Jag har tidigare förklarat på vilket sätt världsalltet ska identifieras som ett levande väsens organism, i vilken alla existerande levande väsen existerar som mikroväsen och makroväsen, och att vi inom vårt eget liv framträder som mikroväsen i en större organism, vars upphov eller jag skapar vårt makroväsen på samma sätt, som vi själva utgör ett makroväsen för alla de mikrober eller mikroväsen som existerar i vår egen organism. Således har det blivit ett självklart faktum att vår dagliga tillvaro eller hela vårt liv är en enda stor växelverkan mellan vårt jag och jagen i mikrokosmos och makrokosmos. Världsalltets levande väsens tillvaro är alltså ingenting mer eller mindre än deras inbördes uppträdande mot varandra. Allt i livet och naturen är ett samspel mellan levande väsens manifestationer, tillfredsställande av begär och den därigenom framträdande upplevelsen av livet. Under oss förekommer det ett samspel mellan mikrokosmiska väsens livsenergi, som vi kallar mikrokosmos, och över oss förkommer ett samspel mellan makrokosmiska väsens livsenergi, som vi kallar makrokosmos. Mellan dessa båda kosmos existerar vårt eget jag, som är knutet till mikrokosmos i kraft av mikroväsendena i vår egen organism, och som är knutet till makrokosmos i kraft av vårt eget framträdande som mikroväsen i ett makrokosmiskt väsens organism, som i sin tur upplevs som den natur som omger oss.

Genom kännedomen om förhållandet mellan vår egen organisms mikroväsen och vårt eget jag har det blivit ett faktum, att dessa små väsens hälsa betyder vår organisms normalitet. De framträder i högst olikartade grupperingar alltefter deras speciella livsformer. Dessa gruppers samlade livsmanifestation blir alltså olika alltefter de små väsendenas grad av olikhet. Dessa grupper bildar således organ och organfunktioner i vår organism genom sin kollektiva verksamhet. Då dessa organfunktioner normalt är fundamentet för vår organisms identitet som ett manifestations- eller livsredskap för oss, och utan vilken vi omöjligt kunde uppleva livet genom den eller den speciella organfunktionen, blir det här ett faktum att det normalt ligger i vårt intresse att sörja för, att dessa mikroväsen i vår egen organism får den normala tillvaro som deras hälsa och välmående kräver, för att de ohämmat ska kunna utlösa sina livsfunktioner som är våra organfunktioner. I motsatt fall blir dessa väsen sjuka, blir invalider och kan inte ens ta hand om sig själva, utan blir en börda för de omgivande medväsendena, med vilka de skulle arbeta tillsammans. Och det organ som dessa väsen utgör, blir alltså sjukt, och vi förlorar i motsvarande grad den hälsa som vi nödvändigtvis måste och ska ha, för att vi ska kunna vara ett normalt väsen och uppleva det normala livet.

Men det är ju inte endast de livsfunktioner som de ovannämnda organen utlöser som vi mer eller mindre förlorar, utan då vi också genom ett fysiskt och psykiskt nervsystem är medvetandemässigt förbundna med dessa väsens medvetande, kommer vi att förnimma dessa små väsens lidande som smärta. Överallt där en eller annan fysisk och psykisk skada eller underminering av mikroväsendenas normala grupperingar och livsmanifestation äger rum, blir det ju en motsvarande fysisk och psykisk störning i mikroväsendenas livsupplevelse, vilket genom deras förbindelse med vårt medvetande eller psyke förnims som en motsvarande smärta, vilken återigen kan fortplanta sig vidare till vårt psyke och där beröva oss vårt normala medvetandemässiga välmående och därigenom i värsta fall beröva oss den normala livslusten eller glädjen över att finnas till. Det är ju därför som de levande väsendena, så vitt möjligt, sörjer för att inte svälta eller frysa och mer och mer får en ökad förståelse för nödvändigheten av att skapa betingelser för hälsa. Denna hälsa är alltså en absolut livsbetingelse för att det ska kunna uppstå ett normalt samarbete mellan våra kroppsliga mikroväsen och vår egen dagliga tillvaro.

Vi ser här alltså som ett oavvisligt faktum att denna vår dagliga tillvaro eller normala livsupplevelse inte är villkorslös. Det visar sig här alltså att om vi vill ha det fulla utbytet av vår organism och inte genom den uppleva kroppsliga smärtor och härav följande psykiska störningar, måste vi verkligen ställa in oss på att åstadkomma normal lycka, glädje och välbefinnande för våra mikroväsen. Det blir alltså här ett oundvikligt faktum att man ska lära sig att älska och därmed tjäna och vara till nytta för våra mikroväsen, på samma sätt som vi älskar och önskar att skapa behag och välbefinnande för oss själva. Vi möter här från naturen själv en obestridlig moralföreskrift, en begynnande vision av lagen om kärleken till nästan. Om vi inte uppfyller denna lag här i vår egen organism, eller det världsallt i vilket vi är makroväsen och för vilket vi har ansvaret, hindrar vi inte endast vår egen livsupplevelse, utan vi fyller vårt liv med kroppsliga smärtor, som återigen inte kan existera utan att skapa psykisk smärta, vilken sin tur utgör sorg och livsleda, melankoli och självmordstankar, irritation och vrede mot allt och alla, och involverar därmed oss själva i en permanent konflikt med det liv som skulle vara en kulminerande, blomstrande upplevelse av välbefinnande, livslust och glädje. Vi ser här genom livets direkta tal en obestridlig moralvision, som vi inte längre kan fortsätta att bortse från. Vi ser att denna inte är en uppfinning eller ett påbud av människor, utan att den utgör en verkligt levande natur som vi inte kan leva utan.

