Livets upplevelse består av två stora förnimmelsehorisonter, som det levande väsendet upplever dels i epoker där det endast förnimmer i den ena horisonten, den som utgör tiden och rummet, och dels i epoker där det upplever i evighetshorisonten och inte bara i den tids- och rumsdimensionella förnimmelsehorisonten. Den första epoken, där väsendet endast upplever i tid och rum, är att beteckna som väsendets upplevelse av den kosmiska döden. I denna epok, där det endast förnimmer tids- och rumsdimensionellt, kan det levande väsendet omöjligt uppleva den eviga och verkliga sanningen om sig själv, livet och tillvaron. Allt som existerar blir för ett sådant väsen begränsat, blir något som har haft en början och som lika säkert kommer att upphöra eller få ett slut. Detta gäller allt som dess sinnen över huvud taget kan reagera inför. Det ser att allt levande föds, växer fram till en kulmination eller blomstring för att därefter vissna och dö. Detta gäller dess eget liv, lika väl som det gäller alla andra livsformer som det blir vittne till: växter, djur och mineraler. Ingenting förblir i samma tillstånd. Alla former är tids- och rumsbegränsade. Det är denna förnimmelse som kulminerar i form av den kalla materialistiska vetenskapen. Då denna vetenskap således endast kan bli en vetenskap om något som har början och slut, kan den aldrig någonsin bli en vetenskap om själva livet eller den absoluta sanningen, i det denna absolut inte kan vara något som har början och slut. Den verkliga sanningen kan därför inte uttryckas i tid och rum, vilket vill säga i mått och vikt av någon som helst slag. Den verkliga och absoluta sanningen kan uteslutande endast ligga i det "något", som alla tids- och rumsdimensionella företeelser och detaljer utgör.

Vi kan således inte komma ifrån att alla dessa många begynnelser och slut var och en är sprungna ur något annat än vad de för tillfället utgör. Varje början blir till som en verkan av en föregående orsak och kan som sådan alls inte existera utan att i sig själv åter bli orsak till en ny verkan, som igen blir till orsak och verkan och på detta sätt fortsätter det. Vilken företeelse som helst kan således från sin begynnelse till sin avslutning endast utgöra ett lokalt fält. Utanför detta fält ligger alla de tidigare orsaker och verkningar, som detta för ögonblicket utgör ett resultat av. Och efter dess avslutning eller upphörande existerar alla de orsaker och verkningar, som dess nuvarande existens har blivit orsak till. Frågan blir då denna: Vilka är dessa föregående och efterföljande orsaker och verkningar? – Vad ligger det i alla föregående orsaker och verkningar, av vilka vårt nuvarande liv är ett resultat? – Och vad ligger det i alla de orsaker och verkningar som detta vårt nuvarande liv åstadkommer och lämnar efter sig, när det inte längre existerar? – Före vårt nuvarande liv existerade det en oändlig kedja av orsaker och verkningar, av vilka detta är ett resultat, liksom detta resultat åter kommer att lämna efter sig en fortsatt kedja av orsaker och verkningar. Tar vi alla dessa orsaker och verkningar, som ligger före och efter vårt nuvarande jordeliv eller före och efter varje nuvarande skapat ting, uppstår det ett förnimmelsefält som varken har början eller slut. Men ett fält som varken har början eller slut, är ju oändligt i sin utsträckning. Men något som är oändligt i sin utsträckning, kan inte mätas och vägas. Det består av alla mått. Detta vill återigen säga att det består av alla rum tillsammans. Men när det består av alla rum, består det också av alla tider. Ty det finns inte något som helst rum, som inte har börjat och således representerar en ålder. Varje ålder står och faller med det rum, vars existenstid den är uttryck för. Bakom alla tider och alla rum existerar alltså något, som inte har rum och inte har ålder. Något, som alltså inte är tids- och rumsdimensionellt. Detta utgör alltså något, som evigt existerar, något, som överlever alla tider och rum. Det kan därför absolut inte ha någon annan analys, eftersom det således utgör oändligheten och evigheten. Det kan endast uttryckas som "något, som är".

Alla företeelser utgör alltså ett led i detta "något, som är". Vi kan således här konstatera att det existerar något annat än det som har mått och vikt, ja, något av vilket detta mätbara och vägbara är en del. Detta något, som således existerar som en samlad enhet för alla existerande tids- och rumsdimensionella företeelser och som existerade före varje tid och varje rum, blir här synligt som livets första orsak. Med upptäckten och erkännandet av denna alla tings första orsak har väsendets sinnen för första gången inriktats på ett område, som ligger utanför den invanda förnimmelsen i tid och rum. Här ser det på något som inte har börjat och aldrig kommer att kunna upphöra, då det ju inte utgör tid eller rum. Endast tid och rum kan och måste upphöra, därför att de i sig själva är underkastade förvandling. Något som är underkastat förvandling, kan omöjligt fortsätta att vara detsamma. Det måste oupphörligt bli orsak och verkan. Men den eviga orsaken bakom denna förvandling, bakom detta rum- och tidsdimensionella, är inte underkastad förvandling. Den utgör evigt densamma. Den måste därför bli livets absolut enda fasta punkt. Då denna punkt är den enda i tillvaron som utgör något som inte är tid och rum, utgör något som inte är skapat, utan är livets första orsak, alltså en orsak som inte är verkan av en annan och föregående orsak, står vi här inför själva livets eviga kärna, själva det levande bakom rörelserna, bakom tiden och rummet, bakom skapelserna eller förvandlingarna.

Med inställningen av sinnena på denna livets kärna börjar en helt ny förnimmelsehorisont. Upplevelsen i denna förnimmelsehorisont avviker från upplevelsen i den tids- och rumsdimensionella förnimmelsehorisonten genom att vi här ser eviga företeelser och facit, medan man i den sistnämnda endast ser förgängliga företeelser och förgängliga facit. Ingenting förblir stabilt i den ena, medan det är oförgängligt i den andra. Ingenting är levande i den ena, medan det är odödligt i den andra. Ingenting är sanning i den ena, medan det är orubbligt i den andra. Den ena förnimmelsehorisonten är således att beteckna som dödens sfär, medan den andra är uttryck för livets sfär. Det är denna sfär som väsendena kommer att leva i efter den stora födelsen. Det är denna sfärs tankearter som betecknas som "kosmiskt medvetande".