Upplevelsen av den dagliga tillvaron består i verkligheten i en upplevelse av flera olika världar. Vi upplever en ljusvärld, en ljudvärld, en smakvärld osv. För varje sinnesorgan som vi kan uppleva genom, har vi en motsvarande yttre värld. Tänk vilken underbar färgernas och ljusets värld vi har möjlighet att uppleva genom våra ögon, och genom våra öron kan vi höra fåglarnas sång, vågorna som slår mot stranden och suset i trädens toppar. Vi kan höra den skönaste musik, men också det förskräckligaste oväsen. Genom våra sinnesorgan är vi i stånd att uppleva både något vi tycker är behagligt och något som förefaller oss högst obehagligt. Vi kan uppfyllas av hänförelse över något som möter oss genom våra sinnesorgan, och vi kan genom dessa sinnen få uppleva något som verkar så chockerande, att det tar lång tid innan vi återvinner fattningen. Detta är naturligtvis ytterligheter på den jordmänskliga upplevelseskalan, men det är ytterligheter som alla jordiska människor förr eller senare råkar ut för. Mellan dessa ytterligheter finns alla de vardagliga upplevelserna, som också är beroende av vår förnimmelseförmåga, och bakom allt detta som vi ser, hör, känner, smakar och känner lukten av, ligger upplevelsen av begreppen tid och rum.

Det finns människor som för en tid har förlorat förmågan att uppleva genom ett eller flera av dessa sinnen, därför att deras sinnesorgan har förstörts i denna inkarnation eller därför att de i tidigare inkarnationer har nedbrutit en eller flera av sina förnimmelsetalanger. Dessa talanger kommer dock att återuppbyggas genom kommande inkarnationer, så att det endast är tillfälligt som dessa människor är utestängda från en eller flera av de världar som upplevs genom fysisk förnimmelse. Men så länge en människa inte är i stånd att se, måste ljusets och färgernas värld vara en abstrakt värld för henne. Andra kan berätta för henne om den och därigenom kan hon indirekt få veta något därom. Detta vill alltså säga att hon genom ljudets värld på grund av andras tal får veta något om en värld som hon för tillfället inte är i stånd att uppleva direkt. Genom blindskrift är hon kanske också i stånd att läsa om den värld hon inte kan se och får på det sättet genom sin fint utvecklade känselförmåga ett svagt begrepp om ljus och färger. Hos människor som inte kan se skärps i allmänhet både hörselförmågan och känselförmågan. Blinda människor är ofta mycket musikaliska, och de kan uppöva en förmåga att uppleva med känselsinnet som normalt seende människor vanligtvis inte har. De kan känna skönhet vid sin förnimmelse av släta eller skrovliga ytor eller kantiga eller runda former. Att känna något kallt och något varmt, något vått och något torrt, kan spela en helt annan och större roll i en blind människas liv än hos den normalt seende människan. Men naturligtvis följer denna starkt utvecklade känselförmåga denna människa också i kommande inkarnationer, då synförmågan åter är utvecklad, och därför kan man också möta normalt seende människor med detta fina känselsinne, människor som äger en särskild förståelse för blinda människor och som kanske vill ägna sitt liv åt att hjälpa dem.

Att inte kunna se eller att inte vara i stånd att uppleva genom något annat av sina sinnesorgan är ju inte normalt för den jordiska människan. Men det finns omkring oss på denna jord livsformer som endast äger spirande förmågor till allt det som är utvecklat som sinnesorgan hos den jordiska människan. Växterna har ingen syn och ingen hörsel, de kan inte heller känna lukt eller smaka, och även om de nog är i besittning av en känselförmåga, kan de inte känna i den mening vi kallar känsel. De kan ana behag och obehag, men den yttre världen är en detaljlös värld för dem. Om det behag eller obehag de anar, beror på kyla eller värme, torka eller väta, kan de inte urskilja. Det är först på djurstadiet som det levande väsendet börjar förnimma detaljer i den yttre världen och så smått börjar kunna urskilja orsaken till behaget och obehaget. Denna begynnande urskiljningsförmåga kommer att utgöra grund för ett vidare skapande av förnimmelseförmågor, genom vilka det levande väsendet har möjlighet att uppleva detaljerade orsaker och verkningar i allt större perspektiv av tid och rum. Alltifrån kristallernas värld genom växt- och djurformer fram till den primitiva och senare den civiliserade människan är den opartiske forskaren i stånd att se en utveckling baserad på förmågan att uppleva genom allt fler förnimmelsedimensioner, och den stora frågan blir då: Ska denna utveckling upphöra med den jordiska människan?

