Våra sinnesorgan och nerver är avsedda för att korrespondera med bestämda svängningar från energierna i den värld som omger oss. Sinnesorganen består av särskilt känsliga celler, som reagerar på olika sätt vid påverkan från omgivningen. Resultatet av detta blir det vi kallar ljus-, ljud-, smak-, lukt- och känselupplevelser. När vi smakar något sött, surt, salt eller beskt, sker det på det sättet att vibrationerna i den materia som bildar vår tunga, blir olika i förhållande till om de kommer i beröring med ämnen vilkas vibrationer eller svängningar är av den svängningsgrad vi kallar "sött", eller om de har den grad vi kallar "surt" osv. Genom nervledningarna förs dessa svängningar till hjärnan, som är så beskaffad att den kan ta emot sådana "sinnesbilder". Att vi kan se beror på att vi i vår organism, som resultat av många inkarnationers utveckling, har genialt konstruerade apparater med fina linser, alltsammans byggt av organisk materia, dvs levande celler med dagsmedvetande på det fysiska planet. Dessa celler reagerar på de vibrationer i omvärlden vi kallar ljusvågor, och genom nerverna, som också är levande celler, tar hjärnan emot "synbilder". Sinnesorganen och nerverna är inrättade för att kunna ta emot vibrationer av en viss styrka eller grad, men om energierna, som träffar oss, är för kraftiga, kan sinnesorgan och nerver försvagas eller ödeläggas. Man tål inte att titta på solen, då blir ögonen förstörda. Det finns människor som har blivit blinda av att ha försökt detta. Om man råkar ut för alltför våldsamma explosioner, kan det hända att man förlorar hörseln, klorluft kan fördärva luktsinnet, och vid beröring med eld eller bara något som är för varmt eller för kallt, kan känseln förstöras. Men det är inte bara sinnena som är riktade mot den fysiska världen som kan ödeläggas, även de sinnen som är riktade mot det psykiska tål endast en viss belastning. På det psykiska området, som människorna har långt mindre kunskap om än det fysiska, kan det också hända att man är oförsiktig, och då kommer den psykiska förnimmelseförmågan att bli överbelastad.

Människor identifierar sig med sin fysiska organism och tror att de är fysiska väsen. Men om vi uteslutande var fysiska väsen skulle vi inte uppleva någonting. Tänk på en kamera, i sig själv är den ingenting, men i händerna på en duktig fotograf som vet hur apparaten skall hanteras och som förstår att sätta den i rätt kontakt med omgivningen, blir den ett fint registrerande och ändamålsenligt instrument. Men det är uteslutande på grund av fotografens ande eller psyke, hans tankeförmåga och sinne för bildverkan, som apparaten har någon som helst betydelse. Den fysiska världen är endast rörelser, svängningar eller vibrationer, och om endast dessa fanns, skulle det inte existera något verkligt liv, ty en rörelse kan inte uppleva en annan rörelse. Det skulle inte finnas någon livsupplevelse. Men vi upplever dock en mängd rörelser i materia, rum och tid. Det sker uteslutande därför att det bakom alla de nämnda rörelserna existerar rörelse i medvetandet, dvs en andlig värld, och bakom medvetandet en fast punkt, ett jag, som upplever och som utifrån de erfarenheter det har gjort genom upplevelser, skapar nya rörelsekombinationer i medvetandet, materia, tid och rum. Själva det sätt på vilket vi upplever "synbilder", visar att vi är andliga väsen och inte endast fysiska. Vi är andliga väsen som för närvarande har förmåga att dagsmedvetet uppleva genom den fysiska världens vibrationer. Vilken betydelse skulle en bild ha som ingen någonsin hade sett eller skulle komma att se? Ingen. Endast genom den tänkande iakttagaren får det betydelse. Det finns växter t.ex. som på sina blad har så ljuskänsliga celler, att människor har kunnat experimentera med dem som ett slags "fotopapper". Men det betyder inte att växten kan se den fysiska världen, ty växten har inget dagsmedvetande i förbindelse med det fysiska planet genom vilket den kan uppleva sådana bilder. Den har inga erfarenheter på detta område, och utan erfarenheter kan den inte uppleva. De ljuskänsliga cellerna är i detta fall början till något som en gång mycket långt in i framtiden, när växtväsendet glider in i ett djurrike och dess medvetande börjar väckas till liv på detta plan, kan bli till organ som kan jämföras med våra ögon.

