Varför skulle man inte lika gärna kunna göra en "förlåtelsekultur" som man kan göra en "icke-förlåtelsekultur"? Det är klart att man lika väl kan göra en kärleksfull värld som man kan göra en djävulsvärld. Bägge delar måste skapas, för annars kan man inte uppleva någonting. Om man inte själv upplever mörkret, har man inte detta som erfarenhet. Så länge man endast har det från andra som har berättat om det, har man inte nått så långt. Det finns ju tusentals människor som är mycket humana, men som inte är färdiga med att dricka alkohol och röka tobak och allt det där. Det tar sin tid, men de kommer att vänja sig av med alla dessa ovanor.

Låt oss till exempel säga att en man som ska bli soldat är fullständigt emot detta att döda, men han tvingas till att vara med i kriget. Då händer det mycket ofta att han blir skjuten för att bli räddad. För genom att bli skjuten, kommer han in i en högre värld där han inte ska döda. En sådan man, som kommer in på det sättet, är ju i hög grad i ljuset på detta andra plan. Därför kommer en massa människor att räddas från ragnarök genom att de dör. Det låter kanske märkligt. Det finns så mycket som skapar skepsis, men jag är tvungen att säga det, därför att det är så. Det är ju solklart att de som inte har mörk karma till godo, inte heller ska ha det. Och hur skulle man annars kunna skilja ut dem från varandra? 

De dräpande och för människorna farliga djuren kommer också att försvinna till klot där de hör hemma.

Alla dessa tvåpoliga människor bor inte i hus, de bygger stora palats, där de har gemensamma arrangemang, gemensamma måltider, underhållning och biografer. Det blir gemensamt och mycket billigare. 

I dag dör många människor på grund av sjukdom, men då kommer alla att uppnå en hög ålder för att de kommer att leva sunt. Kosten vid de gemensamma måltiderna i de gemensamma palatsen kommer att lagas i enlighet med de högsta hälsoföreskrifterna, som bygger på de högsta andliga erfarenheterna. 

I framtidsstaten kommer man inte att bo i städer, utan i stora palats med stora parker och skogar omkring sig. Och det kommer inte att se ut som städer med gator och slumkvarter. Det kommer att ordnas efter den högsta fullkomligheten.

De grova formerna av arbete som man har i dag, säger man farväl till. Det kommer endast att vara sådant som är mycket lätt att göra. Man kan faktiskt inte överdriva detta att arbeta. Det blir inte något hårt arbete, därför att det kommer att göras maskiner och datamaskiner som kan göra det hela. Det är uppfinningar på väg som man alls inte kan fatta i dag. 

Människorna kommer att få sin arvedel av jorden. De får det inte utdelat på så sätt att varje enskild människa tilldelas ett stycke jord, utan det administreras av en gemensam överhet. Man kommer att räkna ut hur mycket varje människas liv kostar, och hur mycket arbete som ska till för att hon ska få en ordentlig levnadsstandard. Hon får sedan ett arbetskort som motsvarar det beloppet.

Framtidens levnadsstandard kommer till och med att ligga över den levnadsstandard som miljonärer lever på i dag, så det kommer inte att vara brist på något. Om man till exempel tänker sig att en man efter gällande levnadsstandard har en bil – om de över huvud taget har bilar vid den tiden; det tvivlar jag lite på – och gärna vill ha en till, så kan han lätt få det. Arbetsmyndigheterna vet hur mycket en bil kostar. Den kostar kanske två eller tre arbetstimmar, och då ska han bara arbeta de extra timmarna. Det finns ingen brist på något, jordklotet är så omåttligt rikt utrustat.

Det förekommer inga pengar. Det finns endast arbetskortet, och det kan man inte sälja, det är liksom ett pass som endast gäller för personen ifråga. Det kommer inte att ske något bedrägeri, och det blir inga strejker. 

När människorna når fram till världsriket, börjar de första komma till världen utan att födas, genom materialisation. Där ser man då andar och människor sitta vid samma bord och samtala. Där går den fysiska världen mycket in i den andliga världen, och där får de kosmiskt medvetande och blir kristusväsen. 

De kommer alla att vara stora konstnärer. De som inte har kosmiskt medvetande är på väg mot det, och det måste vara lätt att vara på väg mot det när de är omgivna av många höga väsen. De ser dem plötsligt komma fram, ser dem materialisera och dematerialisera sig. Då försvinner den skepsis som psykiskt kan hålla dem tillbaka.

Människorna är redan jordens hjärnceller, men de blir alltså Gudomens medvetandeceller. Det blir de under långa, långa tider, innan de återigen ska igenom salighetsriket och födas i en ny spiral, där de så växer igen. I varje spiral upplever de mörkrets kulmination, och så upplever de ljusets kulmination, och så går de in i en ny spiral igen och på det sättet tas allting i bruk. 

Evigheten existerar inte som ett tom rymd, där det inte finns något. Klot och stjärnor skapas inte ur ett intet genom en explosion i ett tom rymd. Nej, rymden är uppfylld! Som barn tänkte jag: "Vad kan det vara för något månne – hela världen?" Men det är alltså en evig realitet, ett evigt levande väsen. Och detta levande väsen är hela tiden allvetande, allsmäktigt och allkärleksfullt, därför att det i sitt primära medvetande endast har väsen i sig av denna nivå. De växer upp och får detta allvetande, denna allmakt och allkärlek när de blir kristusväsen, och så utgör de Guds primära medvetande tills de börjar degenerera igen. Detta kretslopp säkrar att Guds medvetande alltid är på högsta nivå. Det är inte som med oss andra. Vi har en tid när vi ska vara borta, när vi ska ned för att lära oss igen. Men Guds medvetande fungerar 100 procent fullkomligt oavbrutet, och därför fungerar det oavsett hur man ber till Gud, för Gud är överallt – i alla människor, i alla växter, i allting.