Den som vill påstå att utvecklingen måste upphöra här, har hela naturens eller livets eget tal mot sig. Han kan endast underbygga sitt påstående med hjärnspöken, som är resultat av en ologisk fantasi. Han blir en postulat- eller dogmförfattare, vars uttalanden inte är i kontakt med sanningen eller verkligheten omkring honom. Detta kan man naturligtvis inte förebrå honom, ty han vet inte vad han gör, han är som den blinde som vill påstå att ljusets och färgernas värld inte finns. Och man kan ändå inte förebrå en blind, om han kom med ett sådant påstående. Man kan vägleda honom genom att berätta för honom om den värld som han inte kan se, och då får han själv ta ställning till frågan. Eftersom utvecklingen är liktydig med en utvidgning av upplevelseförmågan och därmed en upplevelse av ständigt nya förnimmelseområden, och eftersom det är ologiskt att tro att utvecklingen skulle upphöra med den civiliserade jordiska människan, skulle detta alltså vara liktydigt med att det finns förnimmelseområden som de jordiska människorna i allmänhet inte är i stånd att uppleva, därför att de ännu inte har utvecklat sinnesorgan med vilka de kan uppleva dessa områden eller världar. Det är förnimmelseområden i förhållande till vilka de jordiska människorna är "blinda" eller "döva". Liksom den blinde kan få veta något om ljusets och färgernas värld genom hörseln och känseln, på grund av andras tal och genom att läsa blindskrift, kan de kosmiskt "blinda" jordiska människorna också få teoretisk kunskap om de högre förnimmelsedimensioner som de ännu inte har tillräckligt utvecklade organ till att korrespondera med. Detta måste naturligtvis ske genom att väsen som känner till dessa världar berättar om dem. Det är också detta som har skett genom religionerna, där det berättas om högre världar och högre väsen än de jordiska människorna. Denna förnimmelse av högre livsformer och högre världar och förnimmelsen av att det finns en Gudom eller en Försyn är inte, som en del menar, ett resultat av människornas önskedrömmar och fantasi. Det är riktigt att den bild eller de bilder som människor på mer eller mindre primitiva utvecklingsstadier skapar åt sig av gudar eller gud, av änglar, djävlar osv., är beroende av deras tillfälliga ideal och av deras föreställningsförmåga och fantasi, men själva aningen om att det finns högre världar, högre krafter och en högsta makt, är produkten av en organisk funktion på samma sätt som växtens förmåga att ana behag och obehag är resultatet av en organisk funktion. Och liksom växtens aningsförmåga kommer att utvecklas till detaljerad dagsmedveten sinnesupplevelse, kommer också människans förmåga att ana en högre världs existens på grund av utvecklingen, att leda fram till en dagsmedveten upplevelse av nya förnimmelsedimensioner.

Men om det nu finns en sådan organisk funktion i den jordiska människan som får henne att ana en högre värld, med en högre mening bakom den fysiska tillvaron, varför är det då fler och fler människor som inte kan inspireras av religionerna, men som tvärtom vänder sig bort från dem? Det är helt naturligt att det är på det sättet, och det kommer det att bli i allt högre grad. Och det är, hur märkligt det kanske än kan låta, just den nämnda organiska funktionen i den jordiska människan som är orsak till detta. Hos många människor yttrar den sig nämligen inte längre som en religiös instinkt, utan som en human förmåga i förening med en förmåga att göra sig tankar om livet och dess lagar. Sådana människor kan inte nöja sig med mytologi eller med religiös dogmatik, ceremonier och blind tro på heliga böcker, de har behov av ett annat slags andlig näring, som både kan berika deras känsloliv, tillfredsställa deras intelligens och utveckla deras begynnande intuitiva förmåga. De har nått det utvecklingssteg där de själva börjar få kontakt med en högre förnimmelsedimension, och då är det en annan vägledning de behöver än den "kosmiska blindskrift" som den dogmatiska religionsformen är. Eftersom den organiska strukturen i den jordiska människan, som under lång tid som en religiös instinkt har lett och styrt hennes livsbana, inte längre kan få tillfredsställande utlösning genom religiös kult, banar hon sig i början väg genom en rent materialistisk kult. Det är en sådan materialistisk kult vi upplever i form av de politiska partibildningarna. All politik är en produkt av samma religiösa urinstinkt som har skapat och befordrat religionerna. Man kan ju också se att många politiska riktningar är lika fantastiska och dogmatiska och utan logisk motivering som många religiösa påståenden, som endast grundar sig på känslor.