Under bråkdelar av sekunder händer det en mängd saker i en människas medvetande, när hon iakttar ett eller annat. Synorganen och nerverna tar emot en påverkan, denna påverkan omsätts till strålform som blir till tankebilder. Vårt medvetande består av ett helt "kartotek" av tankebilder. Varje ny synbild som blir till tankebild, konfronteras ögonblickligen med "kartotekets" eller medvetandets material av tanke- eller erfarenhetsbilder och glider in som ett berikande av vårt "kartotek", en utvidgning av vårt "andliga rum". Omvänt kan vi från vårt medvetande sända tankebilder till hjärnans celler, som via nervbanorna kan omsätta tankebilderna till fysiska bilder.

Om de fysiska sinnesorganen och nervcellerna överansträngs eller utsätts för alltför kraftiga vibrationer, bryts de ned i större eller mindre grad och organismen försvagas. Det känns som smärtor, och smärtor kan man bli fri från genom bedövning. Bedövning är dock inte liktydigt med att ett botande äger rum. Det kan vara en välsignelse när pressen är för stor att bära. Men man måste tänka på att smärtan är som en klocka som ringer för att varna, och är inte blott något som skall hållas nere med bedövande medel, samtidigt som man fortsätter med den form av livsutveckling som kanske är orsak till smärtorna.

Människan är ju ett väsen som befinner sig i en period av forcerad utveckling. Den kolossala tekniska och vetenskapliga utveckling, som under loppet av förhållandevis kort tid har gjort det möjligt att utvidga människans fysiska rum, dvs hennes övervinnande av tiden och rummet, har inte en motsvarande utveckling av medvetandet eller människans "andliga rum" bakom sig, därför utsätts människan för väldiga disharmonier. Människan har inte tillräcklig kunskap för att kunna "följa med" psykiskt och moraliskt i det våldsamma tempo, som har blivit vår tids ideal. Hon känner att det är något galet och det går henne på nerverna, nerverna skadas och tankebilderna kommer i oordning. Ett sammelsurium av olika bilder uppstår, och en högst ologisk bildskapelse äger rum. När människan får en felaktig bildskapelse i medvetandet av det hon ser och upplever, blir livsupplevelsen så bristfällig att människan inte bara blir fysiskt sjuk, utan också i många fall råkar ut för själsliga lidanden. Det våldsamma tempo som har blivit vår tids lösen, påtvingar människan en sådan mängd tankebilder på så kort tid att svängningarna ligger ovanför det som nerverna normalt kan registrera. Samtidigt försöker man genom tobak, alkohol och andra konstgjorda stimulerande medel att "hålla tempot", och man får inte tillräcklig vila och sömn under vilken de brustna nervtrådarna kan repareras, därför måste det sluta med förskräckelse. Men förskräckelsen är blott en varning om att man håller på att komma för långt ut på andligt "gungfly" och måste se till att komma tillbaka till något i tillvaron som kan bära och hålla en uppe. Det enda som verkligen kan hjälpa är att hitta orsaken till de dåliga nerverna, och sedan börja skapa helt nya orsaker som efter hand kan ge nya verkningar. Läkarvetenskapen kan i många fall hjälpa en sjuk människa att komma i gång, men den kan endast mildra de verkningar, människan själv är orsak till, den kan inte avlägsna orsaken till de dåliga nerverna. Det måste människan själv göra. Men det finns en hjälp till självhjälp för människan, i alla fall för den människa som är öppen och mottaglig för nya impulser, och det är den andliga vetenskapen genom vilken hon kan lära känna sin egen fysiska och psykiska struktur.

