Även om jag i min lilla bok Påsk har redogjort för min syn på detta mysterium, återstår dock några saker att påpeka angående denna traderade heliga berättelse. Om påskberättelsen inte hade varit uttryck för en realistisk, inträffad händelse, såsom fallet är, skulle den ändå ha varit ett så utomordentligt fundamentalt diktverk med genialisk förankring i själva livets princip, att den ännu i våra dagar skulle ha stått som en orubblig symbol på själva verkligheten.

Som vi tidigare nämnde, framträder denna bild också genom den koncentrerade meningen: "Av jord är du kommen." Är det inte så att det genom den moderna vetenskapliga forskningen på alla områden mer och mer visar sig att den jordiska människan inte har skapats av "ingenting" genom ett plötsligt påbud, men att hennes yttre tillblivelse är ett synligt uttryck för en utvecklingsprocess genom oändliga tidrymder? Är det inte uppenbart för varje intellektuell människa att jordklotet en gång befann sig i ett flammande och glödande eldtillstånd och att det då givetvis saknade allt vegetabiliskt och animaliskt liv? Är det inte också ett faktum att de flammande materierna så småningom blev mer och mer avkylda och därmed ombildades till vatten, grus och sand, blev "jord"? Och utvecklades inte här genom ett samspel mellan denna "jord", solens ljus och klotets vatten det vegetabiliska livet? Och blev inte det vegetabiliska livet så småningom till animaliskt liv? Har inte de vegetabiliska övergångsformer som till hälften är växter och till hälften djur för länge sedan blivit vetenskapliga fakta? Och kan vi inte följa djurorganismernas gradvisa utvecklingsprocess ända upp till den jordmänskliga formen? Den jordmänskliga organismen har bokstavligt talat blivit till av "jord". Den kyrkliga kristendomens ord uttrycker sålunda en vetenskaplig sanning.

Nästa princip i påskmysteriet betecknas som "långfredagsprincipen". Denna kommer till uttryck i Bibeln i berättelsen om hur Jesus förs inför sin högsta domare i Palestina, Pontius Pilatus, om hur han gisslas, om hans gudomliga uttalanden och hans lidande och död på korset. Vad visar nu dessa händelser? Ja, utgör de inte i princip själva döden och det yttre staffage som alltid finns omkring den? Varje jordisk människa skall ju genomgå den process vi kallar döden. Och är det inte så att varje människa som känner döden närma sig blir rädd, börjar känna sig stå inför sin högste domare och då kan uppleva allehanda former av ångest. Och är det inte just dessa fasor som tillsammans är början till den s.k. skärselden? Är det inte många jordiska människor som här upplever en eller annan form av "korsfästelse"? Ja, det finns till och med de som på grund av ett mycket dåligt samvete rent av tycker sig vara i "helvetets brinnande eld" och i denna sin vånda ropar till Försynen eller världsåterlösaren om räddning eller befrielse, liksom det också finns de som är lyckliga, som förlåter allt och alla och som ger upp andan i den största och innerligaste förtröstan på den eviga Gudomen. Och är det inte just dessa detaljer kring dödsprocessen som symboliskt kan uttryckas genom själva världsåterlösarens dödspanorama? Är inte törnekröningen, gisslandet, hopens hån och bespottelse samt fastspikandet och döden på korset ett värdigt uttryck för "skärselden" eller "helvetet"? Kulminerar inte känslan av att vara borta från Gud här? Utropar inte världsåterlösaren bekräftelsen på detta genom de kända orden: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Men ser vi inte frälsningen eller saligheten symboliserad i världsåterlösarens dödsscen? Hade han inte mitt i hånet och förnedringen, då han stod inför Pilatus och hopen, inom sig medvetandet om att vara en "konung", även om hans rike "icke var av denna världen"? Kände han inte sin livsgärning, sin mission fullbordad? Och tog han inte alla sina fiender till sitt hjärta när han utbrast: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!" Och ser vi inte en gränslös tillit till Försynen i den sista svaga sucken från hans döende läppar: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande"? Kan man tänka sig en större symbol på motsatsen till "helvetet"? Att känna sig inhöljd i en kungavärdighet, att känna sin livsgärning fullbordad, att omsluta sina bödlar eller plågoandar med sin kärleks djupaste och innerligaste längtan, samtidigt som man i kulminationen av trygghet överlämnar sin ande i Guds beskydd, kan förvisso endast vara kulminationen av idealet för ett väsens möte med döden eller återvändande till Gud.