En annan mycket väsentlig utlösning av den religiösa urinstinkten i människan, sedan samma människa blivit intellektuellt utvecklad, är den fysiska vetenskapen. Den vetgirighet som söker tillfredsställelse genom att utforska de levande väsendenas organismer och universums fysiska lagar grundar sig, utan att forskarna alltid själva vet om det, på den religiösa instinktens behov att nå fram till den högsta insikten om livet, till livsmysteriets lösning. När människor övergår till att intressera sig för politik, är det därför att de inte kan finna någon lösning på de problem som är aktuella för dem i kyrkor och tempel och hos de kyrkliga auktoriteterna, och när de lämnar politiken, som många människor faktiskt också gör i vår tid, så är det också därför att det politiska livet inte heller kan tillfredsställa de humana och idealistiska önskningar som medverkade till att leda dem in i politiken. Den fysiska vetenskapens yppersta forskare håller på att inse att man genom fysisk forskning kan nå till en viss gräns och inte vidare. Det är inte längre som i början av detta århundrade, då man menade att teleskop och mikroskop m.m. skulle kunna lösa alla livets gåtor. Vår fysiska sinnesuppsättning har förlängts med dessa apparater, och gigantiska och mikroskopiska världar har öppnat sig för oss. Det har därigenom banats väg för en ny förståelse av världsalltet, i det att den fysiska vetenskapen faktiskt står vid gränsen till att kunna erkänna evigheten.

Det är dock också endast vid gränsen till en sådan insikt som den fysiska vetenskapen befinner sig. Man är alltjämt bunden av två svåra hinder, nämligen tid och rum. Med den förnimmelseförmåga som den jordiska människan har för tillfället, kan hon endast uppfatta begränsade ting. Hon kan endast uppfatta mått- och viktfacit, och detta betyder att hon endast kan se producerade eller skapade ting. Allt vad väsendena förnimmer, är endast ting utanför dem själva, men det som är de själva kan de inte förnimma. Det något som är dem själva, är något som tillhör en annan förnimmelsedimension än den de för tillfället behärskar. Men på samma sätt som ljus och färger inte är något overkligt, därför att ett väsen inte har synförmåga, utan blott väntar på att upplevas när väsendet utvecklats därtill, så är denna högre förnimmelsedimension, i vilken man inte blott kan se ut över allt det skapade i tiden och rummet, utan också uppleva skaparen av tingen, tiden och rummet, något som väntar vartenda levande väsen. Det är denna förnimmelseförmåga som är det stora målet bakom livets alla nuvarande vedervärdigheter. Med denna förmåga kommer upplevelsen av tillvaron att bli helt annorlunda, den kommer att stråla för individen i ett helt annat ljus. I detta ljus kommer människan att se att "allt är mycket gott", det är från denna förnimmelsedimension som det nämnda bibeluttrycket härstammar. Ja, det är från denna förnimmelsedimension som alla stora religiösa sanningar har kommit, eftersom de väsen som gav dem till människorna, hade förmåga att uppleva den. De måste transformera över sin kunskap till en form som andra människor kunde använda, och därigenom blev religionernas "kosmiska blindskrift" till. Men nu, då många människors kosmiska sinnesuppsättning börjar utvecklas, är det en annan form av hjälp som behövs.

När människan, efter att ha genomgått materialismens tro på att den fysiska materien är det primära i världen, börjar längta efter andliga värden som kan förenas med logik, och när den ofred och det elände som råder i världen, har öppnat hennes ögon för humanismens och nästankärlekens nödvändighet, börjar hon bli mogen att få kosmisk insikt. Och då kommer den andliga vetenskapen att kunna bli till gagn, därför att den analyserar det nya förnimmelseområdet. Vad är det då för ett nytt förnimmelseområde som den jordiska människan ska komma i kontakt med? Detta förnimmelseområde ligger i verkligheten dolt under allt som kommer in under begreppet evigheten. Det är det första uttrycket för den nya världen. När väsendena får kosmiskt medvetande, förnimmer de evigheten och oändligheten, och de upplever sitt eget jag som ett med evigheten. De blir klara över att medvetande, kroppar, tid och rum är något som oupphörligt är under förvandling, det är rörelse. Kontrasten till alla dessa rörelser i medvetande, i materia, i tid och rum, är stillhet. Stillheten är den fasta punkten, det de upplever som sitt jag, det är odödligheten och evigheten, det är det något som gör dem till ett med Fadern, som Kristus uttryckte det utifrån sin egen upplevelse av kosmiskt medvetande.