"Moralisk utbildning" är ett ämne som alla i hög grad kan ha användning av. Vi befinner oss mitt i en period då vi håller på att förändras från en kultur till en annan. Varje kultur har sin särskilda moral, sina särskilda föreskrifter, som efter hand blir utlevda, blir föråldrade, varvid denna kultur degenererar och går under. Vi har således genom historien sett den ena kulturen efter den andra gå under. Och nu upplever vi vår egen moderna civilisations undergång. Vi håller på att lämna den gamla kulturen och gå in i en ny. Denna nya kultur är början till det "riktiga människoriket". Vi förändrar oss ständigt från den ena dagen till den andra. Naturen blir efter hand vår enda och mest sanna läromästare. Naturen visar sig nämligen vara medvetandeenergi, avslöjar en intelligensmässig påverkan av eller hänvändelse till oss, vilken långt övergår den påverkan som vi annars är underställda från våra medväsens sida, och blir således den enda verkliga och sanna prästen. Och ju förr man inser att naturens oerhörda krafter och verkningsmedel avslöjar planmässighet eller intelligens, ju bättre är det, för desto förr kommer man till insikt om att det existerar en Gudom bakom det hela, ty intelligens kan omöjligt existera utan att vara identisk med en egenskap hos ett levande väsen. Utvecklingen av denna insikt befordras alltså av den dagliga upplevelsen av såväl lidande, sorg och olycka som välbefinnande, glädje och lycka i förening med teoretisk undervisning och vägledning från erfarna äldre medväsen i livet. Och det hela blir således sammantaget en enda stor "moralisk utbildning" av väsendena.

Denna "moraliska utbildning" är starkt forcerad i våra dagar. Starka lidanden eller olyckliga öden är nämligen detsamma som koncentrerad eller förtätad utveckling. När ett djur utsätts för vivisektion, till exempel när en människa skär ut en liten bit av dess hjärna för att se hur djurets medvetande reagerar i en sådan situation, får djuret genom denna förfärliga lidandeprocess många livs lidanden koncentrerade till ett ögonblick. Det innebär alltså i sin tur att detta ögonblick ger djuret en känsloutveckling som normalt skulle ha tagit det många liv att uppnå. Men detta är naturligtvis inte något försvar för vivisektören och kan aldrig i något fall frita honom från ansvaret för sin blodiga hantering. Den visar i hög grad att han saknar känsloutveckling, det vill säga förmåga till medkänsla. Han är sent utvecklad på detta speciella område. Eftersom han är sent utvecklad på detta område, måste han ju själv få en forcerad utveckling inom samma område för att detta ska nå den nivå hans intelligens redan representerar. Men eftersom ingen kan komma att skörda annat än vad han sår, måste vivisektören ju först "så", det vill säga utlösa de orsaker vilkas verkningar kan bli identiska med den för honom absolut nödvändiga, forcerade utvecklingen av medkänslan. Och detta kan alltså endast ske genom att vivisektören just vivisekterar, lemlästar eller plågar andra levande väsen. Därvid utlöser han energier i sin egen ödesutformning som förr eller senare i en eller annan form blir en motsvarande "vivisektion", lemlästning eller lidande i hans egen organism, och efter detta lidande har hans medkänsla förts fram till den för hans intelligensnivå normala känslostandarden.

De jordiska människorna är i stor utsträckning underkastade en forcerad utveckling. Svåra vågor av lidanden behärskar stora delar av jorden. Många länder behärskas av uppror, revolutioner och krig, av naturkatastrofer, översvämningar och missväxt, medan åter andra länder eller områden behärskas av lugnare och direkt fredsutvecklande tendenser eller förhållanden. "Domedagens" särskiljning mellan "fåren" och "getterna" håller således raskt på att bli synbar. Människorna uppdelas eller koncentreras mer och mer i två skarpt kontrasterande grupper, nämligen de antimilitaristiskt inställda och de militaristiskt hängivna, vilka också kan betecknas som internationalismens respektive nationalismens speciella förespråkare. Den första gruppens väsen har alltså i sina tidigare liv levt ut de militära idealen och dyrkandet av nationen och känner därför närmast mentala kväljningar när de kommer i kontakt med detta. De växer mer och mer fram till det gudomliga idealet och världsfredens sanna fundament, nämligen detta att sätta den samlade jordmänsklighetens välfärd över nationens. De utvecklar kollektiv osjälviskhet, det vill säga uppfyllelsen av den realitet som för nationens "frälsning" och slutliga, orubbliga välfärd betyder detsamma som den personliga osjälviskheten betyder för den enskilda individens "frälsning" eller inträdande i det sanna lyckotillståndet. 1 Den andra gruppens väsen har alltså ännu inte levt ut de militära idealen. De har ännu den dräpande principen i sin hjältegloria. De är besjälade av kollektiv själviskhet, vilket betyder att de sätter "fäderneslandets" intressen över allt annat, helt utan hänsyn till hur dessa intressen kan skada den internationella välfärden, helt oavsett hur mycket förtryck, död och lemlästning, sorg och förnedring dessa än må bringa över andra nationer, andra folk, andra "fädernesländer". De bringar sin nation att leva efter mottot "var och en är sig själv närmast" och gör därmed kriget till högsta ideal. Målet för all energiutlösning blir således skapandet av de bästa och mest raffinerade mordmaskiner och dråpmetoder, så att "fienden" inför dessa blir så försvarslös som möjligt.

