Den andliga vetenskapens viktigaste mission är att lösa de levande väsendenas ödesmysterium. Ty om inte detta kan lösas, kommer begreppet rättvisa och därmed humanitet och kärlek som livsideal aldrig någonsin att kunna bli annat än ett blint påstående. Ett blint påstående betyder i sin tur ett påstående som inte på något som helst sätt är underbyggt med logiskt tänkande. Det är således ett påstående som uteslutande är ett känsloutbrott, en särskild slags sinnesstämning. Men sinnesstämningar kan ju vara sympati eller antipati, vilkas kulmination återigen är kärlek respektive hat. Då dessa två känsloutbrott utgör de ledande ödesskapande energierna, och det således beror på dessa om man får ett lyckligt eller olyckligt öde, har det sin stora betydelse att man får lära känna dessa två känsloenergier. Det är nämligen vårt förhållande till dessa två energiarter, som bestämmer om vi i vårt förhållande till vår omgivning utlöser rättvisa och ger var och en den del av deras berättigande att vara till, som de har krav på, eller om vi själva tillväller oss något av dessa väsens rättighet och lägger till vår egen.

I många jordmänniskors medvetande är det en ledande uppfattning, att "var och en är sig själv närmast". Och med denna uppfattning griper man varje chans att tillvälla sig ting eller fördelar, som i själva verket tillkommer vår nästa mer än oss själva. Att denna nästa därigenom kommer att sakna dessa ting eller fördelar och som följd härav får sin tillvaro förminskad, så att den inte kan ge honom den sanna livsglädjen eller lusten att vara till, ja, till och med ibland leder till en sådan livsleda att han begår självmord, är endast vad som för länge sedan blivit ett allmänt faktum. Det är detta tillskansande av nästans värden, som medför armod, svält, nöd och elände, helt bortsett från att det naturligtvis också är den som ligger till grund för all krigföring, röveri, plundring och undertryckande eller kort sagt allt som kommer in under begreppet "ett olyckligt öde". Och det ser ut som om det är de, som är mest hänsynslösa eller har den minsta möjliga sympatin för sin nästa och därför inte har några skrupler inför att plundra denne in på bara skinnet, som har det lyckligaste ödet. De är rika, välklädda och välnärda, bor i flotta hus och har mer eller mindre allt det materiellt goda som de andra saknar. Därtill kommer ytterligare, att de genom sin rikedom har makt att företa en ännu effektivare plundring av nästan. Men det är inte bara i förhållandet till nästan som ödet kan bli olyckligt eller ödelagt. Väsendet kan födas med en defekt organism, vara vanskapt, sinnessjukt eller abnormt och med ett ohyggligt utseende eller yttre, medan andra föds som osedvanligt begåvade, ja, som genier, eller är på andra sätt överdådigt utrustade med egenskaper med vilka de inte kan undgå att få sympati, ära och beundran.

Religioner lär oss att Gud är rättfärdig och därmed livet, och att allt därför är mycket gott, men den logiska tankemässiga grunden för detta gives icke. I stället har svaret på denna stora ödesfråga dolts med uttrycket "Guds vägar äro outgrundliga". Det är naturligtvis givet att detta svar inte är tillfredsställande för tänkaren eller den intellektuella människan. Det är lika självklart att en materialistiskt, vetenskapligt inställd mänsklighet inte heller finner tillfredsställelse i ett sådant svar. Därför har religionen med denna sin kapitulation inför ödesproblemet och därmed inför rättfärdighetsbegreppet tappat mark. Tvivel och materialism behärskar i dag en utomordentligt stor del av det jordmänskliga tankeklimatet. Och krig, materialism och orättvisa kommer därför också att frodas, till dess att världsåterlösningen med sitt sista stora avsnitt "den andliga vetenskapen" åter får grepp om mänskligheten. Den andliga vetenskapen är i sin tur detsamma som den av Kristus bebådade "hjälparen, den helige ande", som skulle komma och lära människorna allt om sanningen. Vad kan denne hjälpare eller den andliga vetenskapen då berätta om ödesskapandet? – Den andliga vetenskapen visar oss att det bakom all förnimmelse existerar ett evigt "något", samt hur dess förmågor och talanger och därmed dess öde blir till.

