Genom de österländska religionerna lär man att meditation är vägen till fullkomlighet. Man lär sig att man helst ska släppa alla jordiska band och materiella begär och önskningar och gå in i ensamheten och uteslutande koncentrera sina tankar på Gud och de högsta tingen. Att göra denna inställning till det primära i de österländska folkens kultur, har helt format dessa folks livsinställning och sätt att vara. Men det har inte gett dem fullkomligheten. Miljoner människor i Österns länder lever en eländig tillvaro med risk för att dö av svält, och andra miljoner dör svältdöden, och det görs nästan ingenting för att hjälpa dem. De österländska folken är mycket religiöst och andligt inställda, men helt ointellektuella. Bland dessa folk har det visserligen uppstått åtskilliga mer eller mindre vise män, som allmänheten sätter högt i ära, men även om dessa vise naturligtvis på många områden har varit gudomliga redskap för de folk som de har levt med, har de inte kunnat frälsa dem eller skapa en solid och fredlig kultur för dem. Med undantag av världsåterlösarna, som har levt i Östern, har dessa vise inte haft verkligt kosmiskt medvetande; de har uppnått en viss färdighet i psykiska eller ockulta experiment, som nu tillhör forna tiders utvecklingssteg.

Det primära i de österländska folkens religiösa inställning var alltså att koncentrera sig så lite som möjligt på det materiella och endast tänka på det andliga, och även om en sådan inställning på sätt och vis kan vara till nytta, kan den också, som har varit fallet, leda till urspårning, så att människorna stagnerar eller kommer bort från den väg som leder fram till de mål som är människornas verkliga bestämmelse. Denna ointellektuella, andliga inställning har blivit en slags sovkudde, en flykt från den här världen. Det primära i tillvaron blev i för hög grad meditation över andliga frågor och för lite utveckling och övning i att umgås med sin nästa.

Denna tendens att gå vid sidan om den verkliga vägen, samvaron med andra människor och den genom denna samvaro möjliggjorda träningen i att göra denna fullkomlig, har också, om än på ett annat sätt, visat sig i västerlandet i den kristna världsreligionen. Här har man, trots att Kristus har visat exemplet på den fullkomliga människans sätt att vara, skapat den sovkudde som heter "syndernas förlåtelse" och "frälsning genom Jesu blod och nåd". I denna dogmatiska uppfattning av kristendomen är det absolut inte de goda gärningarna som är målet för människans strävan, här gäller det bara att komma in i den flock, för vilken Kristus lät sig korsfästas. Enligt denna dogmatiska kristendom är vi alla födda i synd och har arvsynden i oss, och är redan innan vi är födda kvalificerade för den eviga förtappelsen, om vi inte bönfaller Gud om nåd och förlossning genom "lammets blod".

Dessa högst ointellektuella österländska och västerländska andliga inställningar har tydligt visat, att de inte kan föra mänskligheten till någon verklig världsfred och till ett tillstånd, där livets värden är jämnt fördelade bland människorna. Den enda vägen till en sådan fredens värld är utvecklingen av den sanna livskonsten i människans medvetande, vilket vill säga utvecklingen av en förmåga att kunna leva i fullkomlig harmoni med andra väsen i tillvaron. Livets väg är inte en väg där människorna ska fly från varandra och leva isolerade på ensliga platser, och inte heller en väg där man ska armbåga sig fram på andras bekostnad, samtidigt som man tror att man är frälst om man bara ber om nåd och syndernas förlåtelse.

Om man tror att frälsningen ligger i att avskilja sig från andra människor, får man ingen träning i att lära känna andra människor. Man går miste om träningen av alla de förmågor i sitt medvetande, som ska användas för att förlåta andra, tjäna andra och förstå andra. Man får inte alla dåliga och ofärdiga naturer i sitt sinne väckta genom att vara i ensamhet. Men det är ju bara en fördel, menar säkert somliga. Nej, för om de inte får komma fram, kan man naturligtvis heller inte övervinna och avlägsna dem. En människa kan ju faktiskt framstå som en till synes god människa om hon bor isolerad från andra människor, och om man till och med ger henne mat och kläder och aktar henne som en helig människa. Det är utmärkt att sitta och öva upp sig i goda tankar, det kan vi alla behöva då och då. Men det är inte tillräckligt att vi tänker på det goda, vi måste utföra det i praktiken för att det ska få verklig betydelse. Hur skulle det månne gå för åtskilliga eremiter, om livet plötsligt kastade ut dem mitt bland människor som baktalade dem, ljög om dem, förföljde dem och utsatte dem för alla de obehagliga upplevelser man kan råka ut för i den dagliga tillvaron bland människor? Skulle de då, otränade i att leva under sådana förhållanden, kunna bevara sin heliga atmosfär? Skulle de då inte gå under materiellt? Men det är ju det Österns folk har gjort. De har låtit en ointellektuell, andlig inställning leda dem bort från utveckling i det dagliga, praktiska och materiella livet, och folken i väst har på denna grundval gjort sig till deras förtryckare i århundraden. Det har visat sig fullt ut att meditation och ensamhet inte utgör de ideal, som kan leda mänskligheten fram till fullkomlighet, fred och lycka.