Denna "långfredagsprincip" är som sagt också uttryckt i orden: "Jord skall du åter bli." Vad är det egentligen som skall och kan bli "jord"? Ja, är det inte detsamma som det som hade "kommit av jord"? Och det som hade "kommit av jord" var ju, som vi tidigare var inne på, väsendets köttsliga, animaliska organism. Denna animaliska organism skall alltså på nytt bli "jord". Men detta är ju bara det som för länge sedan har blivit ett faktum för alla människor. Det är detta faktum som alla kallar "döden". Men det finns något som inte kan dö, något som inte har "kommit av jord" och därför inte heller kan "bli jord". Det är det "något" i organismen som känner rädsla för döden och glädje över livet, det "något" som känner själsliga kval och lidanden och som hungrar efter kärlek, det "något" som finner förlösning i förnimmelsen av en Gudom i vars händer det kan överlämna sin ande. Det är denna "ande" som är det levande, befallande, bjudande och skapande i organismen. Att det finns ett sådant bjudande och befallande "något" i organismen, blir till faktum genom den omständigheten att vi kan röra våra lemmar, att vi kan uppfatta, känna och förnimma, att vi kan älska och hata. Detta sker ju alltsammans genom viljan på ett eller annat av dess tre stadier, nämligen "A-kunskap", "B-kunskap" eller "C-kunskap", vilket åter vill säga: vilja som vaken dagsmedveten funktion eller vilja som automatfunktion. Det är detta viljeförande "något" vi kallar "jaget" när vi talar om oss själva. Vi säger alltså: "Jag tänkte, jag talade, jag skrev" osv. Att detta viljeförande eller bjudande "något" måste finnas till före organismen är ju endast något som överallt visar sig som faktum. Man har ännu aldrig sett annat än att en organism, alltifrån dess första späda fosterstadium fram till dess fullvuxna tillstånd normalt byggs upp fullständigt planmässigt. Och planmässighet kan ju endast finnas som en produkt av vilja. Eftersom vilja åter endast kan finnas som en produkt av önskan, och önskan i sin djupaste instans är detsamma som "begär efter liv", avslöjar detta alltså att det före organismen har funnits "något" som har haft begär efter det liv som endast kan upplevas genom organismen. Begär kan nämligen endast och allena finnas som en egenskap hos "något". Det kan inte vara en egenskap hos "ingenting".

Det är alltså detta levande, viljeförande "något" som utgör "skaparen" bakom "det skapade". I motsatt fall skulle det vara "det skapade" som frambringar "skaparen", vilket ju vore till hundra procent i strid med fakta eller verkligheten. Det behövs en byggmästare för att skapa ett hus, det behövs en bagare för att baka bröd, liksom det behövs en diktare för att skriva dikter. Ingenting kan bli till av tillfälligheter eller kaos. Endast ett starkt planerande, viljeförande "något" kan omskapa tillfälligheter och kaos till planmässighet eller logisk organisation. Det är denna organisation vi betecknar som det skapade. Och till en sådan organisation hör just det levande väsendets organism. Och dennas organisatör utgör alltså det vi kallar "jaget" eller "anden". Och det är aningen eller hoppet om denna "andes" närvaro och odödlighet som särskilt dyker upp i individens fysiska dagsmedvetande genom "långfredagsprincipen" eller i förnimmelsen av att han skall till att dö. Det är denna "ande" som han mer och mer blir van att överlämna i Guds beskydd, varje gång som hans fysiska organism nödvändigtvis åter måste bli den "jord" av vilken han är kommen. "Långfredagsprincipen" är alltså "dödsprincipen" eller återlämnandet av organismens materia till jorden. Det är jagets eller andens skiljande från den fysiska organismen. Detta frånskiljande äger rum i kraft av det överallt i naturen förekommande kretsloppet. Utan detta frånskiljande skulle det levande väsendet aldrig någonsin bli i stånd att uppleva sin gudomliga suveränitet som materiens och livets absoluta herre. Om det inte fick uppleva sitt liv utanför den eller den arten av materia eller grundenergi, skulle det evigt förbli i ovisshet om sin odödlighet, sitt jags sanna natur som en gnista av Guden.

Orden "Jord skall du åter bli" är sålunda i realiteten inte uttryck för en nedtryckande process och ett tillintetgörande av livet, utan en lysande anordning varigenom individens eviga livsfunktioner garanteras. Men denna garanti skulle vara en total omöjlighet om uppståndelseprincipen eller det som jag tidigare omnämnde som "påskdagsprincipen" inte fanns. Den gamla påskberättelsen berättar ju om hur Jesus av Nasaret, efter att ha varit begravd i två dagar, uppstod ur graven och kändes igen av åtskilliga av sina vänner, ja, till och med vid ett tillfälle var tillsammans med dem alla och här kompletterade den undervisning och de lärdomar som han tidigare hade meddelat dem före sin korsfästelse eller död. Liksom de två andra avsnitten av påskberättelsen, skärtorsdags- och långfredagsprincipen, hade sin rot i verkligheten och var uttryck för utomordentligt allmängiltiga grundprinciper i den jordiska människans dagliga tillvaro, så är uppståndelse- eller påskdagsprincipen också i allra högsta grad symbol eller uttryck för en överallt hos livet dominerande orubblig princip. Det är riktigt att denna princip inte är lika materiell, fysiskt överblickbar för den vanliga jordiska människan som de två förstnämnda principerna, och detta är ju just anledningen till att nämnda princip ännu framstår som ett mysterium för henne. Den jordiska människans förnimmelsekapacitet sträcker ju sig huvudsakligen ännu endast till fysiska reaktioner och till dessas rent materiella mått och vikt, hastigheter och volym. Men denna form för facit kan inte direkt ge individen besked om ting som inget mått har, ting som ingen vikt har, ting som ingen hastighet eller rörelse har, ting som ingen volym, konsistens eller storlek har. Dessa facit kan alltså endast ge besked om materie- eller ämnesegenskaper. Och till följd av denna starkt begränsade kapacitet vad gäller den jordiska människans förnimmelseförmåga har detta stoff eller denna materia blivit det allt överskuggande i den jordiska människans mentalitet eller medvetande, ja, så dominerande att hon ibland helt förnekar närvaron av något som helst annat och därigenom gör sig själv identisk med materien.

