Världsåterlösaren har en gång sagt: "Döm inte, ty med den dom som ni dömer, skall ni dömas." För många människor är denna mening endast ett dött postulat, ja, den blir närmast uppfattad som ren övertro, när sanningen är den att dessa ord är den allvarligaste varning som över huvud taget någonsin har getts till mänskligheten. Och allvaret i nämnda varning är så mycket mer uppenbart, eftersom dess ordalydelse är en formel i kosmisk kemi, vilket i sin tur vill säga den kemi eller den vetenskapliga disciplin genom vilken individen skapar sitt öde. Att ignorera denna varning är att ignorera den mest geniala metod genom vilken man kan skapa sin egen lycka, ja, det är inget mindre än att faktiskt omöjliggöra skapelsen av sitt eget verkliga välmående.

Hur ska det då gå för en stat där man har auktoriserat rätten att döma ett väsen till döden som straff för ett brott? Ja, där man över huvud taget "straffar". Kan ett "straff" vara annat än "hämnd"? Nej, allt som går ut på att skada eller plåga en människas organism, kan endast vara hämnd, när detta inte befordras av sadism. Statens rätt att "straffa" "förbrytare" är alltså detsamma som dess rätt att "hämnas". Men hur kan en stat ha en verklig rätt att "hämnas", när den auktoriserade religionen lär sina undersåtar att de inte ska hata eller hämnas, utan ska vända den högra kinden till när de blir slagna på den vänstra? Ser vi inte här tydligt som ett faktum, att en sådan stat ännu måste betraktas som "hednisk"? Och ju mer den använder verkliga "straff", vilket vill säga påför väsendena kroppsliga och själsliga skador eller plågor, desto mer hednisk kommer samma stats mentala standard att betecknas som.

Hur ska det gå för en sådan stat som hämnas på detta sätt, mördar och dräper, torterar och plågar sina undersåtar, om den genom tiderna förmedlade varningen verkligen uttrycker en vetenskaplig sanning? Den ska alltså själv dömas med alla de domar, varmed den har dömt och dräpt sina undersåtar. I sanning, det är inte så märkligt att ingen kultur hittills har kunnat bestå, utan att ömkligen ha gått under. Hur kan man utrota en princip genom att praktisera den? Är inte lagen sådan att ju mer man praktiserar en sak, desto mer utvecklas den? Är detta inte ett faktum inom varje modern stats universitet eller högskolor? När en människa har dräpt en annan människa, vad gagnar det då staten att den också mördar en människa (eftersom den måste avrätta förbrytaren)? Hur kan det vara ett uttryck för logik eller kärlek till nästan, att staten till och med konkurrerar med mördare och förbrytare i att dräpa, hämnas eller tortera? Ja, när staten känner sig förpliktigad att dräpa varje människa som har dräpt en annan människa, blir förbrytarna ju de som dikterar statens mordiska färdigheter. Lika många väsen som förbrytarna har dräpt i samhället, lika många har staten också varit tvungen att dräpa. Lika många väsen som förbrytarna har plågat, lika många väsen måste staten också plåga, då den ju måste plåga (straffa) förbrytarna, men därigenom blir ju staten förbrytarnas spegelbild. Staten låter sig alltså formas till "förbrytarnas" avbild. Men hur kan den då bli en "kulturstat"?

Här kommer man förmodligen att säga att det dock är skillnad på motivet för statens genomförande av avrättning och straff, och motivet för förbrytarens utövande av mord och hämnd. Men vad är det för skillnad mellan dessa båda motiv? Statens motiv är självbevarelsedriften, men vem skulle påstå att förbrytarens motiv inte också är självbevarelsedriften? När en normal människa hämnas, beror det ju uteslutande på föreställningen att hämnaren känner genomförandet av hämnden som rättfärdigt och när förbrytaren stjäl, ljuger, bedrar eller begår rånmord, betraktar han också detta som "rättfärdighet", som en nödvändighet för sin existens. När staten avrättar eller dräper eller på annat sätt straffar, betraktar den också detta som "rättfärdighet", som ett slags nödvändighet för sin existens. Är principen inte exakt densamma, nämligen den princip som utgör djurets självbevarelsedrift?

