Ett ord, som under senare år har kommit på alla människors läppar, är ordet nationalism. Detta ord täcker i själva verket en urgammal princip, nämligen flocktillbedjandet. Denna princip är en urdrift och inte någon politisk föranstaltning uppfunnen av människor. Den är fundamentalt närvarande i själva djurriket, där den utgör en skyddsanordning. Många djurarter kan hävda sig bättre i kampen för tillvaron när de är i flock, som till exempel vargar, lejon, bufflar, apor osv. Och hur skulle den enskilda myran eller det enskilda biet kunna klara sig, om de inte var knutna just till sitt samhälle? Hos urtidens människor ser vi samma flockbenägenhet göra sig gällande. Vi möter här stambegreppet i sin första utformning, och vi vet rent historiskt hur dessa stammar utgör den första början till de många nationer, som världen av i dag består av. Betraktar vi en modern stat, ser vi att ett av de mest fundamentala dragen i dess struktur är dess inställning till begreppet suveränitet, vilket vill säga det absoluta oberoendet av andra stater eller nationer. Att vara och förbli suverän är varje stats förnämsta ideologi och utgör det absoluta fundamentet för dess politik, dess kyrka, skola, men framför allt dess militärväsen. Den nationella idén utgör således flockens allra djupaste religiösa instinkt, ja, den är i själva verket dess superreligiositet, den som den är mest inställd på att ge sitt liv för.

Mot denna nationella ideologi står världsreligionernas ideologi, som är av helt internationell natur, vilket vill säga: går emot flockbildningen, emot skapandet av suveräna nationer eller stater. När det kristna budskapet således lyder: "Gå ut i världen och gör alla folk till mina lärjungar", vilket väl måste sägas vara kristendomens djupaste innehåll och mission, har vi här en helt annan ideologi än den som är den förhärskande i de enskilda staternas politik. Genom att göra alla människor, alla folkslag och därmed alla raser till lärjungar av kristendomen, vilket vill säga lärjungar av nästakärleken, bekämpar man i verkligheten själva nationalismens eller isolationspolitikens idé. Ja, själva uppfyllelsen av det kristna hoppet, att det "skall bli en hjord och en herde", betyder i själva verket undergången för all nationalism, i det denna uppfyllelse dock endast kan tänkas fullbordad i och med skapandet av en världsstat omfattande alla enskilda stater, med en för alla dessa tidigare självständiga stater gemensam centralregering. Avlägsnar man denna huvudtanke från kristendomen, vad blir det då kvar att kämpa för?

Ingen människa har någonsin gett ett bättre fundament för flockbildning eller en bättre flockpolitik än den som Moses gav det judiska folket. Här står vi inför flocktillbedjan i renodlad form. Här möter vi en isolationspolitik av en sådan grundmurad karaktär, att den har kunnat motstå alla angrepp genom de svunna årtusendena, fastän samma folk eller samma flock gång på gång tvingats gå i landsflykt för att till sist spridas över hela världen. Jagade, hånade och bespottade av världens övriga folkslag har detta folk fortsatt med att bevara sin inre sammanhållning, sin uppfattning av sig självt som "Guds utvalda folk". Och se med vilken styrka det i dag kämpar i Palestina efter århundradens landsflykt.

Men är det inte samma behov av att isolera sig, som präglar det judiska folket, som går igen i varje nation i vår värld? Är det inte de andra staternas kränkning av en nations tro på sin rätt att vara sig själv, som oavbrutet leder till uppror, revolter och krig? Och är det inte dessa krig, som från att vara små uppgörelser mellan de enskilda stammarna har utvecklats till att bli det "ragnarök", som började år 1914 och som sedan dess varit en världsbrand som för ögonblicket tycks outsläcklig? Det är sant att det oavbrutet har gjorts försök med "fredsslut", men vad betyder dessa, när var och en kan se att de endast utgör nödvändiga andrum för att samla krafter och material till nya våldsamma manifestationer av krig och våld? Ett fredsslut kan aldrig vara annat än ett tillfälligt vapenstillestånd, så länge den är baserad på ockupation. Här tänker jag inte bara på den ockupation som det senaste krigets segerherrar alltjämt upprätthåller över det besegrade landet, jag tänker här i långt högre grad på den ockupation som respektive nationer i kraft av den nationella idén upprätthåller över sig själva.

Kan man då kalla nationalism för ockupation? Är inte ockupation uteslutande detsamma som frihetsberövande påfört någon av en annan stat? Nej, det är det inte! Då ett folk lever under sådana förhållanden, att ingen kan gå ut och köpa ett par strumpor, ett kilo socker, en liter fotogen, bensin eller andra viktiga livsförnödenheter utan statens tillåtelse, måste det existera en makt som ligger ovanför statens, och i kraft av vilken detta frihetsberövande upprätthålls. Denna makt, som således befinner sig ovanför statens makt, och som är i stånd att tyrannisera statens medlemmar med ett ständigt växande frihetsberövande, ja till och med tvingar staten själv att organisera sig efter de modernaste gangstermetoder med plundringar och kränkningar av egendomsrätten, utgör den allra högsta formen av ockupation. Varenda nation i världen i dag är i krig med upphovet till denna makt. Världens alla nationer blir dag för dag mer och mer tryckta till jorden av denna makt, som i själva verket hotar hela mänskligheten med utplåning. Så stark är denna makt, att om det inte existerade en högre världsplan, som i allt är denna makt oändligt överlägsen, skulle den sluta med att göra jorden till ett obeboeligt månlandskap, ett öde och livlöst klot.