Finns det då något annat än materien? Ja, absolut! Stoff eller materia kan omöjligt utgöra allt som finns, vilket man tydligt kan se genom de tidigare omnämnda mått- och viktfaciten. Dessa ger ju alls inte ett heltäckande svar på det utvecklade väsendets fråga och kan därför inte heller tillfredsställa dess intelligens, vilket de absolut skulle kunna, om de till hundra procent uttryckte det som existerar. Att en individ är 175 cm lång, att han väger 70 kg och uttrycker den eller den hastigheten i sina manifestationer och med sin organism utgör det eller det omfånget, ger ingen som helst upplysning om varför han uttrycker just dessa bestämda facit. Det återstår alltså ett "varför". Ja, man kan naturligtvis säga att väsendets mått, vikt och övriga framträdande i någon grad är "nedärvt" från föräldrarna, men är frågan därmed löst? Torde man inte fråga "varför" dessa egenskaper är nedärvda från föräldrarna? Att man då får veta att detta arv beror på särskilda föröknings- eller fortplantningsprinciper i organismens djupaste funktionscentra, varigenom talanger och egenskaper kan fortplantas till nya väsen och här utvecklas, utesluter ju inte heller det ständiga "varför". Kommer man inte här att hungra efter att få veta "varför" det ärvs? Varför blir barnens materiella och mentala yttre ibland nästan en kopia av faderns eller moderns materiella och mentala yttre? Om man även här kan få upplysning om att det beror på särskilda organfunktioner av det ena eller andra slaget, är man då tillfredsställd? Vad är det egentligen man har fått veta? Har vi kommit till annat än – funktioner? Att få veta att en saks tillblivelse beror på funktioner och att dessa funktioner åter beror på andra funktioner och så vidare i det oändliga, är ju en lika omöjlig förklaring som att hönan har kommit från ägget och ägget från hönan och denna åter från ägget osv. Och frågan vem som bestämmer dessa funktioner står alltjämt öppen. Men eftersom en fråga är detsamma som en mental hunger, blir det sålunda ett orubbligt faktum att det i den jordiska människan finns en särskild mental hunger som inte kan mättas med vanliga vetenskapliga facit eller upplysningar om funktioner eller grader i mått och vikt, hur orubbliga fakta de än utgör. Men då hunger aldrig i något fall kan finnas utan att i sig själv utgöra den ena hälften av en princip, av vilken den andra hälften utgörs av mättnad, blir det härigenom till faktum att det också finns en "mättnad" för den förstnämnda hungern eller ett svar på frågan: vem bestämmer funktionerna?

