M0185
DÖMEN ICKE
MARTINUS
1. En ordensdekoration som inte är i kontakt med femte budet.
I människornas dagliga liv förekommer så många inbördes meningsskiljaktigheter i livsuppfattning, moral och handlingssätt, att hela mänsklighetens inbördes förhållande blir en ofridens hemort, ja, t.o.m. en domedag eller ett ragnarök. Hela mänsklighetens historia fram till nutiden utgör en enda rad av blodiga krig, där de starkaste folken erövrat och undertryckt de mindre starka och man och man emellan har det också varit en atmosfär av intolerans, avundsjuka och svartsjuka, som har medfört mord, dråp och andra hämdeakter. Bortsett från allt detta har människorna också en ofantlig massa mord och förtryck av djur på sitt samvete. Ser vi på uppdelningen i stater som jorden består av är dessa också upprättade med hjälp av de folkgrupper, som varit de starkaste och som haft de bästa vapnen. Är inte guldgalonerade militäruniformer med gehäng konungars, furstars och andra högt uppsatta personers förnämsta prydnad, när de är i full gala, och är de inte försedda med ordnar och hedersmedaljer, varav många är förvärvade genom tapparhet i krig, något som ytterligare skall framhäva att man framför sig har ett slags bättre människor. Är det då syndigt att bära dessa prydnader? Absolut inte! De passar utmärkt till det utvecklingssteg, som ifrågavarande väsen befinner sig på, ja, de utgör t.o.m. detta stegs speciella symptom eller kännetecken, men allt detta är inte i kontakt med det femte budets "Du skall icke dräpa".
2. Varför väsendena framträder i olika livsformer.
Ett utvecklingssteg är ett stadium i väsendenas förvandling från ett lägre till ett högre livstillstånd. Ett utvecklingssteg är således uttryck för en viss grad av livsupplevelse och manifestation. Över och under en sådan grad ligger högre respektive lägre grader av upplevelse och skapelse. Det är därför som alla levande väsen inte är lika utan framträder i de många olika variationer av livsformer, som vi kan iakttaga.
De väsen som representerar de lägsta utvecklingsformerna på det fysiska planet är växterna. De har inte ett så utvidgat medvetenhetsområde som djuren. Djuren representerar således ett högre utvecklingsområde och de kan därför uppleva och manifestera på ett mycket större område än växterna. Hos djuren ser vi också denna utvecklingsskala fortsätta. Några djur är så utvecklade eller har nått en sådan kapacitet i att uppleva livet, att manifestera eller skapa, att de på stora områden börjar representera ett medvetande eller sinnelag, som tillhör ett utvecklingsområde av ett helt nytt livsupplevelses- och manifestationstillstånd som ligger över djurens. Det är detta högre medvetenhetstillstånd som gör, att djuret förvandlas till människa. De jordiska människorna är sådana väsen, vars medvetande håller på att utvecklas från det djuriska till det mänskliga området för upplevelse och skapelse.
3. Varför människorna inte är färdiga med att vara djur.
De jordiska människorna befinner sig således i två mentala världar. De djuriska anlag eller medvetenhetstendenser, som de fortfarande använder sig av, gör att de ännu inte är helt färdiga med att vara djur, medan de mänskliga tendenser, som de börjat göra till vanemedvetande, gör dem till begynnande människor. Det är dessa två medvetenhetstendenser den djuriska och den mänskliga i människorna, som vi känner under begreppen "det onda" och "det goda". Det onda i människorna utgör alltså rester av det medvetande, som var normalt då de långt tillbaka i utvecklingen ännu var djur och i de allra första späda tillstånden som människor. Då var den dräpande principen en livsbetingelse. Det är därför som de köttätande djuren är utrustade med krafter och styrka, som kan utlösas genom en organism, som på ett utomordentligt sätt är byggd för att utlösa det nödvändiga dråpet på de djur, vars organismer de måste ha till föda. Andra djur är emellertid växtätande, men detta är också en livsbetingande dräpande natur, även om den inte på långt när är så bloddrypande och smärtsam som de köttätande djurens.