Om man nu utgår från kärnan i den verkliga kristna moralen, "vänd högra kinden till när du blir slagen på den vänstra", "vad människan sår får hon också skörda", "stick tillbaka ditt svärd. Alla som dräper med svärd skall själva dödas med svärd", så behöver man inte vara särskilt utvecklad eller begåvad för att se vilka i de två grupperna som är längst framme i fråga om moralisk utveckling eller har nått den högsta positionen i uppfyllandet av den kristna religionen. Man behöver inte vara särskilt gammal till åren för att inse att den första gruppen är "fåren på den högra sidan", och att den andra gruppen är "getterna på den vänstra sidan". "Domedagen" är således nu på väg att gå in över jorden. "Fåren skiljs från getterna." Denna åtskiljning äger till största delen rum omärkligt för individen själv genom reinkarnationen. Om en människa är en stor anhängare av krig och militarism, kommer hon i sin nästa inkarnation att födas i ett land där hon kan få utlopp för detta intresse, liksom hon, om hon har stor förkärlek för de motsatta tendenserna, föds i ett land där dessa intressen kan komma till uttryck. Så går det till när somliga nationer i särskild grad blir mer och mer befolkade med glödande anhängare av vapenmakt, får statsöverhuvuden, ledare och politiker som i framträdande grad är svärdets, krutets och dödens tjänare, och som särskilt gynnar och ärar dem av sina undersåtar som är bäst ägnade och mest lyhörda när det gäller att gå samma ärende. Det är samma åtskiljningsprincip som åstadkommer att det finns andra länder som mer och mer blir befolkade med väsen vilka för länge sedan, huvudsakligen i tidigare liv, har levt ut kriget. De har därför i sitt nuvarande liv en medfödd förmåga att förstå krigets sanna primitiva natur, och följaktligen kan de endast arbeta i fredens, det vill säga antimilitarismens tjänst, och kan endast acceptera en fredlig lösning av alla nationella, internationella och privata intressen. Jordens befolkning kommer således att mer och mer framträda i de här nämnda två stora huvudgrupperna: "fåren" och "getterna".

I den kosmiska världsplanen utgör lidandet det enda medel genom vilket visdomen kan bli förverkligad. Lidandet ger de bästa och mest djupgående erfarenheterna. Erfarenhet är detsamma som kunskap. Kunskap är i sin tur den faktor, på vilken all fullkomlig skapelse orubbligt vilar. Där kunskapen saknas florerar disharmonin. Och då kulminationen av disharmoni är krig, lemlästning, undergång och "helvete", blir det här tydligt att "fåren på den högra sidan", det vill säga den fredsvänliga och antimilitaristiskt inställda gruppens väsen, har upplevt erfarenheterna av krigets och den dräpande principens dårskap; därför deras vänliga inställning till antimilitarismen eller antipati för brutala och blodiga avgöranden. Men när de har fått denna mentala inställning, behöver de ju inte längre delta i livets egen undervisning och demonstration av den dräpande principens sanna natur och verkningsmedel, behöver inte längre själva bli lemlästade för att veta vad lemlästning innebär. Och vad är då mer naturligt än att naturen här handlar lika logiskt som den gör i alla andra förhållanden, och skiljer ut dessa väsen från dem som ännu personligt måste drabbas av krig eller blind maktutövning för att erfara dess dårskap. I annat fall skulle dessa väsen ju kunna riskera att ytterligare drabbas av lidandet till ingen som helst nytta, i och med att de erfarenheter som det är lidandets mål att utlösa ju redan i förväg finns i dessa väsens mentalitet som personlig upplevelse. Men i livet eller naturen kan inget onödigt ske, och väsendena lämnar då automatiskt lidandet allteftersom de tillägnat sig erfarenheten av det på ett så djupgående sätt att det blir stimulerande för viljeföringen i kärleksfull riktning. Lidandet kan också vara stimulerande för viljeföringen i riktning mot att hata och hämnas, men befinner sig då endast på sitt första stadium och har ännu inte uppnått att bibringa individen något av den mentalitetsförändring som det är dess uppgift att manifestera. Väsen som hatar och förföljer, pinar och plågar andra levande väsen, oavsett i vilket syfte, oavsett om det är i form av yrke eller i form av förlustelse eller hämnd, hör alltså ännu i hög grad hemma i lidandets zon och kommer att få genomgå många svåra lidanden, nämligen just alla de som behövs för att få medlidandeförmågan utvecklad så mycket att de inte längre nänns skada något levande väsen.