Förr i tiden kunde de flesta nervnedbrutna människor få hjälp och tröst genom religionen, genom tro och suggestion. Men religionen är för de flesta människor i vår tid en "förlorad horisont". Blint troende människor – ända från naturmänniskorna med deras fetischdyrkan och andra former av primitiv religion till människor av i dag, som är anhängare av de stora världsreligionerna – förnimmer en levande Gudom eller gudomar bakom allt i universum. Det är inte något de har hittat på, det är en verkan av deras religiösa instinkt. Men med intelligensens utveckling degenererar den religiösa instinkten tillsammans med andra instinkter. Från naturmänniskans abstrakta värld har en stor del av mänskligheten glidit in i en värld av konkreta, materialistiskt betonade föreställningar, som försvagar intresset för det abstrakta i en sådan grad att man tror, att endast den fysiska materien är verklighet. Man anar det abstraktas existens – som växten anar den fysiska världens existens – men man kan inte redogöra för den. Nya tankebilder har kommit in i människans medvetande, men huvudsakligen bilder som utgör isolerade tankesfärer, som ofta speciellt passar in i människornas egna begär. Eller isolerade, därför att de endast är baserade på utsnitt ur materien, som inte omedelbart kan ses i förbindelse med andra tankesfärer, det gäller t.ex. mått- och viktfacit och tankar om hastighet, volym och våglängder. Det är alltsammans utmärkt när det är förbundet med de andliga principerna och lagarna, men isolerat från dessa realiteter resulterar det i en förvirrande livsuppfattning som man tror är baserad på logik därför att den är baserad på det man kan ta på och känna på. Men det är en lokalpräglad logik, som i många fall blott rättfärdigar en moral som egentligen tillhör djurriket och djungeln, och som förbunden med mänsklig intelligens blir ett slags "djävulsmedvetande". Människan har lagar om att inte döda, och samtidigt har de atombomber och vätebomber. De straffar mördare i fredstid och hedrar dem i krig. De har en lagstiftning som förbjuder stöld, bedrägeri och berikande på andras bekostnad, och samtidigt florerar i affärsvärlden i kamouflerad form en mängd varianter av dessa förbrytelser, som betraktas som en nödvändighet för att upprätthålla samhället. Militarism, kapitalism och diktatur upprätthåller var och en på sitt sätt sådana tillstånd på olika delar av klotet. Ensidigt intelligensbetonade tankebilder, som dominerar i så många människors medvetande i dag, får dem att handla utifrån den moral som i ett snävt materialistiskt perspektiv lyder: "Man lever bara en gång, därför gäller det att njuta av livet och armbåga sig fram till livets goda, även om det måste ske på andras bekostnad, för var och en är ju sig själv närmast". Resultatet blir ett civiliserat helvete, i vilket "djävulen" utvecklar ett allas krig mot alla. Därför lider den ena människan efter det andra andligt skeppsbrott.

Nerverna kan i längden inte tåla det forcerade konkurrenstempot eller det totala kriget i alla dess varianter från "kallt" till "varmt" krig, och då människor i allt högre grad har sökt bedöva sig med alkohol, tobak och narkotika som blott dövar och inte botar, klickar nerverna och nervsammanbrottet äger rum. "Alarmklockan ringer", men det betyder inte att allt nu är förlorat. Det är för att visa människan att hon inte kan komma vidare på den väg hon har valt. Hon måste lägga om kursen. De ensidigt intelligensbetonade tankebilderna är mycket bristfälliga på områden som inte kan överblickas med intelligensen allena, och så snart det handlar om något som gäller den fysiska materien räcker inte intelligensen till. Det är en otillräcklig syn, inte minst när det gäller dåliga nerver. Vad är det den intelligensbetonade delen av mänskligheten har förlorat? Den har förlorat kontakten med omvärlden, både i betydelsen: med nästan, och i betydelsen: med Gud. Det skall till ytterligare ett livsfundament för att inte lida andligt skeppsbrott. Då den instinkt genom vilken människan en gång stod i ett naturligt och levande förhållande med universum och Gudomen, har degenererat, måste en annan energikombination föra människan vidare. Människan måste ha en vetenskap om den psykiska världen och dess lagar och om sin egen psykiska struktur. Hon måste förena sin intelligens med en levande känsla eller nästakärlek, och den kombinationen kommer att föra människan fram till den intuitiva upplevelsen av sambandet mellan alla de levande väsen, som "lever, rör sig och är till" i Gudomens universella organism. Denna överblick kan ge den sökande människan ett nytt livsfundament, det kan, om människan arbetar med sig själv och öppnar sig i stället för att stänga sig inne i rädsla eller bitterhet, ge henne en sådan andlig kraft att hon inte känner rädsla för någon eller något, varken för livet eller döden. Vi kan inte undvara ljuset eller solen som har skapat våra ögon. Om solen slocknade i detta ögonblick skulle allt fysiskt liv på jorden vara förbi. Men vi kan heller inte undvara den gudomliga andliga solkraften, som vibrerar genom universum och är den fundamentala kraften också bakom alla fysiska företeelser. Våra nerver och vår organism är redan nu ägnade åt att korrespondera med denna kraft, till att ge den vidare som nästakärlek och utveckling av skaparförmågan till gagn för helheten. Meningen med människans liv är att hon så småningom skall bli en andlig sol, som befordrar livskraften och sänder sitt ljus åt alla håll i form av intellektualiserad känsla till gagn och glädje för allt och alla.