M1729: Fader, son och öde

M1729

Fader, son och öde

av Martinus

1. Gudomen upplever livet som kontraster liksom alla andra levande väsen

Vi har nu kommit så långt genom världsbilden, att vi har förstått att detta är ett levande väsen, i vilket alla levande väsen befinner sig som mikroväsen och vilket de därför inte kan undgå att stå i ett visst beroendeförhållande till, liksom detta väsen också är beroende av de levande väsendena. De levande väsendena utgör ju organ i denna stora organism, på samma sätt som våra mikroväsen utgör organ i oss. Om dessa mikroväsen i oss har det besvärligt, får vi det också besvärligt, och om vi har det besvärligt, får dessa våra små väsen det också besvärligt. Vi är därför nödsakade att avkläda det levande väsen, som utgör världsalltet för oss och därför är identiskt med Gudomen, de hedniska föreställningarna om en gudom som sitter utanför all smärta och allt lidande, en gudom som för evigt sitter i en överjordisk orörlighet. Gudomen måste, i likhet med alla andra levande väsen, kunna känna smärta och lidande, sorg och oro, nöd och elände, om inte, hur skulle han då kunna känna det motsatta? Utan kunskap om mörkret, om nöd och elände, smärta och lidande, skulle det överhuvudtaget inte finnas någon möjlighet att uppleva ljuset, glädjen och lyckan. Vad kan markera kärleken annat än kärlekslösheten? Vad kan markera lyckan annat än olyckan? Utan kontraster ingen som helst form för upplevelse av liv. Att frånkänna Gudomen upplevelsen av olycka och lidande, sorg och lemlästning är att frånkänna honom allt liv, allt medvetande. Och kvar blir då materialistens döda världsallt och den totala gudlöshet som har framkallats av denna övertro och som medvetandemässigt utgör det kosmiska babystadiet. Gudlösheten är ju själva den förlorade sonens kulmination i mörkret. Här är han längst bort från Fadern. Här har han dött och blivit ett kosmiskt lik. Och härifrån ska han återuppstå och nå fram till den vakna, dagsmedvetna upplevelsen av sin Fader, Gudomen.

2. Makroväsendet är ett med sina mikroväsen och måste uppleva deras lidande och smärta

Nu kanske man kan tycka att Gudomen här tappar sin glans. Ett väsen som kan uppleva sorg och olycka, förnimma lidande och smärta, kan inte vara ett fullkomligt väsen och därför inte heller vara en gudom. Men som vi redan har sett, måste svaret absolut bli att en gudom, som inte kan uppleva sorg och olycka eller förnimma lidande och smärta, här alltså måste vara ett medvetslöst väsen, men ett medvetslöst väsen kan ju omöjligt vara någon särskilt förtroendeingivande gudom. När Gudomen, som vi redan har sett, uppenbarar sig som makroväsendet, i vilket vi är mikroväsen, varför skulle då detta makroväsen inte lika gärna kunna uppleva sina mikroväsens smärta och lidanden, deras olycka och lemlästning, liksom vi själva i egenskap av makroväsen är förbundna med våra mikroväsen, är ett med dessa och måste uppleva att dessa väsens olycka, lidande och smärta inte kan existera utan att vara vår olycka, vårt lidande och vår smärta? Det finns inte något som helst prejudikat för att ett makroväsen inte upplever sina mikroväsens olycka eller lidande eller olyckliga öden. I motsatt fall skulle det ju inte finnas något som heter sjukdom eller ohälsa, liksom bedövning skulle vara helt överflödig. Men hur skulle ett väsen då kunna styra, leda och därmed beskydda sin organism mot förstörelse och undergång? Är det inte genom smärtan och obehaget som man upptäcker vad man helst ska göra och vad man helst inte ska göra? Och vad skulle man med en vilja, om det inte var för att kunna styra förbi obehaget och mot behaget, styra förbi olyckan och mot lyckan?