Hur kan staten då undgå att "straffa"? En stat skulle ju helt gå under om den inte "straffade" och tillintetgjorde förbrytarna. Men finns det då någon stat som hittills inte har gått under? Och är inte våra i dag så högt lovordade moderna kulturstater på väg mot undergången? Har inte redan ett alltför stort antal kulturcentrum eller världsstäder lagts i ruiner, ja, har inte hela stater och kungariken gått under, trots att de var stater som ända till den högsta genialitet och i överdåd använde straff- och avrättningsprincipen? De mest diktatoriska straff- och mordbefordrande staterna blev alltså de första som lades i ruiner. De var också i dessa stater som vanliga fängelser och tukthus blev alltför små inrättningar. Man måste ha koncentrationsläger och gaskamrar för att kunna tillfredsställa det växande kravet på straff. Ger inte detta en viktig anledning till eftertanke? Skulle inte de ha varit de sista som gick under? De var ju de bästa när det gäller att uppfylla den "auktoriserade rättfärdigheten". De bästa när det gäller att verkställa straff och dödsdomar. En sådan stat borde ju verkligen vara framgångsrik, borde ju verkligen kunna hävda sig. Men det motsatta blev alltså ett faktum. Förnedrande fiasko, ruinstäder och undergång för folket, och krigsschavotten och självmord för profeter av, och upphov till, detta slags moral.

Nu kommer man förmodligen återigen att framhålla att man inte kan låta förbrytarna styra och ställa som de själva vill. Och det är naturligtvis riktigt. Det är nämligen statens uppgift att beskydda samhället mot förbrytarna, men det kan staten omöjligt göra genom tortyr eller dödsstraff, utan uteslutande genom att "beskydda" förbrytarna. Endast genom att beskydda andra, beskyddar man sig själv. Endast genom att så korn, skördar man korn. Man kan inte frambringa beskydd genom att så mord och tortyr. Det torde väl nu snart vara ett vetenskapligt faktum i världen. Innan det blir det, kommer det i alla fall inte uppstå någon absolut varaktig fred i världen.

Problemet blir alltså detta att frambringa ett beskydd mot förbrytarna som är verkligt effektivt och inte ett beskydd som betyder döden för en själv. Och framtidens människor kommer efter hand intill genialitet att förstå hur man frambringar detta beskydd och att göra världsåterlösarens ord till vetenskaplig sanning, att man själv är så som man dömer andra. Det beskydd, som det således blir tal om, blir alltså inte ett fysiskt avväpnande av förbrytarna genom att spärra in dem i fängelser eller koncentrationsläger eller genom ett massmord i gaskamrar, utan uteslutande genom ett själsligt avväpnande. En verklig kulturstat kommer att vara utrustad med en regering som helt och hållet är höjd över hedendomen, naivitetens och övertrons inkvisitoriska straffbegrepp, och som därför har kunskap om hur man utrotar eller oskadliggör alla dessa begrepp hos sina medborgare på det av naturen själv föreskrivna sättet, nämligen genom erfarenhet och utveckling och inte genom lemlästning och mord. Framtidsstaten kommer därför att anse det som det viktigaste fundamentet för sitt eget fortbestånd att den beskyddar och utvecklar sin undre värld. Den kommer att ha bestämda föreskrivna, absolut rättfärdiga betingelser för själva huvudsamhället, vilket kommer att omfatta de av dess undersåtar eller medborgare som har vuxit ifrån sina förbrytartendenser och har blivit mogna för att kunna leva i ett ordnat samhälle. Dessa väsen kommer att utgöra och leva i det verkliga huvudsamhället. Därefter kommer samma stat att ha ett slags understat, inom vilken alla de väsen som inte kan inordna sig under huvudsamhällets lagar kommer att bli hänvisade att leva. Därigenom beskyddar man huvudsamhället mot dessa väsen, och man beskyddar dessa väsen (förbrytarna) mot sig själva, då de i undersamhället inte kommer att kunna utlösa sin mordiska natur.