4. Djurens självbevarelsedrift.
På djurens stadier eller steg bärs och regleras livsupplevelsen och manifestationen av en speciell, till viss grad automatisk förmåga, som vi känner under begreppet självbevarelsedrift. Denna drift befrämjar automatiskt djurens strävan att tillfredsställa sin hunger, dvs. strävan efter att skaffa föda, tillfredsställa sin parningsdrift och skydda sin avkomma. Detta är djurens hela livsområde och dessa tre drifters framträdande är alltså beroende av ifrågavarande väsens utvecklingssteg. Djurens handlingssätt bestäms normalt av deras instinkt. De har inga spekulationer beträffande moral. De har inte något som heters "Du skall icke stjäla - Du skall icke dräpa - Du skall älska din nästa" - osv. Djuren har ännu inte kommit så långt i sin utveckling att de kan spekulera över moral och handlingssätt. Gjorde de det, så hade de ju blivit till människor. Djuren kan därför inte synda. De lever hundraprocentigt i kontakt med de lagar, som är en livsbetingelse på det utvecklingssteg de tillhör.
5. De djuriska och mänskliga medvetenhetstendenserna hos människan.
Med människan är det helt annorlunda. Hon befinner sig i ett tillstånd, där hon kan leva i stor disharmoni med de lagar, vars uppfyllelse är en livsbetingelse för normal mänsklig lycka på det steg i utvecklingen, som hon för närvarande tillhör. Då hon till en viss grad har utvecklat sina mänskliga tendenser, som hon börjat tillämpa i sin upplevelse och sitt handlingssätt, är hon i motsvarande grad underkastad de betingelser, som krävs för att mänsklig fullkomlighet och lycka skall uppnås. Men då hon samtidigt ännu har mer eller mindre av de nedärvda djuriska medvetenhetstendenserna inom sig och dessa befrämjas automatiskt av hennes instinkt eller resterna av hennes djuriska självbevarelsedrift, kommer hon i sitt handlingssätt antingen att handla djuriskt eller mänskligt allt efter de olika situationer, där antingen det djuriska eller det mänskliga har övertaget över hennes begär och vilja.
De situationer, där människan i sitt handlingssätt dikteras av sin djuriska natur, är dem, där hon handlar med häftighet och vrede, och där hon önskar hämnas på de väsen, som är föremål för hennes vrede. Det är också de djuriska anlagen hos människan, som gör att hon blir missunnsam, avundsjuk och svartsjuk eller som stimulerar andra själviska begär och intressen. Medan dessa mentala funktioner är en livsbetingelse i djurriket och därför i detta rike måste räknas till de absolut normala livsfunktionerna, utan vilka djuret omöjligt skulle kunna upprätthålla sin existens, är det helt annorlunda i människoriket. Genom sin redan här växande mänskliga tendens har människorna kunnat bilda sig speciella moralbegrepp, efter vilka de har stiftat lagar för sitt handlande, som skall skydda människornas inbördes samliv, lycka och fred. Dessa moralbegrepp och härav uppsatta lagar går ut på att bekämpa de djuriska anlagen i människorna, då dessa är ett stort hinder för verkligt humant mänskligt samliv. Renodlat mänskliga tendenser är identiska med alla de handlingar, som är osjälviska, förstående, förlåtande och hjälpsamma mot nästan, dvs. mot alla levande väsen såväl djur som människor. Det är ett handlingssätt, som är en fullständig motsättning mot djurets, då det utlöses av lusten efter att hellre giva än taga, medan det djuriska handlingssättet utlöses av lusten efter att hellre taga än giva.