3. Gudomens organfunktioner utgörs av de levande väsendenas liv

Då Gudomen är världsalltets och därmed alla levande väsens makroväsen, i vilket vi som organiska mikroväsen lever, rör oss och är till, kan vi utifrån vårt eget förhållande som makroväsen för våra mikroväsen redan här se, hur intimt vi är förbundna med Gudomen. Hur vi över oss har ett i förhållande till oss allsmäktigt, beskyddande väsen. Vi är således inte något som har blivit till av en tillfällighet, och vi är inte heller utlämnade åt någon som helst tillfällighet. Vår existens eller tillvaro är inte bara till för vår egen skull, utan den är också till för Gudomens skull, på samma sätt som våra mikroväsen inte heller finns till bara för sin egen skull, utan bara kan få sin livsupplevelse i form av en organfunktion för oss. Vi existerar således som Gudomens mikroväsen, och vårt liv är Gudomens organfunktioner. Genom de levande väsendena i världsalltet utlöses hela denna Gudoms existens, viljeföring och tankemanifestation. Och varför skulle detta makroväsen inte lika gärna ha medvetande, vilja eller vaket dagsmedvetande som sina mikroväsen? Det måste i högsta grad vara ologiskt att anta att de levande, tänkande, arbetande och skapande mikroväsendena är organ i en död organism, en tillfällig materiemassa, en samling livlöst bråte. En vetenskap, som behärskar elementen och kan få miljoner av hästkrafter att arbeta för sig, kan inte i längden, helt bortsett från att den på sikt inte kan undgå att styra sitt öde till fördärv, vara betjänt av att påstå att detta är livets lösning, att denna materiemassa, detta döda bråte är världsalltets och därmed livsmysteriets högsta facit.

4. Den levande, personliga korrespondensen med Gudomen

Vi ser här hur den andliga vetenskapen får allt det hedniska, allt det mytologiska avlägsnat från Gudomens väsen och därmed låter Gudomen framstråla för oss som ett levande, aktivt väsen, med vilket vi i verkligheten befinner oss i en mycket intim förbindelse och växelverkan, och att vårt dagliga liv utgör denna växelverkan. Det är inte så märkligt att denna Försyn, denna Gudom redan tidigt satte sina spår i det levande väsendets medvetande. Det är inte så märkligt att denna levande, livsbetingande växelverkan avsatte ett sådant vanemedvetande och en sådan vanefunktion, att den inte kunde upphöra, även om väsendet hjärnmässigt inte var medvetet om eller hade kunskap om samarbetet och det måste komma till utlösning i form av djurets dödsskrik.

Åter är det stora problemet detta: Kan det verkligen finnas någon medveten växelverkan mellan makrojaget och mikrojaget? Kan denna Gudom se varje enskilt väsens liv och medvetande och kommer mikroväsendet att kunna se makroväsendets eller Gudomens tanke, vilja och avsikt med varje enskild individ? Kan det finnas en verkligt levande, personlig korrespondens, ja ett regelrätt samtal, så som man kan tala med sin medmänniska eller sin nästa? Även detta kan den andliga vetenskapen eller de kosmiska analyserna ge svar på. Här måste vi alltså först och främst rikta blicken mot denna nästa eller detta medväsen bland de levande väsendena. Vem är detta levande väsen, denna nästa eller detta medväsen? Vem är det som vi här har framför oss? Det är helt riktigt att det är ett medväsen, vare sig det är en människa, ett djur eller en växt. Men enligt den andliga vetenskapen eller mina kosmiska analyser är ju ett sådant väsen ett mikroväsen i Guds organism, och som sådant har det alltså en organisk funktion att uppfylla. Vad är det då för en mission? Det kan vi se på dess organ. Vi kan ta en människa. Det är ju det längst framskridna och mest utvecklade av Guds mikroindivider eller de organväsen som vi är omgivna av i den gudomliga organismen. Ett sådant väsen kan tala, det kan se och höra, det kan skapa behag, och det kan skapa obehag, det kan skapa glädje och det kan skapa sorg. Det kan bryta ned, och det kan bygga upp. Men för vem ska det skapa lycka och glädje eller sorg och lidande? För vem är dess manifestationer, dess utveckling av förmågor och dess anlag tänkta? Då de är organväsen i den gudomliga organismen, måste denna organfunktion på ett livsavgörande sätt passa in i andra funktioner, på samma sätt som ett kugghjul måste passa in i ett annat kugghjul i en maskin. Liksom ett kugghjul skulle vara meningslöst om det inte passade in i ett annat kugghjuls kuggar, skulle ju följaktligen ett mikroväsen, som ju är ett organ i makroväsendets organism, vara totalt meningslöst, om inte dess funktioner passade in i makroorganismens funktioner och upprätthållande.