Som vi här har sett står detta svar alltså inte att finna i mått- och viktfacit, eftersom dessa endast ger uttryck för funktioners natur och egenskaper, men inte kan säga något som helst direkt om vem som har bestämt funktionerna. Och detta har då också lett till att man här tar hjälp av surrogatfacit: tillfällighet. Man åberopar att alla naturens processer eller funktioner blott och bart är "tillfälligheter". Men vad är "tillfälligheter"? "Tillfälligheter" är det uttryck man använder för att beteckna de ting eller funktioner som inte kan sägas vara en produkt av ett levande väsens viljeföring eller logiska ingripande. Man har alltså fått lov att indela funktionerna eller det man upplever i två grupperingar, nämligen "det tillfälliga" och "det planmässiga". Detta betyder alltså åter att det finns funktioner eller ting som är av en sådan natur att de endast kan finnas som ett avslöjande av eller ett orubbligt bevis på ett levande och därmed ett tänkande och viljeförande upphov bakom sig, medan det finns andra funktioner eller ting som förekommer i ett sådant framträdande att de till synes inte ger något som helst uttryck för att vara en produkt av viljeföring eller tänkande. I samma grad som denna viljeföring eller detta tänkande av ett ting avslöjas som ett faktum, i samma grad är det levande väsendet bakom tinget också ett faktum. Det levande väsendets kännetecken utgörs alltså av tänkande och viljeföring och det härav manifesterade planmässiga skapandet. Eftersom forskaren sålunda måste indela alla de funktioner som utgör livets upplevelse i två grupper eller kategorier, nämligen "de tillfälliga" och "de planmässiga", blir det därmed ett faktum att livet inte kan utgöras av blott och bart "funktioner", utan till sin natur är uttryck för något mer. Det uttrycker det som gör funktionerna planmässiga. Men för att funktionerna skall kunna bli planmässiga och en logisk manifestation härav uppstå, måste funktionerna behärskas av "intelligens" och "vilja". Förutom de vanliga funktionerna eller rörelserna består livet alltså också av dessa två faktorer. Men eftersom dessa också utgör "funktioner" om än av annan art än de förstnämnda, efterlämnar också de i åskådarens medvetande en stor fråga. "Intelligens" och "vilja" är nämligen underordnade funktioner, genom att de "dirigeras". Frågan blir då: "Vem eller vad dirigerar "intelligens" och "vilja"? Funktioner eller rörelse är i sig själva "döda" företeelser och kan sålunda inte bestämma över sig själva. En flygmaskins funktioner kan inte själva önska att maskinen skall stiga eller gå ned. Endast med vilja och intelligens kan detta stigande eller nedåtgående äga rum på ett logiskt eller fullkomligt sätt. Men eftersom "vilja" är detsamma som "begär", blir det här ett faktum att det måste finnas ett "något" som begär flygmaskinens stigande eller nedåtgående och måste använda "intelligens" för att uppnå tillfredsställandet av detta begär. Då kanske ni utbrister: "Ja, flygaren naturligtvis." Men är detta ett tillräckligt svar på frågan? Vem eller vad är "flygaren"? Hans dopattest är ingen lösning, lika litet som det förhållandet att han är en jordisk människa kan vara något heltäckande svar på problemet. Vad är en "jordisk människa"? Är hon inte en organism som är uppbyggd av materia genom särskilda funktioner och som själv utlöser särskilda funktioner i materien? Men därigenom avviker hon ju inte från alla de andra existerande så kallade "levande väsendena". Vad är ett "djur"? Är inte det också en organism som är uppbyggd av särskilda funktioner och som utlöser särskilda funktioner, helt oberoende av om ifrågavarande väsen är en fågel, en fisk, en tiger, en insekt eller vilket som helst annat levande väsen? Men är detta någon förklaring på flygmaskinens intelligensmässiga styrning, dess logiska stigande och nedåtgående, att det bakom dess ratt sitter en organism uppbyggd av funktioner och som själv utlöser funktioner? Vad är det vi här blir vittne till? Vi ser en flygmaskin. Denna utgör en organism som är uppbyggd av funktioner och bringas att utlösa funktioner. Bakom dess ratt sitter en organism som också är uppbyggd av funktioner och bringas att utlösa funktioner som i sin tur fortplantas till flygmaskinens funktioner och styr eller behärskar dessa. Vi har alltså sett några funktioner (den jordiska människans) på intelligens- och viljemässigt sätt behärska andra funktioner (flygmaskinens), men har vi därmed funnit livsmysteriets lösning? Är inte detta alltjämt en gåta? Kan någon förstå att funktioner kan utlösa intelligensmässiga funktioner? Kan funktioner skratta eller gråta? Kan funktioner bygga ett hus, sy ett klädesplagg eller hålla ett föredrag? – Ja, låter inte sådana frågor naiva? Men sådana frågor är icke desto mindre högaktuella, om man påstår att det levande väsendet endast utgör dess köttsliga organism och att varje uppfattning att det bakom organismen skulle finnas en så kallad "odödlig ande", är ren fantasi eller övertro. Men kan ett sådant påstående hålla streck? Blir det inte mer och mer ett faktum för alla intelligenta människor att en logisk funktion omöjligt kan finnas självständigt utan alltid endast kan framträda som en egenskap som dirigeras? Men om den är en egenskap som dirigeras, blir det ett faktum att det måste finnas något som är det dirigerande. Att detta "något" i första instans är "intelligens" och "vilja" kan inte vara ett tillfredsställande svar, eftersom dessa två faktorer också är "funktioner" som dirigeras. Frågan " "vem dirigerar intelligensen och viljan?" återstår alltjämt. Och denna fråga kan alltså aldrig någonsin komma ut ur världen förrän svaret härpå representerar ett "något" som absolut inte kan dirigeras, utan är det dirigerande självt. Detta måste alltså var ett "något" gentemot vilket intelligens och vilja är underordnade egenskaper liksom de övriga funktionerna. Då materia och funktioner i själva verket är samma sak, därigenom att de båda utgör rörelse eller vibration, kan det dirigerande "något" sålunda inte vara identiskt med materien. Men eftersom detta inte är identiskt med rörelse eller materia, kan det inte ha någon som helst annan analys än att det utgör "något som är". Varje annan analys, det skall vi tillägga, kan endast vara uttryck för egenskaper som är underställda eller underordnade detta "något" och kan därför själv inte utgöra detta "något". Och med insikten om detta "någots" existens är det inte längre någon fråga om vad eller vem som står bakom organismen.

