I årtusenden har det inom den jordmänskliga sfären varit så att det har funnits personer som ägt omåttliga egendomar, gigantiska anhopningar av pengar, gods och guld, medan de övriga i samhället har försmäktat i armod och svält, nöd och elände och i stor utsträckning varit de redskap genom vilka de förstnämnda personerna kom i besittning av den överdrivna mängden av samhällets tillgångar. Samhället blev därigenom uppdelat i två grupper av människor, som efter hand har betecknats som "den besuttna klassen" och "underklassen". Dessa två klasser har i värsta fall varit så åtskilda att förhållandet mellan dem rent av varit analogt med det ohyggliga kastväsen vi känner från Indien, där de översta kasterna nästan betraktar och behandlar de lägre kasternas människor som djur.

I Österlandet har man ju släkter som således har "ärvt" undersåtarna genom många århundraden. Då detta betydde att dessa furstegenerationer kunde utplundra folket och låta dem arbeta åt sig i utbyte mot att ge dem ett mer eller mindre torftigt uppehälle med eländigt uppmätta livsförnödenheter – och således skörda hela profiten av hela folkets arbetskraft som privategendom, det må vara byggnader, slott, boskapshjordar, guld, silver och ädla stenar, dyrbara mattor och allt vad man annars på den tiden kunde manifestera och framställa av värden med hjälp av människohänder – bågnade familjens skattkammare mer och mer för varje ny generation som kom till makten, medan folket i själva verket fortsatte att leva i samma enformighet av underkuvning och förnedring. Så har förhållandet i Orienten i själva verket varit genom årtusenden fram till senare tid, då västerlandets folk efter hand tillägnade sig makten över alla de färgade folken med det syftet att få del i deras rikedomar. Men eftersom västerlandets folk ju också i århundraden var härskarnas arvsberättigade egendom, var ju förhållandena inte bättre i deras regioner eller områden under samma århundraden.

Men förtrycket och förnedringen av folket födde efter hand idéerna eller tankarna om befrielse, och dessa tankar åstadkom sedan efter hand de revolutioner som omstörtade regeringsformen och därmed tog makten från furstehusen. Regeringsformen blev nu mer eller mindre "demokratisk" och i stället för att vara en diktatur baserades den nu på folkets egna önskningar och krav, bekräftades och fick makt och blev rättvis genom fri rösträtt. Härefter var folket befriat från enväldiga och ibland despotiska diktatorers godtycke. Den egendomsrätt som ett sådant väsen hade haft över folket existerade inte längre och den kommer inte att finnas mer, med undantag av de zoner där man ännu inte har fått tillräcklig förnedring, brutalitet och förslavande av förstånd och kropp och därför åter faller tillbaka till att bli imponerad av en diktators maktvälde och åter ger sig detta i våld och upptäcker att man plötsligt endast är ett nummer i ett koncentrationsläger. En diktators alla undersåtar befinner sig i ett mer eller mindre framträdande frihetsberövande. Men varje frihetsberövande av ett väsens normala funktioner och därmed också dess tankeförmåga, är fångenskap, och då diktaturen endast kan existera i kraft av denna psykiska fångenskap är alla utan undantag inom diktatorns domän således fängslade. Om man vill uttrycka denna fångenskaps domän med alla andra namn än just koncentrationsläger, är helt utan betydelse. Förgyllda namn eller kamouflerade blomstersmyckade uttryck avlägsnar inte områdets identitet med ett område för frihetsberövande, som åter är detsamma som ett koncentrationsläger. Men på samma sätt som det redan har gått för furste- eller kungaväldet – där det ännu existerar som blott en skugga av vad det förr har varit och gjort kungen eller fursten till en undersåte av folket – kommer det också oundgängligen att gå för ett vilket som helst diktaturvälde. Allt frihetsberövande, all förnedring och allt förtryck kan endast framkalla en tankekoncentration, nämligen längtan efter frihet som i sin tur kommer att framkalla mobiliseringen av alla till buds stående medel med vilka folket kan störta förtryckaren och diktaturen. Revolutioner, tortyr, avrättningar och sabotage är de koncentrerade mörka moln genom vilka diktaturens himmel alltid oundvikligen är täckta och håller livets värmande mentala solsken borta från mänskliga sinnen och hjärtan. Privategendomen i form av furste- eller diktatorvälde är alltså mycket, mycket instabilt och förgängligt.

Efter hand som folket kom att styra sig självt, uppstod en annan form av välde för makt och ägande. Det är detta välde som representeras av den moderne krösusen, mångmiljonären, storägaren, fabrikanten och liknande. Med folkets frihet upphävdes inte i första omgången klasskillnaden mellan över- och underklassen, och folkets frihet avlägsnade inte de förhållanden som kunde förhindra den starke att utnyttja den svage. Denna möjlighet överfördes bara till en annan princip, genom vilken den kunde kamoufleras så att den till synes föreföll rättvis och därmed laglig. Denna princip har nu varit känd i årtionden som den så kallade "affärsprincipen". Genom denna princip har det ursprungligen funnits oinskränkt möjlighet för den smarta, till och med genom juridisk assistans eller stöd, att kunna utnyttja den svage. Inom den fria folkregeringen har det därför kunnat uppstå inte ett diktaturvälde, men däremot flera hundra små diktaturdomäner i form av allt uppslukande stora affärsverksamheter eller privatföretag. Har vi inte sett att sådana företag har kunnat växa från ett helt litet anspråkslöst tillstånd till ett gigantiskt företag med flera tusen arbetare och med årliga miljoninkomster? Dessa miljoninkomster är för ett sådant företag detsamma som våldsverkare och slavdrivare är för diktatorer. De förstnämnda är kanske att beteckna som humanare, men verkningarna är desamma. Båda företeelserna är medel för att erövra ännu mer makt och överlägsenhet och därmed en förnyad förmåga att undertrycka och lägga under sig andras fördelar och egendomar. Kan inte sådana överlägsna miljonfirmor med lätthet konkurrera ut andra och mindre ekonomiskt stabila företag för att kapa åt sig dessas leveranser och kunder? Därmed kan ägarna också skaffa sig ett överdådigt luxuöst privatliv i palats med parker, trädgårdar och tjänstefolk, fara världen runt i privata lustjakter, flygplan och "dollargrin" och bli hyllade, ärade och beundrade som "stora män", vilkas bröst man tycker att det är en ära att överösa med ordnar och band eller annat gyllene tingeltangel som helst ska nå runt om ryggen, eller utsmycka dem med strutsfjädrar i hatten och kulörta byxor så att självaste tupparna i hönsgården bleknar av avund och förtret över denna profana efterapning av deras domän på gödselstacken. För att inte tala om hatet i den underjordiska motståndsrörelse som jäser bland travande och cyklande arbetare hos en sådan pyntad krösus.