Det första faktumet vi blir vittne till, är att det är något som upplever. Ett sådant något utgör vårt eget jag. Denna upplevelse är alltid en reaktion mellan två energigrupper, nämligen det upplevande någots organism och denna organisms omgivning, vare sig detta är andra väsens manifestation i tal och handling, eller det är utslag av naturens krafter. Men för att vårt jag således skall kunna uppleva något, måste det alltså i förväg ha en organism, som på ett eller annat sätt kan reagera inför yttre påverkan. Dessa reaktioner går in i vårt medvetande som sinnesintryck såsom kyla och värme, ljus och mörker, behag och obehag, och kan i sin tur mer och mer, allteftersom väsendet utvecklas mot högre och högre steg, definieras i särskilda detaljer, som i sin tur är detsamma som analyser eller vaken dagsmedveten kunskap. Utifrån denna kunskap formar vi återigen vår egen utlösning av energi gentemot omgivningen, vilket vill säga vår tanke och viljeföring eller skapandet av våra avsikter. Dessa får i sin tur vår omgivning att åter reagera mot oss. Och dessa reaktioner blir så åter till nya erfarenheter eller nytt vetande.

Det är på så sätt möjligt för vår organism att bli till utan att vårt eget vakna dagsmedvetande medverkar. Det lilla fostret i moderns liv blir ju till helt och hållet med hjälp av rena automatfunktioner. Det representerar alltså en kombination av Cvetandets funktioner. Hur har dessa Cvetandets funktioner blivit till? – Och var och när var de Bfunktioner eller vaken dagsmedveten viljeföring? – Att de har varit det en gång är alldeles givet, då det ju är omöjligt för B- och Cvetandet att bli till utan att först ha varit vaket dagsmedvetet vetande eller "Avetande". Man hävdar att det är moderns organism som sätter igång denna fostrets utveckling, men det är inte lösningen, ty modern är inte heller dagsmedvetet medverkande i fosterbildningen. För henne är det också automatfunktion, liksom hennes egen organisms tillblivelse har skapats genom automatfunktion. Då vaket dagsmedvetande således resulterar i de två efterföljande stadierna, och då dessa två stadier inte kan uppstå på något som helst annat sätt, blir det här till faktum att det bakom dagsmedvetenhetsupplevelsen försiggår en psykisk process, i vilken erinringarna och automatfunktionscentren är knutna till ett något, som kan överleva en organisms undergång och det härav följande upphörandet av A-vetandeupplevelseprocessen och åter sätta i gång skapandet av en ny organism, när de yttre förhållandena föreligger, vilket i detta fall vill säga två väsens parningsakt och moderns organ för fosterbildningen. När organismutvecklingen alltså är tillräckligt långt framme, börjar åter den vakna dagsmedvetna upplevelsen, och en ström av nytt Avetande gör sig åter gällande, går över till att bli till Bvetande och därefter till Cvetande, vilket vill säga till att omskapa organismen till nya och bättre former. Automatfunktioner som efter hand blir överflödiga och därför inte används, vissnar och dör eller bortelimineras. På detta sätt kan organismen ständigt prestera sitt yppersta.

På det sättet är varje individ sitt eget ödes herre och sina egna talangers smed eller skapare. Om man nu vänjer sig vid en viljeföring och handling som är ett onaturligt Bvetande, blir det onaturliga funktioner i organismen, som likaledes blir till självständiga automatfunktioner och därmed är utanför den vakna dagsmedvetna kontrollen. Då dessa självklart gör sig gällande i den nya fosterbildningen lika väl som de naturliga automatfunktionerna, är det klart att det nya fostret präglas av dessa nya funktioner och därmed gör den nya organismen till en motsvarande misslyckad eller onaturlig organism. Sådana misslyckade organismer har väsen som är födda sinnessvaga, vanföra eller som är efterblivna.