Denna moralvision existerar således helt oberoende av religioner, heliga böcker eller biblar. Ja, den övertrumfar till och med dessa, då de ju inte i särskilt hög grad har sysselsatt sig med vår manifestation av kärlek till nästan i mikrovärlden. Men det visar sig ju här i naturens egen moralvision som något, som oundvikligen skapar mörkt öde och därmed underminerar livsupplevelsen, som blir olycklig eller onormal. Vi har alltså vid sidan om Bibeln, vid sidan om heliga böcker, vid sidan om religionen, upplevt en moralvision som visar oss livslagar som vi absolut måste rätta oss efter om vi vill uppnå en normal livsupplevelse som är totalt frigjord från ödeläggande och dräpande krafter, vilka gör livet till ett helvete i stället för ett paradis i situationer och på områden som miljontals människor av i dag inte bryr sig om och därför här rumlar runt och överträder alla lagar i en omfattning som utgör hedendom, med ett barbari, med en grymhet, med ett lemlästande av liv som uppvisar en hedendom, som den annars välkända hedendomen inte kommer i närheten av. Då denna moralvision, som har uppenbarat sig här, och som alltså i stor utsträckning inte respekteras, enbart kan utlösas via makroväsendets förhållande till sina mikroväsen i sin organism, kommer vi att kalla den här uppenbarande moralen för "mikromoral". Som tidigare nämnts har det inte tagits någon större hänsyn till denna moral i de stora världsreligionerna, därför att den låg för långt bort från allmänhetens dåvarande intellektuella standard. Detta förklarar därmed kostproblemet, hälsoproblemet, motionsproblemet och likbränningsproblemet.

Genom kännedomen om mikromoralen och uppfyllandet av denna lag garanterar vi oss själva den fullkomliga kroppsliga hälsan, i den mån vårt själsliga eller psykiska tillstånd är som det ska. Det finns som bekant inte någon människa som i längden kan ha en absolut sund kropp, eller ett kroppsligt välbefinnande, om hon är själsligt nedbruten, går omkring med en överdriven fruktan, ångest och bävan i nervsystemet eller går omkring med en allt förtärande, djup sorg och därigenom får sitt blod förgiftat. Hur kommer det sig då att en människa kan råka ut för så förfärliga själsliga konflikter? Det beror på att hon faktiskt, utan att känna till det, genom utvecklingen har vuxit ifrån alla de traditioner och företeelser som ursprungligen var naturliga för samma väsen, och därför i deras ursprungliga tillstånd kunde garantera henne hälsa och välbefinnande. Detta tillstånd ligger så långt tillbaka i dess utveckling, att det då var ett renodlat "djur". Men människan är inte längre något "djur", vilket betyder att hon har trätt in i ett mentalt, psykiskt eller andligt område, där uppfyllandet av de djuriska lagarna och traditionerna nu till och med är livsfarliga. Detta nya område har precis motsatta lagar. Medan det i djurriket handlade om att här är var och en sig själv närmast, handlar det i det nya riket om att var och en är sin nästa närmast.

Då människan ännu inte har blivit "en färdig människa" och därför i stor utsträckning uppfattar de nedärvda djuriska traditionerna som ideal, måste hon lida av det obehag, den kroppsliga och andliga ohälsan, det nedbrytande av livslusten som hennes bruk av de djuriska traditionerna orsakar. Det är uteslutande uppfattningen av djuriska traditioner som ideal och dessa ideals praktiserande, som ligger till grund för den fruktansvärda kris som mänskligheten nu för tiden genomgår, och som den för närvarade inte känner till någon annan lösning på än skapandet av de mest förfärliga atom- och vätebomber och andra barbariska redskap för massmord och kulturutplåning. Människorna lever således här i en förfärligt ohälsosam och sjuk tillvaro. De svälter och fryser mitt i en värld som är full av föda och bränsle. De mördar och dräper, torterar och lemlästar varandra och mångfaldigar hatet och hämnden i deras nästas inställning till dem själva, även om de nästan inte alls kan leva utan denna nästas kärlek. De hungrar och törstar alla efter kärlek. De ropar alla på en varaktig fred, en värld, en kommande guldålder, där alla människorna ska leva i en stor inbördes sammanhållning, fördragsamhet eller till och med kärlek till nästan. De våndas under det slavliv som de själva vidmakthåller i både ett fysisk och andligt proletariat, som en följd av deras vanvettiga militäriska ok. Tror man att något som helst mordvapen kan vara ett uttryck för mänsklig kultur? Ett mordvapen är endast en förlängning av rovdjurets klor och tänder, och kan i sin allra högsta instans bara vara ett uttryck för det geniala rovdjuret i sin kulmination. Men ett samhälle som är uppbyggt av väsen som är geniala rovdjur och experter på manifestationer av massmord, kan inte var ett fullkomligt mänskligt samhälle. Det måste oundvikligen vara ett djuriskt samhälle och deras inbördes förhållande en djungelmanifestation i urskogen.

