Jag har tidigare förklarat hur religionerna mer och mer förlorar sin makt över människorna och att man därför ersätter denna makt med vapenmakt. Mänsklighetens allra största åtagande i dag är att förbereda sig för krig. Och denna upprustning, detta skapande av mordmaskiner, skapande av människor som lär sig bli bättre på att mörda sin nästa, kan omöjligt resultera i annat än en underminering av varje tänkbar moral som går i motsatt riktning till denna dyrkan av den dräpande principen. Men det är ju inte bara moralen eller de allmänna humana reglerna för mänsklig samvaro som blir underminerade. Alla människor är var och en medborgare i en stat. Och då det är denna stat som känner sin säkerhet hotad och uppfattar sin enda räddning vara mordteknik och upprustning, kommer den att använda mycket, mycket pengar. Dessa pengar kan den bara skaffa genom att ta dem från medborgarnas arbetslön eller inkomstkälla. Då den stora massans inkomstkälla i verkligheten inte utgör mer än vad som räcker för det dagliga livet, vilket vill säga pengar till det mest nödtorftiga, kommer varje reducering eller minskning av inkomsten här betyda brist, nöd och elände. Då den också reduceras utomordentligt kännbart för de människor som har större inkomster, kommer denna krigsupprustning betyda en motsvarande nedåtgående tendens för den höga levnadsstandard mänskligheten hade uppnått innan de sista stora krigen bröt ut. Och denna nedåtgående tendens för allt välstånd, för all skapelse av verkliga kulturvärden, är det samma som kulturens undergång. Denna kulturens undergång befordras alltså i väsentlig grad av tilltagande prishöjningar, tilltagande dyrtider, som ytterligare skapar kamp mellan arbetare och arbetsgivare, alldeles bortsett från de miljoner och åter miljoner av unga människor som hålls bundna som soldater i denna väldiga krigsberedskap. Att dessa förhållanden tvingar kampen för det dagliga brödet att bli en faktor som inte lämnar kvar någon större tid och kraft för människorna till högre mål, än just detta att vara slavar under denna kamp, torde vara självklart.

För en stor del av dessa slavbundna människor blir den knappa tid som återstår för dem tillbringade på krogen. De söker här i alkoholen en slags stimulans för brustna ungdomsdrömmar och vackra förhoppningar, som de hade inför en framtid som nu endast blivit slavgöra, en hopplös kamp för att skapa någorlunda drägliga levnadsvillkor för en stor barnaskara och en hustru som också är nedbruten av brustna förväntningar på livet. Att detta inte leder till glädje och lovprisning av livet men däremot till bitterhet och missunnsamhet och vrede eller hat till de människor som har det bättre ställt, torde väl också vara självklart.

Att ett sådant beslutsförhållande, som uteslutande bestäms med makt, endast kan skapa förtryck, är här ett uppenbart faktum. Med förtryck uppstår hat och vrede gentemot förtryckaren. Och med hatet och vreden kriget. Endast makt kan omöjligt skapa moral. Lag- och rättsväsendet kan således inte förhindra att det fortfarande existerar en brottslighetens undre värld, liksom ingen som helst militärmakt kan förhindra krig. Lag- och rättsväsen kan omöjligt förhindra omoral och militär eller krigsberedskap kan omöjligt skapa fred. Dessa företeelser avlägsnar inte orsaken till omoralen eller till ofreden. Tvärtom, de befordrar att dessa företeelser upprätthålls, samtidigt som de naturligtvis inom sitt maktområde kan hålla saker och ting i ett tillstånd av disciplin, men detta tillstånd är ju ett tvång. Överallt där de undertryckta kan frigöra sig från detta tvång, kommer ju deras omoral genast att göra sig gällande. Nationerna såväl som medborgarna inom nationerna är genom sina militär- och polisväsenden således inne i en disciplinär struktur, som inte avlägsnar omoralens orsak utan blott håller den någorlunda i schack.

Det saknas alltså i världen en företeelse som kan avlägsna själva omoralens orsak, dess rot i människosinnet. Men vad kan avlägsna denna orsak? Det enda som kan avlägsna orsaken till omoralen är en vetenskap om moral. Nu kanske man anser att vi har en utomordentligt omfattande vetenskap. Vi har tusentals och åter tusentals duktiga vetenskapsmän, professorer och doktorer, och det är ju riktigt. Men denna vetenskap och dess representanter representerar ju absolut inte någon auktoritativ vetenskap om sättet att vara. Dessa personers vetenskap är en kunskap om materia, materia och åter materia. De har kunskap om en oändlig mängd av mått och vikt, hastigheter, våglängder, tids- och rumsuppfattningar. Denna vetenskap ger människorna en förträfflig kunskap om deras handhavande av materien. Ja, den ger dem således makt över själva elementen. Genom denna kan mänskligheten få miljoner och åter miljoner av naturens hästkrafter att arbeta för sig.