Man förstår att det levande väsendet representerar två orubbliga principer, nämligen "materien" och den så kallade "anden". "Materien" utgör åter funktionerna, och "anden" utgör det "något" som dirigerar funktionerna. Funktionerna är igen detsamma som "det skapade", medan det nämnda "något" utgör "skaparen". Vi har sålunda här funnit den verklige, orubblige "skaparen" bakom funktionerna, bakom viljan och intelligensen. Vi har funnit en "skapare" som visade sig vara inte endast en "funktion" eller en herre- eller upphovslös intelligens- och viljemanifestation, utan ett levande "något" gentemot vilket allt utan undantag i livet måste vara underordnade egenskaper eller bisaker. Att detta "något" i sig självt inte kan ha någon början eller slut är självklart, eftersom det aldrig någonsin har skapats. Men om det inte har haft början, inte har skapats, kan det inte vara funktion eller rörelse. Men om det inte utgör någon rörelse, kan det inte utvisa eller vara underkastat någon förändring och kan alltså inte ha något slut. Det är en absolut evig realitet. Och det är denna eviga realitet som vi inte har kunnat undgå att ge uttryck åt i själva språket. Det är nämligen den som vi betecknar med "jaget". När vi vill uttrycka oss själva, säger vi inte "organismen såg" eller "materien såg", vilket ju annars skulle vara det fullt korrekta uttrycket, om det nämnda eviga "något" inte fanns och organismen eller materien sålunda var det absolut enda som existerade. Men vi säger däremot "jag såg", "jag gick", "jag skrev" osv. Att beteckna organismen eller materien som det viljedirigerande upphovet har sålunda inte varit tillfredsställande. Dessa två faktorer har inte kunnat täcka själva livsupplevelsen. Men genom att man sålunda har varit tvungen att finna uttryck för "något" som inte kunde betecknas med "organismen" eller "materien", men däremot måste betecknas som "jaget", bekräftar vi ju var och en, om än omedvetet, detta "någots" existens varje gång vi känner oss nödsakade att beteckna vårt eget själv med begreppet "jag".

Som vi här har sett, utgör det vi betecknar med begreppet "jag" sålunda varken "materien" eller "organismen". Men om det inte är materien eller organismen, kan det endast vara individens eller väsendets verkliga, eviga, organism och materiebehärskande själv. Och vi har sålunda här i "jaget" funnit individens verkliga "odödliga ande". Men att förklara denna "ande" kan inte göras med ett föredrag, därtill behövs ett helt verk. Och det är ju just ett sådant verk som det har blivit min uppgift att manifestera i form av Livets Bog. Ni torde därför förstå att jag här i mitt föredrag endast har kunnat antyda för er de mest framträdande konturerna eller detaljerna hos denna "ande" eller detta vårt eviga, odödliga jag. Men genom att vi sålunda har kommit till insikt om detta odödliga jag, blir det lättare att förstå orden "av jord skall du åter uppstå", varigenom uppståndelsemysteriet på påskmorgonen också blir tillgängligt för intelligensen eller för intellektuell forskning.

Genom att det levande väsendets organism sålunda inte utgör det verkliga väsendet, utan består av materia som genom intelligens och vilja är kombinerade på ett sådant sätt att organismen utgör ett redskap varigenom "jaget" kan uppenbara sin existens eller närvaro i alltet, är det givet att detta jag alltså står höjt över organismens eller detta redskaps existens. Det står och faller sålunda inte med detta. Det som däremot står och faller med organismen eller redskapet är sålunda inte jaget eller det eviga "något" i väsendet, utan det som utgör resultatet av organismens eller detta redskaps existens. Och då detta resultat ju utgör jagets uppenbarelse eller tillkännagivande av sig självt som en individ eller ett levande väsen, är det denna uppenbaring eller detta tillkännagivande som står och faller med organismen. Men att "jagets" tillkännagivande eller uppenbaring av sin identitet som individ eller levande väsen inför andra väsen sålunda står och faller med organismen, betyder ju inte att denna identitet i sig själv inte finns. Tvärtom, den utgör ju i kraft av "jaget" eller den eviga och därmed odödliga delen själva individualiteten eller det verkliga, det oförgängliga i individen. Detta betyder alltså att det endast är utåt mot andra levande väsen som individens död eller förgänglighet till synes finns. Dessa väsens insikt om individens existens är ju uteslutande avhängig av det tillkännagivande av ifrågavarande existens som individen kan ge genom sin organism. Eftersom organismen, som ju är "någonting skapat" och därför är förgänglig och liksom alla andra skapade ting, på grundval av den stora universella kretsloppsprincip som all materia är underkastad, åter måste upplösas, kan individen därefter ju inte längre manifestera detta tillkännagivande. Och om den inte längre finns, kan den naturligtvis inte heller skapa reaktioner i de andra väsendenas sinnen. De kan inte längre se liv i individens organism och tror därför att denne har tillintetgjorts och att individens medvetna existens därmed har upphört. Och vi står alltså här inför livets största illusion eller det vi kallar "döden". Döden innebär sålunda i sig själv endast att individen upphört att tillkännage sin existens inför andra väsen. Att detta tillkännagivandes inträdande och upphörande normalt inte är underkastat viljan, utan dirigeras av den tidigare omnämnda universella kretsloppsprincipen, som all materia är underkastad, förändrar inte dödens identitet som illusion. Den är och förblir – inte slutet för en individ – utan endast slutet för ett tillkännagivande. Att detta tillkännagivande upphör, beror alltså på att det redskap (organismen) varigenom tillkännagivandet kunde manifesteras har sviktat. Detta kan bero på en olycka eller katastrof genom vilken organismen har blivit så skadad att den alls inte längre kan hållas i funktion och skiljs då från jagets domän. Men normalt sker organismens skiljande från jagets domän genom ålderdom, som åter grundar sig på den tidigare omnämnda kretsloppsprincipen.