6. Människornas moralföreskrifter är en blandning av djuriskt och mänskligt beteende.
Då människorna inte är renodlade människor, är deras forntid och i viss grad också nutida moralbegrepp och moralföreskrifter inte heller renodlat mänskliga. De är ännu en blandning av djuriskt och mänskligt. Människorna har för två årtusenden sedan fått de rätta anvisningarna på ett fullkomligt mänskligt handlingssätt genom Jesu bergspredikan. Men en sådan hög moral har människorna ännu varit alltför litet mänskligt utvecklade för att kunna förstå och praktisera. Jämfört med detta handlingssätt har de djuriska tendenserna i människan ännu varit alltför dominerande i det jordmänskliga begär- och viljeområdet. Denna kosmiska idealföreskrift har legat så högt att det för människorna nästan sett ut att vara en omöjlighet att praktisera, vilket det ju också varit och ännu är för största delen av nutidens människor. Om vi t.ex. tar denna moralföreskrift: "Stick ditt svärd i skidan, ty var och en som griper till svärd skall själv förgöras med svärd", blir vi tvungna att fråga oss, hur de guldgalonerade uniformerna med gehäng och krigsmedaljer kan vara uttryck för denna moralföreskrift. Allt som kan hänföras till begreppet dödsstraff eller avrättning kan heller inte vara i kontakt med den mänskliga föreskriftens "Du skall icke dräpa". Att Gud skulle kunna bli vred, straffa och hämnas, är heller inte uttryck för en renodlat mänsklig uppfattning. Att människorna således har sina moralbegrepp eller högsta ideal knutna till dräpande tendenser, till straff för synder och liknande, visar, att de djuriska tendenserna har övertaget i deras uppfattning och handlingssätt. Hade de mänskliga tendenserna haft övertaget i människornas medvetande, skulle Kristi handlingssätt och renodlat mänskliga ideal ha varit mer dominerande i världskulturen.
7. Skillnaden mellan mer och mindre utvecklade människor.
Väsendenas förvandling från djuriskt till mänskligt medvetenhetstillstånd kan endast ske genom väsendenas utveckling och inte genom straff och hämdeakter. Det som är det primära i utvecklingen, och som förvandlar de levande väsendena från en lägre till en högre form för tillvaro är väsendenas överträdelse av livslagarna och de härav följande olyckliga livsödena. De lidanden som härigenom uppstår ger naturligtvis erfarenheter och utvecklar intelligensen, men det väsentliga med dessa erfarenheter av lidande är dock, att de utvecklar väsendenas humanitet eller förmågan att känna medlidande med andra väsen som lider nöd. Ju fler lidanden väsendena genom sina tidigare liv har genomgått, desto mer humana anlag har de i sitt nuvarande liv. Dessa anlag medför att väsendet inte nänns göra något ont mot sin nästa och det inverkar således på väsendenas dagliga handlingssätt. Till sist blir de milda och förstående mot andra väsen. De förlåter lätt en förnärmelse om de överhuvudtaget kan låta sig förnärmas. Vi ser här tydligt den skillnad det är på en högt utvecklad människa och en mindre utvecklad primitiv människa. Sistnämnda väsen förstår sig inte på att förlåta en oförrätt och blir lätt förnärmat för en ganska obetydlig bagatell. Väsendet kommer därigenom att leva i ständiga konflikter med sina medväsen och blir fyllt med hat och bitterhet mot än den ene och än den andre. Hela mänskligheten är således en blandning av väsen på mycket olika utvecklingssteg, och det djuriska i dessa väsens medvetande och beteende är i mycket hög grad det primära i uppfattning och inställning till nästan. Det är därför inte så egendomligt, att världskrig och krig man och man emellan är det primära i hela jordmänsklighetens mentala sfär.
8. Betingelsen för profeters och världsfrälsares medverkan i mänsklighetens frälsning.
Det är riktigt att religioner och föreskrifter från profeter och världsfrälsare har varit medverkande faktorer i ledandet av mänsklighetens moral, men själva det utvecklande, det förvandlande är erfarenhetsupplevelserna. Utan dessa skulle det varken vara användning för profeter eller världsfrälsare. Dessa kan endast styra och leda mänskligheten med hjälp av de kunskaper, som människomas samlade erfarenhet gör det möjligt att tro på eller förstå. På de fält, där de ännu inte fått erfarenhet eller kunskap, kan de inte förstå eller tro på någon vägledning.
