Jag har tidigare påpekat det ologiska i att ett väsen helt skulle upphöra med att existera, bara därför att det mister eller skils från sin fysiska kropp. När man står vid ett lik kan man direkt se att det är "något" som inte längre gör sig gällande i denna kropp, varför det just ligger där som ett "lik". Ja, detta "något" är ingenting man fysiskt kan se, men det har man ju i själva verket aldrig kunnat. Vi har bara sett det genom den rörelse, funktion och kraft som kom till uttryck genom denna kropp, innan det blev ett "lik". Kroppen eller organismen var alltså det redskap, den materiekombination, genom vilken nämnda "något" gav sig till känna. Kroppen eller organismen är alltså i själva verket endast en reaktion av detta "något". Då vi blir vittne till en människa som "levande" och som "lik", blir vi alltså vittne till att något, som förr vibrerade genom kroppens materia och höll dess organ i funktion, nu inte längre ger sig till känna eller avslöjar sin existens genom kroppen. Därför ligger den där som en död materiemassa som är på väg att upplösas. Men var har den materiemassan i verkligheten kommit ifrån? – Den håller nu på att upplösas, men det är ju ett faktum att det har funnits en tid då den inte var samlad i den kombination som nu ligger där som ett lik. De olika ämnena eller materierna har alltså givits tillbaka till det frigjorda tillstånd som de ursprungligen har varit i. Vid en kemisk analys visar det sig att samma materia i verkligheten endast består av en serie kemikalier, exakt samma ämnen som finns i en mångfald i materien utanför kroppen. Vad är det då som föranlett att några bestämda materiearter eller kemikalier plötsligt tas från sina platser i livet eller naturen och omplanteras i en särskild bestämd organisation, där de var och en får spela sin särskilda roll i ett logiskt eller ändamålsenligt samarbete? – För vem eller vad är detta ändamålsenliga samarbete avsett? –

Ja, är vi inte här vid gränsen för den fysiska världen? – Att det måste vara avsett för ett "något" kan vi ju inte komma ifrån med mindre än att vår tankeförmåga är abnorm eller primitiv. Vartill en mage med dess förmåga att smälta maten? Varför smak- och luktsinne? Varför ögon och öron? Ja, varför armar och ben? Varför händer och fötter? Tror man att något av dessa organ är till för sin egen skull? Är det inte ett faktum att alla dessa organ är förbundna genom ett ändamålsenligt samarbete, som utlöses i ett samlat resultat? – Men för vad eller vem är detta resultat avsett? – När ingen av de nämnda organen är till för sin egen skull, måste de ju vara till för att utnyttjas av något annat. Och fakta visar ju också att de blir utnyttjade. Det är ju detta nyttjande som betingar att vi ser kropparna gå omkring som "levande väsen". Men vi har inte kommit till gåtans lösning. Vi har endast kommit till det faktum att en serie kemikalier tas från sin plats i naturen, och på ett ändamålsenligt sätt bearbetas och placeras i organismen eller kroppen. Det är likaså ett faktum att denna kropp utgör ett samlat ändamålsenligt resultat, genom vilket något osynligt kan ge sig till känna. Vi måste här komma ihåg att av allt det som är synligt i kroppen, finns det inte något som helst som är självständigt. Det är underordnat en högre instans. Denna högre instans är helhetens väl. Men denna helhetens väl, alltså det samlade resultatet av alla organfunktioner i kroppen, kan alltså inte vara avsett för något synligt. Ja, vi har visserligen inte nämnt hjärnan. Men det är väl ingen med framskriden intellektuell utveckling som inte förstår, att hjärnan är ett lika underordnat organ som alla andra organ i organismen? Den är precis som dessa uppbyggd av kemikalier för att uppfylla ett syfte. Men när den är uttryck för en ändamålsenlig skapelse, avslöjar den sig som underordnad en redan existerande skapare. Men då ingen av de synliga organen i organismen eller kroppen kan vara denna skapare, blir det här till faktum att denna skapare i sig själv är osynlig.

Det är alltså detta eviga "något", som är det levande väsendets innersta väsen. Det är alltså detta "någots" närvaro i organismen som gör denna levande, och dess totala åtskiljande från den som gör den till ett lik. Detta "någots" existens är alltså inte beroende av kroppen. Det har existerat innan den blev till och kan också existera åtskild från den. Efter det att vi således har kommit till klarhet över detta odödliga "någots" närvaro i det levande väsendets organism eller kropp, är det inte svårt att förstå att det är detta "något" som förnimmer sig självt som centrum i vår organism, som mittpunkten i vår upplevelse, ja, är det som uttrycker sig självt som jaget i vårt tal, i vår tanke och viljeföring. Resultatet av alla våra upplevelser, såväl i lidande som i välbefinnande, är alltså avsett endast för att komma detta odödliga något till godo. Och därmed blir det mening i tillvaron. Allt vad vi förr betraktade som "orättvisa" visar sig därmed efter hand vara "övertro". Detta odödliga jag är självt absolut första orsaken till sitt eget öde. Det är detta något som skördar erfarenheterna, det är detta något som samlar vetande, kunnande och kunskaper genom sin kropps undergång. Det är detta något som upplever reinkarnationen och summerar inom sig det, som därigenom blir till faktum. Dessa fakta eller detta resultat visar sig överföras till materia, som också är oavhängigt av den fysiska organismens existens. Detta betyder alltså att jaget kan ta dessa materier med sig när det skils från den fysiska kroppen. Dessa materier är alltså våra erfarenheter omsatta i tankar. Tankar utgör återigen vårt medvetande. Men när jaget och dess medvetande kan existera även om den fysiska kroppen går under, blir vi således här vittne till att det måste existera en annan tillvaroform än den fysiska. Det måste alltså finnas en tillvaroform, där de levande väsendena existerar utan någon fysisk kropp. Om det inte var på det sättet, varför då all denna erfarenhetsupplevelse på det fysiska planet? Varför alla de lidanden som det levande väsendet måste gå igenom? Varför all den forskning, all den träning i uppövandet av vetande och kunnande, om resultatet av detta kunde skjutas ut med en revolverkula, ett giftpulver, ett svärdshugg, en hjärnblödning eller ett hjärtslag? – Alla fysiska manifestationer, ja, hela den fysiska världen skulle vara totalt meningslös, om det levande väsendet endast var en fysisk materiekombination som helt skulle upplösas eller upphöra med att existera.

Vi kommer alltså inte ifrån det faktum att den fysiska världen inte täcker hela tillvaron, utan att det parallellt med den existerar en annan värld med en helt annan tillvaroform. Och den stora frågan blir då: "Hur upplevs denna andra värld?" – Att den måste vara olik den fysiska världen är självklart. När vi inte längre har den fysiska kroppen, kan vi alltså heller inte längre direkt arbeta med den fysiska materien. Efter det att vi har förlorat den fysiska kroppen kan vi endast arbeta med materier som ligger utanför det fysiska planet. Alla dessa materier blir alltså de som kommer in under begreppet "medvetande", vilket igen vill säga erfarenheter, kunskap och tänkande och den viljeföring med vilken vi kan reglera tankar. Väsendets funktioner blir här således uteslutande andliga medvetandefunktioner.