Hela denna sfär utgör väsendenas mellankosmos. Mellankosmos är således den sfär, i vilken människorna och de av människorna kända andra formerna av levande väsen, såsom växter och djur, existerar. Här är människorna alltså omåttligt sjuka och eländiga. Här är de i en utomordentligt hög grad hedningar. Liksom de i sitt mikrokosmos också i relativt stor utsträckning representerar sammanbrott, ohälsa, sjukdom och elände. Mikrokosmos är ju förhållandet mellan ett väsens jag och dess mikrojag i dess organism. Vem skapar betryggande förhållanden här? Vem äter och dricker, sover och arbetar just på ett sådant sätt att det innebär det absoluta uppfyllandet av lagen om hälsa? Ser vi inte att människorna här i en enorm utsträckning lever på ett utsvävande sätt och i förhållande till det normala, nästan är att betrakta som vansinniga? Det kan då aldrig någonsin vara ett uttryck för ett normalt sinne att inta giftämnen som med säkerhet förkortar och underminerar deras normala livs hälsa och välbefinnande? Att detta vansinne har blivit allmängiltigt, förändrar ju inte detta faktum eller dess abnormitet, utan förstärker dess utbredning. Människorna går ju ännu i flock, och om en företeelse blir modern, ska den genast praktiseras av alla, oavsett om det är en utsvävning eller om den främjar hälsan. Att människorna till den grad överträder lagen för sitt eget välbefinnande, att lasarett, sjukhus och läkare inte tillnärmelsevis kan råda bot på och därför har en mycket lång väntetid för inläggning, är ju endast en dokumentation av att människorna i sitt förhållande till mikrokosmos också är fullständiga hedningar.

Betraktar vi mänsklighetens förhållande till makrokosmos kommer dess yppersta intelligens, den materialistiska vetenskapen, vilken annars kan jonglera med elementen, att åberopa att det är en samling döda krafter dirigerade av tillfälligheternas totala spel och att människan och de övriga kända formerna av liv utgör hela universums eller världsalltets liv. Detta fantastiska lilla dammkorn av liv har även dessutom endast kommit till genom ett slags abnormitet under tillfälligheternas spel, om man får uttrycka sig på det sättet. En så skriande ologisk uppfattning och ovetenskapligt utnyttjande av det annars för handen existerande fakta på detta område, en så gudlös existens, en sådan fantastisk hjälplöshet när det gäller att dra konsekvenserna av släktskapet och likheten mellan det levande väsendets organism och världsalltet, mellan dess eget inre mikrokosmos och det utanför det själv existerande makrokosmos, att det bekänner sig till en övertro vad gäller föreställningen om universum och sig själv, att det bekänner sig till döden i stället för livet, är då själva kulminationen av naturmänniskotillståndet och är således här rent av underlägsen hedendomen.

Den jordiska, vanliga människan är alltså ett väsen som finner en stor njutning och ett tidsfördriv i att inta högst skadliga och giftiga materier, mat och dryck och odörer som underminerar dess egen organism, redskapet för dess talanger, dess livsupplevelse- och manifestationsförmåga, samtidigt som det kulminerar i att omforma nästans inställning till hat och hämndtörst mot sig självt och därför måste befinna sig i ett permanent krig och ofred och det därav frambringade förslavandet vid skapandet av militarism och mordvapen. Samtidigt lever detta väsen ännu i god tro på att det existerar i en ocean av krafters tillfälliga spel, varigenom dess existens faktiskt förblir i en huvudlös organism, ett livlöst universum – världsalltet är ett lik. Ett samhälle av väsen som kulminerar i en sådan mental hållning, kan väl knappast tänkas kunna leva under andra förhållanden än dem som just är fallet för den jordiska människan? Ja, verkar det rent av inte konstigt, att det inte är värre än det är? Men tänk om det ändå finns en hand med i spelet? Universum är nog inte så livlöst och huvudlöst som man tror, och framträder inte heller som ett lik.

Martinus använder förstavelsen "mekro" för att uttrycka det mellersta. Den officiella beteckningen är "meso".