Men då "fåren" och "getterna" således skiljs ut från varandra och därmed mer och mer blir bosatta i skilda länder, blir det ju lättare för Försynen eller Allmakten att ge "getterna" den lidandeprocess som de ju saknar för att komma i nivå med "fåren" i utveckling. Om inte denna åtskiljning ägde rum, skulle "fåren" ju vara ett stort hinder eller en spärr för "getternas" krigs- och mordutlösning. Följaktligen ser vi också att vissa länder, vilkas befolkningar förr var demokratiskt eller politiskt fria, nu har blivit underkastade militärdiktatur. Deras tidningar får bara stimulera och lovsjunga krigets och den brutala maktens anda. Krigshanteringen blomstrar och får en popularitet i dessa länder som den hade för århundraden sedan. Allt direkt fredsvänligt och därmed antikrigsinställt upplysningsarbete, litteratur och konst är bannlyst; rasintolerans betraktas som en dygd. När därtill kommer att krigspropagandan också är ett led redan i barnuppfostran, och förkovran i att hantera krigets mordapparater har blivit ett läroämne för barn, är det lätt att inse att "fårens" starka och demokratiska, fria och fredsvänliga personligheter eller ledargestalter här är utdöda, och därigenom får "getternas" militärivrande, erövringslystna och krigsvänliga propagandister och diktatorer fritt spelrum. Det är givet att det under dessa förhållanden inte finns några särskilda betingelser inom dessa väsens domän för inkarnation av "fårens" väsen, som ju för länge sedan levt ut dessa tillstånd, men att det däremot skapats en nästan hundraprocentig medvind för inkarnation eller födelse av "getternas" väsen i dessa områden.

Därmed har det alltså skapats en motsvarande betingelse för att kriget med alla dess många följeslagare av olika lidanden kan komma till snabb utlösning inom dessa områden. Och dessa områden kommer då också till sist att representera ett fullständigt ragnarök, ja, en fullständig kollektiv "vivisektion". Hur skulle dessa väsen annars komma i nivå med "fårens" väsen i fråga om erfarenhetsupplevelser och kunskap beträffande den medvetna mordutlösningens dårskap, och liksom dessa bli mottagliga för en högre teoretisk undervisning och skapandet av verklig fred? Ragnarök är ju inget annat än de lidanden som "fåren" redan i tidigare liv har genomgått och som nu väntar "getterna". Och liksom dessa lidanden förvandlade "fåren" till deras nuvarande mentala och fredsvänliga inställning, så kommer de också att förvandla "getternas". När detta har skett, träder den nya världsåterlösningen hjälpande in med avslöjandet av den verkliga och sanna matematiska världsbilden, i vilken alla de heliga böckernas största facit eller tidigare högsta uttalanden från all världens största visa blir till vetenskapliga faktum. På dessa faktum kommer anlagen eller förmågan att "vända högra kinden till när man blir slagen på den vänstra", förmågan att "sticka tillbaka sitt svärd i skidan" inför motståndaren, förmågan att förstå att allt slutligen är "mycket gott", att blomstra. Och denna blomstring är alltså kulminerande kärlek. Denna kärlek är det högsta resultatet av "moralisk utbildning". Den är den "nya himmel" och "nya jord" som efter "domedagens" mörker låter varje individ uppleva Gudomens eviga närhet.