En av de främsta orsakerna till sorg är den företeelse i det dagliga livet som vi kallar "döden". Varenda dag dör miljoner människor världen över, och varje dag kommer lika många, ja, miljoner fler, att gråta och snyfta över de avlidna, förlorade kära vännerna eller anhöriga. Varje dag kommer det således vara miljoner människor som svartklädda deltar i en likaså svartfärgad begravningsceremoni med sorgetal, sorgemusik och begravningspsalmer. Varenda dag gråter således miljoner människor över något som nu en gång för alla är en naturlig process i livets upprätthållande och beständighet. Dödsprocessen är lika naturlig som födelseprocessen. Och varför skulle livets lagar just på detta område avvika från sin på alla andra områden speciella struktur och lagbundenhet?

I sin allt överstrålande manifestation, tal och påverkan på de levande väsendena stadfäster hela naturen således intill hundra procent som ett faktum, att ingen materia kan vara oföränderlig eller stillastående, utan oupphörligen måste vara underkastad den förvandlingsprocess som vi redan har kallat ett kretslopp. Varför uttrycks denna naturens förvandlingsprocess just som ett kretslopp? Jo, helt enkelt för att förvandlingen varken fysiskt eller psykiskt går i en rät linje. Den kommer alltid leda tillbaka till sin utgångspunkt, för att därifrån återigen utgå i en ny rörelse, som likaledes leder tillbaka till utgångspunkten. På så sätt leder varje dygn fram till en ny morgon, och varje år fram till ett nytt år. Det är samma princip som får klot, solar och vintergator att gå i kretsloppsbanor, och elektroner att kretsa runt atomkärnan. Men det finns inte bara rörelse framåt i rummet och tiden. Kretsloppsprincipen är också närvarande i varje förvandling. En förvandling av ett ting kommer således också att vara ett led i ett kretslopp. Tingen förvandlas fram till olika stadier för att återigen bli detsamma, som de var vid sin utgångspunkt. Detta kan ju ibland tydligt iakttas hos människan själv. Från barn växer hon vidare genom stadierna ungdom och mandom till ålderdom, som vid många tillfällen gör människans framträdande barnsligt. Det är ju härifrån vi har uttrycket att "gå i barndom".

Att allt i naturen, ända från vattendroppen till det levande väsendets organism, är organiserat i upprepningar av kretslopp − dygn följer på dygn, år följer på år, levande väsens organismer följer på levande väsens organismer − blir alltså alla funktioners evigt orubbliga fundament. Det mest orubbligt fundamentala som livet avslöjar för den intellektuella människan är att allt är upprepningar, allt ilar tillbaka till sin utgångspunkt, för att härifrån åter utgå i ett nytt kretslopp, som också leder tillbaka till utgångspunkten, och vidare på samma sätt. Detta är alltså materiens lösning. All skenbar tillintetgörelse är således endast förvandling. Det är tingens övergång från ett stadium i kretsloppet till ett annat. Materien kan således aldrig någonsin förgå, den kommer att existera evigt. Världsalltet kommer således att evigt utgöra samma kvantum materia, samma urstoff. Det kommer aldrig någonsin kunna uppstå mer materia i universum, liksom det heller aldrig någonsin kan bli mindre materia. Inget kan således upplösas och bli till ett absolut intet. Det som existerar, kommer evigt att utgöra något existerande. Det existerande kan inte bli till något absolut icke existerande. All världens materia är således evig. Detta är dödsmysteriets första orubbliga facit, och vi kan kalla det "facit A".

Men det finns mer än blott och bart materia. Materien befinner sig i rörelse. Vi har redan berört att denna rörelse är organiserad på så sätt att det uppstår det som vi kallar för "kretslopp". Varje kretslopp, där detta framträder som mest manifesterat eller synligt på det materiella planet, består av fyra olika tillstånd eller avsnitt, som skiljer sig från varandra genom att vara konträra. I de två avsnitten kulminerar kontrasten, och i de andra två framträder kontrasten endast som övergångsstadier. Om vi ser på dygnskretsloppet, ligger kontrastens kulmination mellan de båda avsnitten middag och midnatt, och dess mellanstadier utgörs av morgonen och kvällen. Om vi ser på årskretsloppet, är kontrasten mellan stadierna som störst mellan sommaren och vintern, medan våren och hösten utgör mellanstadierna. Om vi ser på själva stoftet eller materien i kretsloppet, kommer kontrasten att kulminera mellan de båda stadierna, det fasta och det strålformiga, medan de båda andra stadierna, den flytande och den gasformiga, utgör mellan- eller övergångsstadier.