Detta undersamhälle ska inte på något som helst sätt ha en prägel av att vara ett fängelseväsen, liksom dess ansvariga ledning inte heller ska ha någon som helst prägel av att vara straff- eller fängelsemyndigheter. De kommer däremot i allra högsta grad att vara psykologiska vetenskapsmän, liksom deras medhjälpare självklart inte ska vara fångvårdare, utan också ha en viss grad av psykologisk utbildning, samtidigt som de är skolade väsen i tålamod och behärskande av hetsighet. Här kommer man att ta reda på de olika förbrytarnas speciella själsliga anlag och identifiera just den lilla spira av högre livsgnista i dem som kan fås att växa på ett sådant sätt att den kan kväva och underminera de djuriska eller mordiska anlagen i väsendena och efter hand göra dem till lyckliga medborgare i ett samhälle av helt frigjorda väsen. Man kommer i framtidsstaten således att vara fullt förtrogen med att den brottsliga undre världen är mycket unga själar inom människosläktet. Det som kulturmänniskan uppvisar i full blom, kan ett sådant väsen endast ha i sin första späda, vardande knoppning. Och det är med denna insikt som fundament som man bygger upp undersamhället. Alla pedagogiska experter kommer att tas i anspråk i detta samhälles tjänst, och alla tänkbara humana principer kommer att användas till genialitet. "Förbrytelse" och "förbrytare" kommer endast att existera som återberättade mentala museiföremål, återberättade uttryck för en forntida övertro och missuppfattning av samhällets yngsta. Det som i dag betraktas som samhällets brottsliga undre värld, kommer alltså i framtidsstaten bara att kunna existera som kulturstatens undersamhälle och vara under kontroll, under kultur, och alla dess medlemmar kommer visserligen att nekas tillträde till huvudsamhället, men inom sitt eget område leva i full frihet, allt eftersom de kan ta ansvar. Ett sådant samhälle kommer inte att heta undersamhället, utan juniorsamhället, och huvudsamhället kommer att heta seniorsamhället. Och man kommer att uppleva det lika naturligt att vara medborgare i det ena som i det andra av dessa båda samhällen. Ens placering i juniorsamhället har alltså inte något som helst med vanära att göra. Och tillgången till samvaron i seniorsamhället uppnås uteslutande genom ens egen träning och utveckling i att kunna bära det ansvar som varje medborgare måste kunna känna och respektera i ett samhälle, där verklig hundraprocentig frihet och självständighet ska råda.

Men i detta sammanhang kan det vara betydelsefullt för varje enskild människa i dag att komma ihåg kärnan i den förmedlade vetenskapliga utsagan – man är så som man dömer andra. Och det öde som man med sin illvilliga dom eller kritik är med om att påföra andra, gör man sig själv oskyddad mot. Förtal, spridande av illvilliga rykten, intolerans och missunnsamhet visar därmed att man själv är så som man dömer andra, hur skulle man annars få karma eller återgäldning av det slags öde som man påför andra? Dessutom är det ett faktum för den utvecklade människan, att där man själv har blivit ett geni, kan man aldrig framföra ond kritik eller domar över andra medelmåttiga väsen i samma medvetandeskikt. Här förstår man alltför väl att det andra väsendets underlägsenhet är en fråga om utveckling och inte en nuvarande, dagsmedveten fråga om vilja, och så finns det inte något som ger anledning till indignation eller intolerans. Därför kan geniet inte råka ut för ett obehagligt öde inom det fält där han är fullkomlig. Och därför blir det också här till ett faktum, att man inte kan döma andra människor med en annan dom än den, som uttrycker ens eget inre väsen. Man är själv så som man på ett ondskefullt sätt dömer andra. Man kan därför känna människorna på deras dom över andra människor. Med denna dom berättar de alltså för den utvecklade människan vad de själva omfattar.