Eftersom jaget ju en gång genom sitt oförgängliga eller eviga tillstånd har varit med om att bygga upp den gamla organismen, kommer det också på nytt att kunna bygga upp en organism, genom vilken det åter kan tillkännage sin existens eller närvaro i alltet eller livet. Och vi får här grundvalen för reinkarnation. Individen skapar sålunda åt sig ständigt en ny organism, när den gamla, till följd av kretsloppsprincipen, måste avskiljas eller upplösas. Detta utbyte av organismer, som reinkarnationen sålunda innebär, avbryter alltså inte individens existens eller verkliga liv, utan endast dess tillkännagivande av sin eviga existens. Och det är därför som vi genom fysisk förnimmelse inte kan bli vittne till någon permanent eller evig tillvaro för individen. Vi blir däremot vittne till att den avbryts hos alla individer utan undantag. Vi ser visserligen nya organismer bli till, men eftersom väsendena ännu huvudsakligen endast kan förnimma fysiskt och inte har något dagsmedvetet minne av tidigare liv, kan det inte ske något dagsmedvetet igenkännande av de nya organismernas upphov, även om dessa upphovs jag eller ande har känt varandra i många tidigare liv. Och väsendena måste därför vara hänvisade till att tro att det är helt nya individer eller väsen som börjar med varje fosterdaning i moderlivet och att deras eget liv sålunda också har haft sitt allra första ursprung där och att det nuvarande livet är det absolut enda som de har upplevt och kommer att uppleva, i det att de i värsta fall tror att döden är ett absolut oförsonligt tillintetgörande av deras existens. Men i djupet bor trots allt ändå hoppet om en fortsatt evig tillvaro hos alla individer, även om det tillfälligt kan döljas bakom ogenomskinliga, mörka, materialistiska tankeskyar.

Genom att individen eller det levande väsendet sålunda består av en organism sammansatt av materia och ett jag eller ande som evigt existerar, blir det lätt att analysera själva uppståndelseprincipen. Eftersom jaget eller anden är evigt oförgänglig och därmed i motsvarande grad odödlig, kan en uppståndelse, som tidigare nämnts, inte innebära tillkomsten av en "ny ande" eller ett "nytt jag". Sådana kommer över huvud taget aldrig någonsin att kunna existera. Allt det liv som i dag finns till har evigt funnits till och kommer i all evighet att finnas till. Endast de materiekombinationer som är en produkt av jagets eller andens vilja och makt, vilket vill säga de "skapade tingen" är underkastade början och slut eller "födelse" och "död". Vad gäller uppståndelse kan det endast vara fråga om något som "uppstår", vilket åter betyder något som blir till, något som "skapas", något som "föds". Men eftersom "nya andar" eller "jag" inte kan "skapas" eller "bli till", kan en "uppståndelse" sålunda inte utgöra framträdandet av ett "nytt jag" eller av en "ny ande", utan däremot endast framträdandet av en av "jaget" eller "anden" frambringad "ny skapelse". Men då skapande ju är andens eller jagets tillkännagivande av sin existens eller närvaro i alltet, kan en uppståndelse sålunda endast utgöra ett "nytt tillkännagivande" av denna andens eller jagets eviga existens. När ett litet barn föds, är denna födelse, som ju till sin natur också är en uppståndelse, inte tillkomsten av en ny ande eller ett nytt jag, utan däremot tillkomsten av ett "nytt tillkännagivande" av en evigt existerande "ande" eller ett "odödligt jag".