Sida vid sida med den fysiska materien existerar det också en andlig materia. Denna andliga materia ger sig till känna som tankar. Liksom den fysiska materien består av många olika slag, några giftiga och dödsbringande, andra livsbefordrande, så är fallet precis det samma med tankematerierna. Då glädje och lycka såväl som sorg och olycka uteslutande skapas av tankematerier, är det klart att endast en realistisk kunskap om dessa psykiska materier kan förbättra människans förmåga att skapa lycka och glädje. Det är brist på behandling av tankematerier som skapar sorg och lidande. Dessa tankematerier ingår i medvetandet som sympatier och antipatier. Hur ens förhållande till nästan blir, kommer alltså att bero på hur denna nästa befinner sig i förhållande till dessa sympatier och antipatier. För de flesta oinvigda väsen är det på så sätt att det finns några människor som har hela deras sympati, och andra har hela deras antipati. Vi är alla utstrålningscentrum för tanke- eller medvetandeenergi. Några människor utstrålar en mängd tankeenergier som utgörs av förtal eller gement sladder; giftiga tankearter som alltså helt kan ödelägga en annan människas rykte. Några brukar utstråla illasinnad kritik av andras sätt att vara. Några ironiserar över andra. Några brukar hjälpa olyckliga, brukar hela tiden tjäna andra, liksom det finns andra som endast kan tänka sig att låta sig betjänas.

Vi använder oss således av livsfarliga tankematerier, laborerar med dem utan någon som helst vetenskaplig kunskap om dessa tankearter. Att alla dessa materier är till nytta liksom alla fysiska materier är givet, när de blir använda i de rätta situationerna och förhållandena. Men vi vet från de fysiska materierna att det inte är oväsentligt hur man använder dem. Saltsyra och svavelsyra är inte läskedrycker, liksom sand och mjöl inte kan användas till samma saker. Om det inte efterhand hade uppstått rent materiell eller fysisk vetenskap i kemi, skulle inte människorna i dag i så hög grad som fallet är, ha blivit herre över materien. På samma sätt kommer mänskligheten utan en psykisk eller kosmisk kemi omöjligt att kunna bli herre över tankematerierna. Och i samma grad kommer vi fortsätta att lida av alla dessa felaktiga sammansättningar av tankenergi som förekommer i form av hat och förföljelse, i form av dåraktiga sympatier och antipatier, som i sin tur utlöser fysiska skador i form av krig och slagsmål, förföljelse och förtal, mord och dråp eller precis det tillstånd som vi i dag finner världen i.

Det görs mycket för att råda bot på dessa dåraktiga och dödsbringande tankematerier i världen. Vi ser fredsföreningar, fredsförbund, Nationernas förbund, Förenta nationerna etc., etc. Men lyckas detta? Nej, det kommer omöjligt att helt kunna lyckas, eftersom det inte finns någon absolut konkret vetenskap om tankemateria eller kosmisk kemi bakom alla dessa initiativ. Deras rop och propaganda för fred är naturligtvis av godo, men de är analoga med religionens, det är upprop man ska tro på. Och så är det också med varje politiskt partis proklamationer. Alla har de ideal att föra fram, men de är trosideal och fordrar en viss religiös talang hos människorna för att de ska kunna tro på dem. Deras uppmaning sträcker sig inte längre än Bibelns stora budskap eller bud till människorna. Men detta betyder inte att de inte gör stor nytta, tvärtom. Men mänskligheten måste ändå lära sig att få en annan inställning. Det är just en ämnesmässig kunskap om tankarna som världen saknar.

Men hur når man fram till en ämnesmässig kunskap? Hur har man nått fram till den i den rent materiella eller fysiska fackkunskapen? Genom att studera själva livet. Varje enskild människa måste förmås att forska, förmås att iakttaga och samtidigt lära sig förstå, vad det är som hon iakttar. Vetenskapen har förvisso iakttagit naturens processer, men inte riktigt som ett led i en helhet, som led i en logisk plan. Runt omkring oss utlöses en oändlighet av organiserade energier, väldiga skapelseprocesser. Vi ser väldiga, vidsträckta himlarymder med stjärnhopar, vintergator och stjärnsystem som tillsammans utgör en världsbild. Men vad är en världsbild? En världsbild är inte bara en väldig utsträckt tids- och rumsdimensionell enhet. Det är också något helt annat. Om man förstår att läsa alla dessa energiutstrålningars mission och plats i själva världsplanen, då ser man Guds tankar, då uppstår det en levande världsbild, eftersom allt blir uttryck för liv – inte uttryck för tillfällighet och död. Om man börjar [förstå] alla naturens energier i deras slutgiltiga samspel, uppenbaras ett panorama som ger svar på hela livsmysteriet, så att detta inte längre behöver vara ett mysterium. Här kan man studera lagen för livet.