Utan materiens kretsloppsprincip, som skapar kontrastprincipen, skulle all upplevelse alltså vara omöjlig. Men i kraft av materiens fyra olika huvudstadier: fast, flytande, gasformig och strålformig, kan dessa stadier åtskiljas från varandra inbördes. Men de kan inte endast åtskiljas från varandra. Materia av olika slag kan sättas samman i olika kombinationer, som naturligtvis alla utan undantag, på grund av att materien är underkastad kretsloppsprincipen, i sin tur måste förgå. Sådana materiekombinationer känner vi som "skapade ting". De har alltså blivit till. Men när de utgör något som har blivit till, markerar de alltså en tidpunkt. Och då de återigen ska förgå eller upphöra, markerar de återigen en tidpunkt för sitt upphörande. Mellan de båda tidpunkterna existerar alltså ett tidsrum. Detta tidsrum utgör det skapade tingets ålder. Men då det skapade tinget bestod av materia från olika stadier i kretsloppet, som kombinerades på ett speciellt sätt, kom det att avvika från den materia som det togs ifrån. Det blev mer eller mindre en kontrast till den övriga materien. I kraft av att det således avviker från den övriga materien, markerar det ett platsförhållande. Det upptar eller fyller ut ett speciellt rum. Inget skapat ting kan således existera utan att markera tid och rum, vilket i sin tur är detsamma som ålder och form. Och vi säger ur ett andligvetenskapligt perspektiv att tinget är tids- och rumsdimensionellt.

Då tingen således är tids- och rumsdimensionella, är de därför alltså dömda att förgås. Och vi ser därför att allt som vi kan bli vittne till, eller direkt förnimma av materiella eller skapade ting, är förgängligt. På grund av detta har den övertro uppstått att allt är dödligt, och därmed utesluts varje möjlighet för det levande väsendets upplevelse av ett evigt liv. Och denna övertro är alltså som störst hos den mest materialistiskt inställda vetenskapsmannen. Att det just är en speciell grupp av intellektuella väsen som predikar denna inbillade dödlighet för alla, har ju medfört att det på ett speciellt utvecklingssteg rentav har blivit modernt att hålla sig till denna uppfattning. Men en sådan uppfattning är ju milsvitt avlägsen från att vara dödsmysteriets avslöjande, tvärtom är den ett beslöjande av dödsmysteriet. Detta beslöjande är oundvikligen en av livets beståndsdelar i ett kretslopp, på samma sätt som natten och vintern är en oundviklig beståndsdel i sina speciella kretslopp. Alla levande väsen måste alltså genom denna sfär av kulminerande övertro eller andligt mörker och de därav åstadkomna bloddrypande konsekvenserna eller kulminationen av den dräpande principen.

Vad är det då för fel med synen på dödsmysteriet? Hur kommer denna materialistiska vetenskapliga övertro in i världen? Den kommer in, som tidigare nämnts, i kraft av den omständigheten att allt som direkt kan förnimmas är av timlig natur och måste förgås. Då väsendena inte direkt kan förnimma något som inte förgås, kan de inte se eller uppfatta någon odödlighet. Men saken är den att det inte kommer att fortsätta på det sättet. Man kan inte fortsätta att ignorera det faktum att när det existerar upplevelse, måste det också existera något som upplever. Och man måste således skilja mellan "det, som upplevs" och "det, som upplever". Allt som vi hittills har pekat på, är något som upplevs: materien, tid och rum och de därav framkallade skapade tingen, som tillsammans utgör livets upplevelse. Att livets upplevelse uteslutande består av timliga eller förgängliga ting, måste vara en självklarhet. Hur skulle det bildgalleri, som livets upplevelse i sig självt utgör, kunna upplevas om det i detta inte existerade kontraster? Och hur skulle dessa kontraster kunna bli till, om de inte blev till genom förvandling eller omskapelse av de olika materierna? Och hur skulle denna förvandling kunna äga rum, om inte något därigenom måste upphöra till förmån för tillblivelsen av andra ting? Allt som har med uppbyggnaden av livets upplevelse att göra, måste således oundvikligen bestå av förgängliga ting. Och därför kan livets upplevelse uteslutande bestå i upplevelsen av förvandling, som också är känd som skapelse. Allt som vi förnimmer, är något skapat som har blivit till, och måste således vara tids- och rumsdimensionellt för att kunna förnimmas.