Tack vare den gudomliga världsstrukturen kan detta inte ske. I mänsklighetens elfte timme kommer den slutligen att upptäcka det vidunder, som är den verkliga och farligaste fienden. Den fiende som i dag håller den bunden till frihetsberövande, restriktioner, brist på varor, ja till allt det elände som präglar världssamfundet av i dag. Detta vidunder är ingenting annat än den tankekoncentration, som vi har gett namnet nationalism. Nationalism är nämligen inte det vackra ideal som det uppfattas som, utan utgör i själva verket en psykos som efter hand kommer att lägga all kultur öde, om inte odlandet av den bromsas. Ty lika lyckobringande som denna tankekoncentration var för århundraden sedan, lika olycksbringande är den i dag. Hur lätt detta är att förstå, ser man genom att bara vrida utvecklingens hjul ett par hundra år tillbaka i tiden, tillbaka till den tid då hästdiligenserna var de förnämsta transportmedlen, och när man så att säga inte kände till något om människor i andra länder. I en värld där hästfordon utgör höjden av trafikmedel, och där man är totalt självförsörjande, rör sig all politik oundvikligen om nationens inre angelägenheter. Den har i denna situation så gott som inga yttre angelägenheter. En stam som lever inne i urskogen utan förbindelse eller umgänge med andra stammar, ja kanske inte ens anar dessa andra stammars existens, kommer ju inte att kollidera med dessa stammar. Hela dess tankevärld kommer i en sådan situation endast att röra sig om dess eget väl och ve. I en sådan situation är nationalismen helt och hållet till välsignelse. Här betyder den flockens gemensamma ansträngningar. Den betyder flockens förenade krafter. Dessa förenade krafter kan aldrig i ett sådant fall betyda krig eller olycka, varken för flocken själv eller för andra.

Den moderna människans medvetande är inte längre blott ett "urskogsmedvetande" eller "snigelmedvetande", som har nog med att befara socknen i vilken hon bor. Hon är i dag av födsel inte bara en nationell människa, hon är i allra högsta grad en "internationell" människa. En nationell människa är en människa som endast har kunskap om nationens inre förhållanden, men är totalt okunnig om och totalt ointresserad av världen och staterna utanför. Men en människa som i dag föds i ett modernt kultursamhälle, blir från födelsen uppfostrad till en kunskap om alla internationella förhållanden. Som något alldeles självklart lär hon sig om andra länders existens och tar emot, likaså som något alldeles självklart, ett otal kulturella impulser från dessa länder, varför hon nästan omärkligt blir mer och mer internationellt inställd, ja börjar till och med få en viss avsky för alla dem av hennes medmänniskor, som genom att hålla sig utanför dessa impulsers inflytande i hennes ögon blott blir trista, andligt begränsade "infödingar". Det är givet att en sådan internationellt inställd och uppfostrad människa en dag kommer att upptäcka dåraktigheten i, att hon genom nationalismen tvingas till att vara en förrädare mot ett system som hon i så gott som allt är beroende av.

Mänsklighetens sanna onda eller olycka är i dag hennes blinda tro på nationalismen. Den enskilda människan är inte längre medlem av en urskogsstam eller medborgare i ett självförsörjande samhälle, där hästen utgör trafikens kulmination. Hon har nått mycket längre i sin omskapelse från djur till människa, i sin omskapelse till att bli som "Guds avbild". Hon måste nu således lära sig att inse, att hennes odlande av den nationella idén utgör en isolering, en uteslutning från den världsstat som nu håller på att bli en livsbetingelse både för henne själv och alla hennes medmänniskor. Hon måste lära sig att ställa in sig på att världsstaten måste gå före hennes egen nation. Ty världsstaten är inte något som håller på att bli till. Den blev till då den första jordenruntresan hade fullbordats, och den har sedan dess oavbrutet stabiliserat sin egen existens. Alla människor är medborgare i denna världsstat, men de vet inte om det. Det stora flertalet är alltjämt försvuren till den nationalistiska idén, och med denna inställning måste världsstatens födelse forma sig som en omskakande anarki. Och det är denna anarki som tar sig uttryck i det allas krig mot alla, som är orsak till varje diktatur, varje personligt frihetsberövande. Det kommer därför att vara nödvändigt för varje utvecklad människa att komma ihåg kristendomens ord om en stat och en regering, eller en hjord och en herde, liksom detta, att man skall älska sin nästa som sig själv, skall man också lära sig att älska världsstaten som sin egen stat, sitt eget fädernesland.

Om inte den enskilda människan bringar sitt eget medvetande i kontakt med den innersta kärnan i världsreligionerna, blir det omöjligt för världsstaten att skapas i överensstämmelse med den gudomliga världsplanen. Överdrivet odlande av den nationella idén, av fädernesland, ras eller tro kommer oundgängligen att försena och förhala den utveckling som skall föra den samlade mänskligheten ut ur det kaos, som i dag råder mellan nationerna. Att vara med de krafter som befordrar skapandet av ett verkligt, internationellt världsrike med en centralregering som omfattar alla nationer, vars enskilda medlemmar är i djupaste överensstämmelse med den innersta kärnan i alla de stora, humana världsreligionerna, är alltså detsamma som att vara i kontakt med själva världsplanen. Det är att vara med de lagar på vilka all sann lycka beror. Det är att vara ett med den sanning, som är uttryckt i orden: "Du skall älska din Gud över alla ting och din nästa som dig själv".