Som jag förklarade i mitt senaste föredrag utgör allt som finns till, såsom tillvaron, livet eller universum, fyra livselement: rummet, tiden, psyket och jaget. Dessa fyra element kan i sin tur indelas i två realiteter, nämligen "det skapade" och "skaparen", som i sin tur i sin princip utgör "det upplevda" och "upplevaren". Det största faktum som människan kan uppleva, är förmodligen att det finns "något" som upplever, då det utgör själva kärnan i vårt eget framträdande. Vi kan väl inte förneka att vi alla var och en utgör en som "upplever". Vi kan väl inte heller förneka att vi utgör en "frambringare" eller "skapare". Därför är det i verkligheten märkligt att denna realitet utgör det största mysteriet för människorna. Det är i själva verket en realitet som även de mest framstående materialistiska vetenskapsmännen förnekar. Ja, de förnekar naturligtvis inte medvetet att de existerar, upplever och skapar, men konsekvenserna av deras hundraprocentigt materialistiska världsuppfattning kan omöjligt bli något annat än en tillbedjan av döden i stället för livet. De förnekar all odödlighet, all andlighet eller allt liv förutom det fysiska. Ja, de tror till och med att de levande väsendena, med människan i spetsen, finns till av en ren tillfällighet.

Utan att använda någon av de vetenskapliga metoder som är absolut nödvändiga för deras materiella forskning, stämplar de i god tro alla bärande detaljer i det levande väsendets psyke, såsom jagelementet och dess existens utanför tid och rum eller dess identitet med evigheten, som rent nonsens. De framhåller att allt utgörs av förgänglig materia, att allt är timliga företeelser, och att allt utgör tillfälliga verkningar av likaså tillfälliga orsaker. Tänk, vilken andlig oförmåga sådana väsen avslöjar mitt i sin fysiska storhet. Vi har här den andliga världens eller det verkliga kosmiska vetandets proletariat. De utgör det eviga livets döda själar. De representerar den död som skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd på gott och ont. Inte undra på att världen eller jordmänskligheten i dessa väsens allt behärskande fysiska domän måste kulminera i utvecklandet av den dräpande principen, och att det främsta resultatet av detta stränga materiella, vetenskapliga vetande och kunnande måste bli förmågan att kunna dräpa med hjälp av själva elementen, naturkrafterna, ja, måste bli själva kulminationen av sabotage mot deras egen existens. Inte undra på att deras främsta vetande och kunskap måste resultera i atombomben, själva kulminationen av alla mordvapen eller det dödsbringande redskap med dess dominerande variationer, som inte på något som helst sätt kan övertrumfas. Här har de då slutligen uppnått den största fysiska kraften och skulle således åstadkommit det främsta vapnet för fysiskt beskydd, som över huvud taget existerar. Men vad är det då som de i verkligheten har uppnått? De har uppnått förmågan att kunna hålla vid liv den död, som de i verkligheten fruktade. De försöker sig på det dåraktiga i att avlägsna döden genom att skapa död. De tror att de kan avlägsna ogräs genom att så ogräs. Det är den illusionen som har blivit den materialistiska vetenskapens dominerande resultat i det tjugonde århundradet.

Det är denna illusion som symboliseras av Jesus gravkammare. Och det är från denna grav som den, av den materialistiska vetenskapen begravda ursprungliga, mänskliga gudomliga instinkten, på nytt ska uppstå. Det är från denna av mörker, illusion eller vetenskaplig övertro uppkomna gravkammare som Jesus uppståndelse eller den så kallade Kristi återkomst, vilken återigen är detsamma som invigning, den stora födelsen, ska äga rum i det mänskliga sinnet. Det väsentliga i tillvaron är nämligen inte det som människorna i blind tro påstår, nämligen bevarandet av de materiella kombinationerna eller de skapade företeelserna. Att låta sig mördas för att beskydda ett materiellt ting eller att mörda för att erövra ett materiellt ting kan aldrig någonsin bli kulturens höjdpunkt. Det är lagen i djurriket. Denna lag måste således också med nödvändighet vara lagen i den materialistiska vetenskapens värld, som ju är ett område där man tror att allt är materia. Det kommer således att vara helt omöjligt att skapa verklig kultur utifrån en rent materialistisk vetenskap, just för att den tror på döden i stället för på livet; den förnekar skaparen till fördel för det skapade. Den förföljer livets upphov, skaparen, i stället för att tjäna detta upphov. Dock får man självklart här inte glömma det kolossala plus som denna vetenskap har gett människorna på många andra områden, och som har satt människorna i stånd att betjäna sig av elementens krafter, vilket ju återigen i många fall har bidragit till skapandet av verklig kultur. Men detta bidrag har alltid bromsats eller hindrats av den andra sidan, nämligen av den övertro inom vetenskapen som medverkar till skapelsen av mer och mer verkningsfulla mordvapen och den härigenom uppkomna spridningen av det dräpande vetandet och kunnandet.

Men då man inte kan lukta, smaka, höra eller se det psykiska med fysiska sinnen, på samma sätt som de rent materiella tingen kan vägas och mätas, kräver det helt andra förutsättningar för att det ska kunna upplevas än de rent fysiska tingen. Då det psykiska inte begränsas av tid och rum, utan existerar utanför dessa båda element, kan det endast iakttas med sinnen eller mentala egenskaper som befinner sig på samma plan och liksom dessa ligger utanför tid och rum. Vilka egenskaper är då det? Det är alla sådana egenskaper som tillsammans skapar en begynnande förmåga hos väsendet, som benämns som föreställningsförmågan. Vad är då det för en förmåga? Det är förmågan att utifrån det synliga kunna konstatera det osynliga, att utifrån det fysiska kunna konstatera det psykiska eller andliga. I verkligheten är det den metod som vetenskapen på det rent materiella planet använder sig av. Det är denna metod som har lett den till upptäckten av atomkraften och fram till att utifrån denna kunskap kunna konstruera atombomben. Här måste man skilja mellan föreställningsförmågan och fantasiförmågan. Föreställningsförmågan är inte detsamma som fantasiförmågan. Det är en rent andlig förmåga, som i verkligheten är sätet eller fundamentet för all andlig upplevelse. Den skiljer sig från fantasiförmågan, som mer eller mindre är en förmåga att dikta, en fri skaparförmåga, som inte är beroende av om det finns fakta eller inte som grund, därigenom att den uteslutande är en kombination av fakta.