Men när nu alla ting således förutsätter att de har en början och en avslutning eller är underkastade förvandling för att kunna förnimmas eller upplevas, är det inte så märkligt att vår organism likaledes måste vara förgänglig, måste vara tids- och rumsdimensionell. Utan detta tillstånd skulle den omöjligt kunna ha manifesterats. Den materia som vår fysiska kropp med dess många organ och funktioner består av, är ju underkastad det stora kretsloppet i samma grad som materien utanför organismen i den fysiska världen är underkastad dag och natt, sommar och vinter. Att vi inte i all evighet kan fortsätta att ha samma organism, är således en självklarhet. För att den såväl som alla dess underordnade organ: hjärta, lungor, lever, njurar och andra organ, körtlar etc., ska kunna vara tillgänglig för förnimmelse eller upplevelse, måste den vara i funktion eller rörelse. Den måste hela tiden markeras genom ett kontrastförhållande till omgivningen. I motsatt fall skulle organismen ju inte betyda någonting. Vad ska man med en organism till som inte är manifesterad, och hur ska den kunna manifesteras utan rörelse, och hur ska den kunna röra sig utan att vara tid och rum, eller skilja sig från evigheten, utan att vara timlig? Man måste således lära sig att se de skapade tingens förgänglighet i allmänhet, och sin organisms förgänglighet i synnerhet, som något absolut nödvändigt för att kunna upprätthålla själva livets upplevelse. Utan denna organismernas och de övriga skapade tingens förgänglighet skulle även den allra minsta form av upplevelse av livet inte kunna existera. Denna organismernas och de övriga skapade tingens förgänglighet som fundament för livets upplevelse, är dödsmysteriets "analys D".

Men genom detta livets upplevelse kommer vi således oundvikligen till det som upplever. Även om detta upplevande något bara kan förnimmas indirekt, blir det dock till ett orubbligt faktum. Det är ett faktum att livets upplevelse äger rum inne i var och en av oss. Det är något i oss som upplever livet, och som vi uttrycker just genom vårt eget själv eller jag. Att detta jag inte kan vara ett med de skapade tingen blir till ett faktum bland annat genom att man kan uppleva sig själv. Detta bevisar att det levande väsendet består av två kontraster, nämligen timligheten och evigheten. Om inte evigheten existerade, skulle det inte finnas någon kontrast till timligheten. Timligheten skulle vara en omöjlighet. Men om timligheten inte existerade, skulle ingen som helst form av livsupplevelse kunna existera. Men då dessa båda kontraster utgör det levande väsendets fundamentala, orubbliga analys, är det inte svårt att se att livets upplevelse är det sekundära, medan det är evigheten som är det primära av dessa det levande väsendets båda analyser. Evigheten utgör det stillastående, det som överlever det timliga och skapade tinget. Evigheten utgör den för direkt förnimmelse otillgängliga upplevaren, medan det timliga utgör detta eviga oföränderliga någots upplevelse av livet och därmed av sig själv. Lika evig som materien är i sin kosmiska natur, lika evig är livsupplevelsen, och lika evigt är det levande väsendet. För det levande väsendet är själva evigheten. Detta är dödsmysteriets "analys E".

Med förståelsen av ovanstående analyser kommer man nu kunna förstå hur jaget står fritt gentemot alla materiekombinationer och därför i denna sin suveränitet kan vandra såväl i solens inre som i klippblock och så vidare, och därmed bokstavligt talat vara ett med Fadern.