5. Genom våra medväsen ska vi söka Guds tal, avsikt och omformande av oss

Det blir således solklart och logiskt, att denna människas tal och hennes sätt att vara ska passa in i den del av Gudomens organism, i vilken hon befinner sig. Men vem är en människa omgiven av i denna organism? Hon är omgiven av människor, djur och växter. Det mikroorgan som utgör människan utlöser alltså funktioner i Guds organism som är avsedda för denna människas omgivning. Gud växelverkar alltså med denna omgivning genom den aktuella mikroindividen. Denna är således Guds språkrör, talorgan, liksom detta väsens ögon är Guds ögon, och dess öron är Guds öron, och dess förnimmelseförmåga är Guds förnimmelseförmåga över detta väsens samtliga medväsen. Vad detta väsen gör är alltså något som ska göras i just detta väsens omgivning. Sprider det död och lemlästning, ska denna död och lemlästning äga rum, sprider det glädje och lycka, ska denna glädje och lycka alltså äga rum. Man måste ju här komma ihåg, hur mörkret såväl som ljuset är livsviktiga kontraster som inte något väsen i sin eviga tillvaro kan vara utan. Där, där de kan undvaras, alltså i det fullkomliga människoriket, dit kommer inte detta väsen som sprider död, rädsla och undergång. Hit kommer ju organ som kan främja lyckan och glädjen. Det är alltså genom våra medväsen som vi ska söka Guds tal, avsikt och omformande av oss till att bli som Guds avbild, honom lik. Vi ser ju att Guds tal blir otydligt så snart det formas som manifestationer utanför den mänskliga förmågan och begåvningen. Det är ju här man kallar skapelsekrafterna för naturkrafter. Det är därför man tror att naturen består av tillfälliga döda krafter etc. Men dessa krafter ligger ju utanför vår våglängd och är organkrafter, som passar exakt in i de förhållanden och dimensioner, i vilka de utlöses. Gud är således inte något stumt och opersonligt väsen bortom skyarna, utan han är en levande, verklig realitet.

6. Var och en är vi som mikroväsen organ för en särskild våglängd i Gudomens medvetande

Det är inte så märkligt att det vi gör gentemot vår nästa, gör vi mot Gud, och det vi upplever genom vår nästa, är Guds svar på vårt sätt att vara gentemot honom. Detta är ett område där människorna i sin dagliga tillvaro i verkligheten fortfarande är medvetslösa eller sovande. Det är inte så märkligt att själviskheten, eller detta, att var och en är sig själv närmast, här blir till besvär. Ty denna själviskhet hindrar ju väsendet från att vara öppet och kärleksfullt gentemot medväsendena. Det blir inte något organ för skapande av hälsa och lycka och kan därför inte trivas i det riktiga eller fullkomliga samhället, det fullkomliga människorikets sfär. Varje väsen kommer med sin själviskhet mycket riktigt att vara ett redskap för Gud, men då ska det inte heller vänta sig att kunna få någon annan tillvaro eller något annat öde än att vara omgivet av själviska väsen. Gud måste ju tala till själviskhet genom själviskhet, och Gud måste tala till lögnare och bedragare genom lögnens och bedrägeriets våglängd. Gud måste tala till terrorister genom terrorister, och till rövare genom rövare, liksom han måste tala till kärleken genom kärleken, till lyckan och glädjen genom lyckans och glädjens organ. Och han måste skapa fred i kraft av fredens organ eller mikroväsen. Är det inte lätt att se att vi direkt vetenskapligt kan påvisa att livsfunktionerna i den dagliga tillvaron är Guds tal, och att det levande väsendet befinner sig i ett ständigt samliv med Gud, vare sig det vet detta eller inte, vare sig det är en rövare eller ett helgon. Samlivet sker blott på en motsvarande ändamålsenlig våglängd. Mikroväsendet är alltså ett organ för en särskild våglängd och befinner sig alltså i en omgivning där denna våglängd är nödvändig. Samtidigt förblir det själv organ för denna våglängd så länge som det passar in i dess själsliv och medvetande. Rövaren fortsätter att vara Guds rövarorgan, och ärkeängeln fortsätter att vara Guds organ för änglalika manifestationer, så länge de bägge var och en upplever livets lycka genom just denna sin mentala våglängd.

7. När den förlorade sonen åter har funnit sin Fader

Här finns det något för den moderna människan att fundera på. Hennes dagliga tillvaro är uppenbar. Hon befinner sig själv just i det öde, som hon är Gudomens organ för att utlösa för andra väsen. Hon har alltså sin frihet. Hon kan sträva efter att bli ett organ för Guds skapelse av lyckliga öden för andra väsen och kommer då själv att leva på det lyckliga ödets våglängd, blir omgiven av väsen som bara ska ha lyckliga öden, alltså väsen som själva av naturen är omåttligt kärleksfulla och främjar lycka och glädje för sin omgivning – sina medväsen. Genom att älska sin nästa blir man Guds organ för utvecklingen av denna nästakärlek och kommer då bara att befinna sig i regioner med väsen som i sitt dagliga liv själva bara kan skapa kärlek, ljus och lycka åt alla håll. Och vi har här framför oss den fullkomliga människan eller den förlorade sonen som åter har funnit sin Fader.

Artikeln är en återgivning av ett manuskript som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal, måndagen den 26 mars 1950. Martinus följde normalt inte sitt manuskript under sina föredrag, där han talade fritt och inspirerat. Mindre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Föredraget är det sjätte i serien "Moral och världsbild". Godkänd av rådet 2012-01-28. Första gången infört i Kosmos nr 9, 2012.

Översättning: Pernilla Rosell

Från Kosmos 2012-9

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.