Men också denna rest av diktaturvälde, denna inbillade egendomsrätt är förgänglig. Helt bortsett från att ett sådant väsen gärna kommer att känna sig manad att testamentera förmögenheten helt eller delvis tillbaka till samhället för kulturella ändamål, måste denna privatdiktatur efter hand, antingen hos individen själv eller dennes arvingar, avstå från något av sin makt till förmån för en annan makt som förtrycket efter hand har åstadkommit, nämligen den fackliga rörelsen. Samma öde som förr drabbade furstediktaturen och gjorde kungen till folkets undersåte, håller nu på att göra arbetsgivaren till fackföreningens undersåte. Vid sidan av fackföreningarna finns det en annan diktatur, som i en ständigt stigande grad mer och mer underminerar det existerande privata ägandet och gör det allt svårare för någon att bli en "rik man". Alla tillägnade värden eller hopsamlade förmögenheter har således underkastats krafter som mer och mer får dem att flyta tillbaka till samhället. Affärsprincipen håller därmed på att drabbas i sin innersta själ, om man så får säga. När affärsmannen ska lämna sin stora förtjänst till arbetare och skatteväsende, så att han i själva verket endast kan behålla en bråkdel av den, dödas efter hand det initiativ och det begär efter egendom som gjorde honom till den store krösusen. Han har inte längre lust att ta det ansvar eller den risk det kostar att skapa det stora företaget. Han har upplevt egendomsrättens förgänglighet och kommer så småningom att betrakta strävandet efter att äga som dåraktigt.

Detta att äga ting avslöjas således genom ovanstående som något overkligt, som något som inte är fundamentalt eller stabilt. Det är alltså något som livet självt i allra högsta grad motarbetar. Det blir alltmer klart att ingenting materiellt i absolut mening kan vara någons privategendom. Ja, även den egendomsrätt som ett väsen menar sig besitta över sin make eller maka är illusorisk. Ingen kan gardera sig mot att äktenskapspartnern kommer att hålla av ett annat väsen och bli otrogen. Att ett väsen kan tvinga sin otrogna äktenskapspartner att stanna kvar i äktenskapet genom att neka skilsmässa osv., förändrar ju inte saken. Väsendena skildes från det ögonblick kärlekslängtan och sympatin hos den otrogna äkta maken eller makan övergick till ett annat väsen. Vederbörandes psyke är förlorat för den ordinarie äktenskapspartnern.

Men vi kan gå ännu längre, vi äger i själva verket inte heller vår egen organism. Vi har tagit emot den vid en bestämd tidpunkt och kommer endast att få behålla den under en särskilt utmätt tidsrymd, varefter den går i upplösning tillbaka till den materia den tillhör. Men även under den tidsrymd som denna materia existerar som vår organism, äger vi den inte. Vi har endast en särskilt given nyttjanderätt över den, och till och med på några särskilt givna villkor. Vi måste för att kunna utnyttja vår organism uppfylla en rad särskilda villkor. I samma grad man inte uppfyller dessa betingelser, blir vår organism sjuk och i samma grad som den är sjuk kan vi inte manifestera oss på det fysiska planet. Vi har absolut inte något som helst tids- och rumsdimensionellt som är eller kan bli vår egendomsrätt. Allt som kan ägas är förgängligt, vilket vill säga att det går tillbaka till naturen. Kretsloppet befordrar det till oss, men det befordrar det också tillbaka till naturen. Därför är det riktigt när man i den kristna begravningsceremonin säger: "Av jord har du kommit, jord ska du åter bli, och av jord ska du åter uppstå." (Den sista delen av meningen är dansk kristen tradition, reds.anm.) Man kan också uttrycka det så här: "Din kropps material är av jorden, denna jord har du lånat och ska därför ge tillbaka till jorden, och sådant material ska du låna igen och därav bygga upp en ny organism åt dig."

Det finns "något" som betecknas med "jaget", som är det enda som inte berörs av något förgängligt, därför kan det för evigt vara vår absoluta egendom. Vi kan inte på något sätt ge bort vårt jag. Vi kommer att fortsätta att vara vårt jag, vad vi än må göra. Det största i livet är alltså detta, att förstå att vi i själva verket endast äger vårt jag. Allt vad vi annars kommer i besittning av, alltifrån vår kropp till materiellt gods och guld, har vi i själva verket endast nyttjanderätten till i kraft av att vi vill bringa det till att vara till glädje och välsignelse för andra, om möjligt till och med på bekostnad av oss själva. Ingen har större kärlek än den som offrar sitt liv för att rädda andra från olycka och lidande.