9. Varför man skall vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra.
För att få en verklig fred i världen måste man således lära sig förstå, att vad vår nästa än kan mena om oss eller göra för ont eller gott emot oss, kan det absolut endast vara ett resultat av det utvecklingsstegs begränsning i fråga om kunskap och erfarenhet, som vederbörande för närvarande befinner sig på. Det är just kunskaper och erfarenheter och det härav följande handlingssättet som är kännetecknet på, vilket utvecklingssteg ett väsen står på. Inget väsen kan således prestera något annat handlingssätt än det, som kan åstadkommas av den normala toppunkten på dess samlade erfarenhet, instinkt och kunskap. Att fordra att ett väsen skall prestera ett handlingssätt, som ligger högre, är i princip detsamma som att fordra, att en neanderthalmänniska skulle kunna prestera ett handlingssätt som Kristus eller att en stenåldersmänniska skulle ha samma känslor som en human kulturmänniska. Även om utvecklingsskillnaden mellan människorna inbördes inte är så stor i dag så finns det ändå en skillnad. Genom denna skillnad kan två väsen absolut inte ha samma humana beteende. Det väsen, som befinner sig på ett lägre steg kan naturligtvis endast handla på ett sätt som är lägre än det väsen, som befinner sig på ett högre steg. Att fordra, att dessa två väsen skall kunna handla lika, är dåraktigt. Det är just därför som Kristus säger, "att man skall vända den högra kinden till, när man blir slagen på den vänstra" och att man alltid skall förlåta. Är det inte detta han ger uttryck åt, då han säger, att man skall förlåta inte endast sju gånger dagligen utan sjuttio gånger sju gånger dagligen. Detta betyder naturligtvis inte, att man skall låta sig pinas och plågas av sin nästa.
10. Varför vi icke skall döma.
Där vår nästa inte är mänskligt utvecklad, är hon ännu djurisk i sin mentalitet. Djurisk mentalitet kan vara livsfarlig för andra väsen, varför man naturligtvis måste beskydda sig mot en människas djuriska anslag, liksom man beskyddar sig mot farliga djur. Detta beskydd får naturligtvis inte innebära vrede eller bitterhet, hämnd eller hat. Det måste innebära en absolut förståelse av, att vår nästas handlingssätt är en normal företeelse på det utvecklingssteg hon står på. Det är detta beskydd, som är orsaken till, att det upprättats lag- och rättsväsen, även om dess metoder ännu är straffande och hämnande. Människorna kommer en gång att acceptera sin nästas synpunkt och handlingssätt liksom de i dag accepterar rovdjurens handlingssätt som något självklart och normalt för dessa väsen. Då blir det inte tal om att straffa sin nästa för hennes handlingssätt, utan det kommer i stället att skapas ett betryggande beskydd mot de mindre utvecklade människornas djuriska eller inhumana anslag. Detta beskydd blir då inte en dom och behandling av dem som förbrytare utan som mer eller mindre stora barnsjälar i det begynnande människoriket, alltså som ännu icke färdiga människor. Således måste vi lära oss se på vår nästa, om hennes handlingssätt är inhumant och hon således mer eller mindre hatar och hämnar, lemlästar och ödelägger, stjäl, ljuger eller bedrar. Att betrakta vår nästa som en förbrytare kan endast vara ett resultat av den allmängällande övertron, att hon mycket väl kan låta bli att utlösa dessa handlingar och prestera ett handlingssätt, genom vilket hon inte kommer i konflikt med lagarna. Men ett sådant handlingssätt kan hon omöjligt prestera. Det nyttar ingenting till att straffa henne, eftersom hennes handlingssätt är ett normalt resultat av det utvecklingssteg hon för närvarande tillhör. Där blir hon också tillfälligt stående, och om hon kan tvingas att handla annorlunda blir detta handlingssätt endast ett slags dressyr och principen blir således densamma som i en cirkus- eller menageriföreställning.
En del av vägen mot ljuset är alltså att komma bort från den villfarelsen, att man skall se sin nästas synpunkt och därav följande handlingssätt från sin egen andliga nivå i stället för från sin nästas. Så länge vi inte har skaffat oss denna förmåga kan vi endast vara falska domare mot vår nästa och med den dom, som vi då dömer, kommer vi själva att bli dömda av Gud genom vår omgivning.
Dömen icke, Kontaktbrev 1960-14.
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.