Det gamla året har gått, och ett nytt har börjat. Det som har satt en gräns mellan det gamla och det nya året är vintersolståndet. Vintersolståndet är den situation som framkallar årets kortaste dag och längsta natt. Så egentligen börjar det nya året redan den 22 december. Eftersom vintersolståndet utgör årets kortaste dag och längsta natt, är det ju en gränsdragning för mörkrets domän. Efter vintersolståndet börjar ljusets domän. Dagarna blir längre och längre, medan nätterna på motsvarande sätt blir kortare. Och det dröjer inte länge förrän man redan kan börja iaktta förändringen. Och med det tilltagande dagsljuset eller förlängningen av vår dagliga samvaro med solen spirar livet fram. Det blir vår, det blir sommar med sköna och ljusa dagar. Livet utvecklar sig. Gudomen öppnar sin praktfulla levande bilderbok. Kontinenterna och haven har blivit en ljusets domän. I form av solen leder Gudomen sin ande, sitt rike, sitt himmelska väsen in i fysisk materia. Världen är strålande ljus och åter ljus.

Det är inte så märkligt att de jordiska människorna redan på ett tidigt stadium kom på att dyrka solen som en gudom. Det var ju alltför uppenbart att denna var uttryck för själva livets källa. Och var det egentligen inte riktigare att dyrka solen än att dyrka en eller annan uppdiktad gestalt? – Ja, så länge den jordiska människan ännu inte själv har funnit den verkligt sanna Gudomen bakom de yttre manifestationerna, är det riktigare att tillbe solen än att tillbe en fantasigestalt eller något som endast kan vara en fantom. Men varken soldyrkan eller fantomdyrkan kan vara uttryck för den sannaste och därmed högsta gudsdyrkan. Och denna form för gudsdyrkan har ju också efter hand fått namnet "avgudadyrkan".

Den moderna människan tillber minsann inte solen eller fantasigestalter, ja, hon tillber inte ens själva "Gudomen", därtill är hon alltför intelligent. Men eftersom de levande väsendenas innersta urnatur har skapats för att tillbe, kan de moderna människorna alls inte underlåta att tillbe något. De dyrkar och tillber i en allt behärskande utsträckning materien. Att tekniskt och kemiskt kunna behärska materien och därmed sina medmänniskor är den intelligenta jordmänniskans stora dröm, mål och längtan i dag. Denna iskalla materialism har blivit en mental vinterzon, där de jordiska människorna både lekamligt och själsligt fryser varandra till döds.

Var inte det stora drama som just har rasat fram över den jordiska mänskligheten en mentalt dödsbringande köldvåg med snöstorm och kyla? Frös inte miljontals människor till döds, invalidiserades för livet, fängslades eller avrättades? Vinterstormen viner ännu över jorden i form av våldsamma begär efter "utrensning", "straff" över "krigsförbrytarna", utstötning av människor från samhället genom att "frånkänna dem allmänmänskligt förtroende", vilket ju är detsamma som "fredlöshet". Hur ska dessa människor kunna tjäna till livets uppehälle, föda och kläder åt sig själva, hustru och barn? De som visar en sådan "fredlös" det förbjudna "förtroendet", blir ju själva lagöverträdare. Ytligt ser det kanske ädelmodigt ut att den eller den befrias från fängelsestraff och "kommer undan" med att blott frånkännas det allmänmänskliga förtroendet, alltså i verkligheten ett hundraprocentigt dödsstraff som i sig självt är många gånger värre än den vanliga avrättningen. Att låta en människa leva, men hindra henne från att skaffa sig det nödvändiga för livets uppehälle genom att göra det till lagöverträdelse att hjälpa en sådan människa genom att anställa henne, är ju detsamma som att sända henne till en försmäktande svältdöd. En sådan dom kan endast den moderna genialt överlägsna förbrytaren klara sig igenom. Men att skapa lagar som så uppenbart gör förbrytargenialitet till livsbetingelse kan inte vara "demokratiskt", kan inte vara "humant", utan är uteslutande i sig självt en "förbrytelse". I sanning, vinterkölden rasar i den jordmänskliga mentaliteten. Den har inte skakat av sig den senaste snöstormens is och kyla.

Men liksom det på det fysiska planet finns ett solstånd där det fysiska mörkret kulminerar, så finns det också ett solstånd där det mentala eller själsliga mörkret kulminerar. Och varför skulle det inte vara så? Har man någonsin sett att själsliga företeelser inte är ett högre plans upprepning av fysiska principer omplanterade och anpassade till detta högre plan? Det vi kallar år är ju endast en fysisk upprepning av spiralkretsloppsprincipen. Och liksom det efter vintersolståndet kommer vår och sommar, så finns det också lika oåterkalleligt ett vintersolstånd på det själsliga planet, efter vilket det likaså kommer vår och sommar. Detta solstånd har ju för länge sedan passerats. Alla jordiska människor bär i sina sinnen hoppet om en "varaktig fred" som ska komma. Men vad är detta hopp annat än inställningen till en mental vår, förväntan om ett kommande "himmelrike"? De jordiska människorna har sålunda i verkligheten upplevt ett mentalt "nyår", efter vilket de är inställda på ljusare och varmare mentala tillstånd, precis som de efter det nyligen upplevda fysiska solståndet nu är inställda på våren och den kommande sommaren. Vi står sålunda här inför två stora uppdelningar av själva evigheten. Den ena uppdelningen är årskretsloppet. Eftersom vi upplever många upprepningar av detta kretslopp i ett enda av våra jordeliv, är vi väl förtrogna med detaljerna inom det nämnda kretsloppet. Den andra uppdelningen av evigheten är själva det spiralkretslopp som utgör vår utvecklingsbana från djur till människa. Då detta kretslopp har en betydligt längre utsträckning i tid än vad som kan täckas av ett enskilt jordeliv – ja, ett enskilt jordeliv är endast en liten detalj i detta kretslopp – har den jordiska människan inte på långt när så stor överblick över detta kretslopps detaljer och utsträckning som över årskretsloppet. Men detta kretslopp har alltså också sina solstånd och dagjämningar, sin sommar och sin vinter, precis som årskretsloppet, eftersom det ju är exakt samma princip, bara i en högre mental sfär.

De jordiska människorna befinner sig alltså i detta stora kretslopps nyårsregioner. De har passerat vintersolståndet. Det mentala ljuset blir starkare och starkare. "Solen" i denna sfär, själva Gudomen, kommer närmare och närmare. Men liksom det i årskretsloppet visar sig att när dagarna blir längre, så blir vintern strängare, så visar sig detta också i det kosmiska kretsloppet. Här får vintern ibland också ett väldigt fast grepp, samtidigt som det mentala ljuset blir starkare. Har vi inte sett att hela den tekniska och kemiska kunskapen i sagolik grad har ökat? Människorna har blivit i stånd att skapa kolossala tillgångar för sig själva. Tror man inte att dessa tillgångar, alla dessa intellektuella framsteg med kraftmaskiner som arbetar för människorna, så att de själva endast behöver trycka på knappar, endast behöver passa instrumenttavlor, är en begynnande mental vårsol som håller på att bryta fram ur vinterns kyla? Och tror man inte att de dödsbringande ödeläggelser som världen nyligen har bevittnat, att de mentala vinterstormarna till sist kommer att övervinnas av det tilltagande mentala ljuset och den intellektuella värmen?