Själva andens eller jagets eviga existens är oberörd av uppståndelsen. Endast andens eller jagets tillkännagivande av denna sin existens skiftar. Och det är dessa jagets skiftande tillkännagivanden av sin eviga existens som vi kallar jordeliv. Ett jordeliv är sålunda i princip ett "nytt tillkännagivande" av vår andes eller vårt jags eviga tillvaro. Dessa tillkännagivanden (jordeliven) utgör inte en fullständig kopia av varandra. Varje nytt tillkännagivande avviker i någon grad från föregående. Denna förändringsprocess visar sig i sin tur utgöra ett "kretslopp". Med kretslopp skall här förstås en manifestations passage genom "andliga", gasformiga, flytande och fasta materier. Det är denna förändringsprocess vi blir vittne till i varje form av materia och i varje form av skapande. Vi ser t.ex. luften förtätas till vatten, vattnet frysa till is och isen åter smälta, bli till vatten, som åter förångas och blir till luft, varifrån det åter övergår i elektriska former eller blir "andliga" till sin natur. Men det är inte endast med vattnet som denna process sker. Varje form av materia kan endast och allena framträda i ett eller annat av dessa tillstånd. Ingen materia kan sålunda förekomma utan att vara fast eller flytande, gasformig eller elektrisk. Och vi ser därför också att själva jordens tillblivelse utvisar samma kretslopp. Dennas tillblivelse började ute i himlarymden som en kombination av elektriska krafter, som efter hand blev till lysande dimmor, blev till flytande eld, förtätades till en fast planet som i sin tur genom de levande väsendenas utveckling i dess sfär är under förvandling från det grova materiella fysiska tillståndet till väldiga själsliga eller tankemässiga manifestationer och förfinade nyanser. Från att ha varit tung primitiv fysisk materia är den nu på väg att bli förandligad. Det är också denna process som vi blir vittne till i studiet av själva människans utvecklingsbana. Är inte de första apliknande, primitiva naturmänniskorna utrustade med en väldig materiell organism med en kolossal skelett- och benbyggnad och en förtätad muskulatur, men med en mycket liten tankefunktion? Om vi går ännu längre tillbaka i det levande väsendets utveckling här på jorden, ser vi de stora förtidsdjuren. Här är tankefunktionen mycket mindre, medan organismen representerar en massivitet och ett omfång av ännu väldigare slag. Ser vi däremot på den nu levande mest förfinade och intellektuella kulturmänniskan, så har hon endast en organism av långt mindre materiell natur, men med en kolossal tankefunktion. Eftersom tankefunktionen ju är av elektrisk natur, betyder det alltså att jordklotet liksom de levande väsendena i dess sfär är på väg mot kretsloppets "andliga" materietillstånd. Och det är denna passage i kretsloppet vi känner under begreppet "utveckling". Denna process utgör i själva verket ett slags "förandligande" av materien eller dennas omformning från ett fast, massivt tillstånd till mer porösa, gasformiga och "andliga" tillstånd. Det är denna "förandligade" materia som vi kallar tankar eller medvetande. Materiens förandligande betyder alltså medvetandeutvidgning och en härtill motsvarande förminskning av den materiella organismen. Och vi står här inför uppståndelseprincipen i sin högsta analys. Uppståndelse är sålunda detsamma som utvidgning eller berikande av medvetandet. Men ett berikande av medvetandet är ju åter detsamma som ett slags uppvaknande från okunnighet till vetande. Och är det inte just detta uppvaknande som vi blir vittne till i form av den kolossalt tilltagande undervisningen, som mer och mer härskar inom alla kulturstater. Är inte själva det nu dominerande världskriget en kolossal erfarenhetsupplevelse i utvecklandet av "den dräpande principen" och verkningarna härav? Tror man inte att de tankar som denna upplevelse ger eller den kunskap om denna princips sanna verkningar som väsendena genom kriget upplever, blir till böcker som i sin tur utgör grundvalen för undervisning i kulturskapande, vilket åter vill säga undervisning i skapande av humanitet? Är inte kriget en levandegörelse av allt som förstör eller motarbetar humanism och därmed en underminering av allt kulturskapande? Är inte de stora universiteten, läroanstalterna och de allmänna skolorna baserade på att skapa kultur samtidigt som deras nödvändighet utgör bevis för religionernas, kyrkornas och trons otillräcklighet i detta skapande? De utgör beviset för att erfarenheterna behövs, så att de eviga facit som från kyrkorna utropas som "trosdogmer", från universiteten och läroanstalterna kan utropas som "vetenskap" eller "fakta". Eftersom dessa fakta ingenstans eller i inget enda fall är i det inhumanas, krigets eller mördandets och lemlästandets favör, utan överallt antingen direkt eller indirekt är till förmån för skapandet av humanitet och en härpå baserad fred eller nästakärlek såväl mellan stater som mellan individer, kan man härav se att ju väldigare kriget med sin ödeläggelse, sitt mördande och lemlästande är, desto väldigare underminerar eller förstör det sig självt och skapar därmed på ett motsvarande snabbare sätt uppkomsten av en ny era för mänskligheten. De miljoner gravar i vilka det har störtat tusentals släktens individer generation efter generation kommer orubbligt att understryka de villfarelser, den mentala smuts och det mentala avfall eller den mentala oförmåga som har åstadkommit krigets fasa. Och tillsammans med dessa gravars innehåll: de lemlästade liken, de brustna ögonen, de kalla händerna och det stelnade blodet, kommer alla dessa villfarelser att gå sin totala upplösning till mötes, gå över i andra former, bli till ny materia lydande kretsloppets eviga lag. Och se, de mörka gravarna kommer en gång att ha försvunnit, att ha övergått till glömskans intighet, men deras trista innehåll kommer då i form av markens liljor, rosor, gräsplaner och parker att stråla i sin uppståndelses klara ljus. Och där tidigare de sårades dödsskrik steg upp mot himlen och deras blod gick till jorden, kommer marken att vara förgylld. Sommarmorgonens mångfaldiga daggdroppar i gräs, blad och blommor ger ett återsken av solens värmande ljus, gör jorden till ett med himlen, medan tusentals små strupar låter ett flöde av lovsånger till den evige Faderns pris stiga mot skyarna. Och himlen förnims på jorden. Och hän genom denna sköna sfär vandrar i härliga, vackra nya organismer de jag vars tidigare organismer en gång som lik fyllde de mörka gravarna, men som nu i kraft av kretsloppsprincipen i uppståndet förhärligat tillstånd här har blivit material för Gudomens smekning av sina eviga söner. Gravarnas innehåll, de stinkande liken har blivit till lysande materia, har blivit till ny näring och nytt liv, har blivit till färg och kolorit, till glädje och välsignelse. Ett skönare möte med de levande väsendenas tidigare avfall kan väl inte tänkas. Och liksom kloakens slam har förvandlats till det kristallklara vatten vi dricker, har blivit till den rena luft vi inandas och är identiskt med den blå himmel som vi betraktar, så har också villfarelsernas verkningar omskapats till förnimmelsen av Guds närhet. Denna förvandling är detsamma som "uppståndelse". Och denna uppståndelse är all materia underkastad.