Men västerlandets "syndernas förlåtelse" och "frälsning genom Jesu blod" och "nåd" har heller inte förmått ge västerlandets folk verkligt beskydd eller fred. Otaliga krig har utkämpats i Kristi namn, präster har välsignat vapnen och bett Gud om seger, och de verkligt troendes skara har blivit allt mindre, efterhand som den intellektuella förmågan har utvecklats. Västerlandets människor står i dag utrustade med praktiska, intellektuella förmågor, utvecklade i kampen för tillvaron, men just därför har de religiösa dogmerna också förlorat sin betydelse för dem, och livets värden har för dem huvudsakligen blivit materiella värden.

Men kärleken är inte bara ömhetsbevis och en förening av levande väsens fysiska kroppar med förökning av släktet som resultat. Kärleken är en kraft som genomtränger universum, vi känner den också genom uttrycket "den heliga anden". Det som de stora världsåterlösarna har talat om, och som Kristus med sitt exempel har visat människorna är, att det är möjligt för den enskilda människan att förena sig med den gudomliga eller universella kärleken på ett sådant sätt, att man i stället för att fly från livet här i den fysiska världen låter denna kärlek strömma in i samma värld och förvandla den genom praktiskt sätt att vara.

Men vi har lärt oss, att för att man intellektuellt ska kunna orientera sig i den fysiska världen med dess mångfald av naturlagar, måste man ha en vetenskap genom vilken man lär känna dessa lagar för att i praktiken kunna utveckla ett liv och ett skapande i överensstämmelse med lagarna. På grund av människornas efterhand alltmer utvecklade tankeförmåga, som är en andlig kraft, lever dessa människor lika mycket i en andlig värld som i en fysisk, nämligen i tankens värld. För att kunna orientera sig i denna andliga värld som också har en mångfald lagar, måste människan också ha en vetenskap, genom vilken hon kan lära känna dessa lagar för att kunna leva efter dem. Det är en sådan hjälpande faktor som ges människorna genom den moderna andliga vetenskapen, som omsatt i praktiken av ständigt fler och fler människor i öst som i väst kommer att utgöra grunden för en ny världskultur, vars motto är "var och en är sin nästa närmast". En sådan kulturs människor kommer inte att fly ut i ensamhet, även om de ibland kommer att njuta av att vara ensamma. De kommer inte heller att försöka att tillhöra en liten flock av "frälsta" eller "utvalda" och anse att alla andra är förtappade till "helvetets eviga eld". De kommer att veta att "helvetet" är den värld av krig, hämnd, hat, bitterhet, missförstånd och självskapade lidanden som människorna sår och skördar i liv efter liv, så länge de inte lever efter den universella lagen, lagen om kärleken till nästan, som är alla lagars uppfyllelse. Träningen i att leva efter denna lag är den enda verkliga vägen till fred i en värld, där det bästa i österlandets och västerlandets kultur kan förenas. Då flyr man inte bort från denna världs "jämmerdal" i en alltför ensidig meditation över det andliga, och man glömmer heller inte den andliga verkligheten och dess lagar för allt det som sker i den fysiska världen.

Många av kristendomens anhängare i väst har under långa tider haft den uppfattningen, att de skulle gå ut som missionärer och därmed följa Kristi bud. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar". Och de har därför försökt omvända Österns folk till den dogmatiska kristendomen med tron på "syndernas förlåtelse", "nåden" och "frälsningen genom Jesu blod". De har utan tvivel gjort stor nytta, i synnerhet genom sina praktiska, intellektuella förmågor, där de samtidigt har verkat som läkare och lärare. Men så länge kristendomen hos västerlandets folk endast är en dogmatisk lära som man ska anamma för att bli frälst, och inte är ett liv man försöker leva i enlighet med Kristi bud, är västerlandets så kallade kristna människor själva inte Kristi lärjungar som kan skapa en kristen kultur.

Västerlandets folk kan få naturens krafter att arbeta åt sig, men de använder samma krafter för att skapa bomber och andra medel för ödeläggelse, som de använder både mot varandra och mot österlandets folk. Alla möjliga varianter av krig och ofred härjar i västländerna, så folken i dessa länder behöver bli Kristi lärjungar minst lika mycket som folken i öst.

Den heliga anden, som är detsamma som den kosmiska vetenskapen eller den andliga vetenskapen, kommer så småningom att kunna tas emot och förstås av människor både i öst och i väst. Inte som en religiös lära som ska anammas för att man ska kunna bli frälst, utan som en vetenskap om såväl fysiska som andliga naturlagar. Genom den andliga vetenskapen kommer österlandets människor att lära sig att förena sin andliga inställning med praktisk och logisk handlingskraft och organisation av den fysiska världen till gagn för helheten. Och den kommer att lära västerlandets folk att kristendom inte är dogmer och ritualer och bön om nåd, men att leva i enlighet med Kristi sätt att vara: att tjäna. Och det betyder i modern mening att använda den högt utvecklade skaparförmågan, som man efter hand har kommit i besittning av, för skapandet av en kultur som i stort och smått är baserad på fred och samarbete mellan jordens människor.