Påskmysteriets uppståndelse är sålunda inte blott och bart berättelsen om Jesu framträdande i en andlig kropp som var fri från den fysiska materien, utan är också symbol på själva kretsloppsprincipen eller den fundamentala princip som betingar att ingen absolut undergång eller förintelse kan äga rum, eftersom den gör allt tillintetgörande liksom allt skapande identiskt med "omskapande". Och det är detta materiens omskapande som kommer till uttryck i de tre meningarna: "Av jord är du kommen", "jord skall du åter bli" och "av jord skall du åter uppstå". Vad är dessa meningar uttryck för annat än en evig rytmisk förändringsprocess eller omskapelse? Det är en beskrivning av två fundamentala realiteters förhållande till varandra. Dessa båda realiteter uttrycks i meningarna som "jord" och "du" och är kosmiskt sett identiska med "materien" respektive "jaget". Eftersom jaget inte kan bli till materia och materien inte kan bli till jaget, kan de tre ovannämnda meningarnas absoluta innehåll därmed endast utgöra detta: "av materien har jaget frigjort sig", "till materien kommer jaget åter att knyta sig" och "från materien kommer det åter att frigöra sig". Jaget blir sålunda "det eviga" och materien "det föränderliga". Och härmed har vi ju påskmysteriets djupaste innehåll och absoluta facit, vilket vill säga beskrivningen av jagets evigt skiftande förhållande till materien. Detta skiftande förhållande utgör ett frigörande från och en förbindelse med materien. Dessa båda företeelser utgör alltså kretsloppets två stora huvudfaser. Och av dessa upplever den jordiska människan för närvarande frigörelsen, som är detsamma som det vi betecknar som utveckling. Denna frigörelse kommer till sist att kulminera i det högsta och fullkomligaste, medvetna herravälde över materien, vilket åter vill säga den totala, hundraprocentiga upplevelsen av livslagarnas uppfyllelse, som åter utgör den totala nästakärleken eller att vara ett med Gudomen. Den andra fasen i kretsloppet utgör utvecklingens motsats och betecknas i Livets Bog som "inveckling". Här knyts individen genom starka materiella begär och önskningar mer och mer till materien. Denna tillknytning kulminerar i en total förtätning av materien, som lager på lager har lagt sig kring individens andliga medvetande och till en viss grad har satt detta ur funktion, har bringat det i ett slags vilotillstånd. Det är denna försvagade andliga funktion eller de höga andliga centras vilotillstånd som ligger till grund för den totala okunnigheten om sitt eget väsen, sin odödlighet och identitet som son av guden och den härav uppkomna antipati, intolerans mot och förföljelse av all religiositet som kännetecknar den primitiva, materialistiska jordiska människan och gör henne till en hänförd utövare av allt som hör till begreppet "det onda".

Men den jordiska människan är alltså redan långt framme i utvecklingen eller frigörelsen från detta tillstånd och befinner sig mitt i den största formen för principen "uppståndelse". Hennes djupaste hopp, längtan och mål är "freden", vilket vill säga den totala nästakärleken. Hon deltar visserligen ännu mycket i krig och blodsutgjutelser, men detta sker uteslutande därför att hon därmed tror sig kunna uppnå eller skapa den så starkt åtrådda freden eller ett fullkomligare idealistiskt tillstånd. Slagfältet av i dag är inte som förr skådeplatsen för ett vilt hänförelsens rus i tillfredsställandet av krigslängtan och blodtörst allena, utan är tillfredsställandet av den verkliga åtrån: den fullkomliga kulturen, som åter är detsamma som nästakärleken eller den varaktiga inbördes totala freden mellan såväl stater som individer och den härav följande verkliga, fullkomliga upplevelsen av liv och tillvaro.

Som vi här har sett, är de omtalade tre meningarna i de kristnas begravningsritual ingenting mindre än en strålande, fullkomlig berättelse om gudasonens verkliga upphöjda identitet som materiens och därmed dödens absoluta suveräna härskare. Det är påskmysteriets djupaste facit och världsåterlösningens absoluta grundval eller fundament formulerat i ett nötskal. Nästakärleken är det verkliga, fullkomliga livet. Och i samma grad som man var och en på intellektuellt sätt börjar omsluta dem och det som man i dag inte tycker om eller kanske rent av hatar i det förståelsens och sympatins värmande ljus vari man annars endast omsluter sina bästa vänner, i samma grad börjar en ny förklarad kropp att bära människans medvetande och kasta sitt himmelska ljus genom hennes fysiska framträdande. Och se, då kommer hon som en lysande fackla att kasta fredens överjordiska sken in i alla de ögon, sinnen och hjärtan som det har givits människan att möta. Detta är freden. Där den går hän över jorden, kommer allmaktens välsignelse att stråla och Guds närhet att förnimmas.