Jag har tidigare beskrivit hur människan skiljer sig från djuret genom att det i det förstnämnda medvetandet eller mentaliteten förekommer två stora livsprinciper, som är varandras fullständigt diametrala motsatser, medan detta alls inte är fallet hos djuret. Den ena av dessa två livsprinciper, som således förekommer i människans mentalitet, är densamma som den genom vilken djuret upplever livet. Denna princip koncentreras i kulminationen av själviskhet och betecknas som "självbevarelsedriften". Medan denna princip är ett livsvillkor och därför en dygd hos djuret, är det en förbannelse för människan. Det är denna princip som befordrar absolut allt vad som kommer in under begreppet krig, "olyckliga öden", sorg, lidande och olycka. Det är denna princip som gör att vi skall ha lås och bom för våra dörrar och gömma värden i stålboxar, samt nödvändigheten av upprätthållandet av polis och militär samt tukthus och straffanstalter. Då alla lidanden och olyckor således beror på denna djuriska princip i människan, är det ju människan själv som är sin egen värsta fiende. Det är människan själv som är sitt ödes innersta orsak och upphov. Denna djuriska livsprincip skapar alltså en ren förbannelse överallt där den behärskar den mänskliga viljeföringen, medan det hos djuret är den absolut normala livsprincipen och skapar här de för djuret nödvändiga livsbetingelserna, ja livsbetingelser utan vilka djuret absolut inte skulle kunna ha någon som helst form av upplevelse av en livsform, som för djuret kan betyda lycka.

I människan finns det alltså förutom denna djuriska princip en annan livsprincip, vilken som nämnt är den djuriska livsprincipens totala motsats. Den befordrar livets upprätthållande i kraft av osjälviskhet. Den kommer därigenom att betinga, att varje människa blir till glädje och välsignelse för sin omgivning, att varje lokalitet i helheten uteslutande skall vara till gagn för denna helhet, och befordrar därmed det stora universella facit i universum eller alla existerande vetenskapers stora huvudfacit, nämligen detta: "Allt är mycket gott". Detta facit är universums grundton eller fundamentala våglängd. Att djuret inte kan fortsätta med att vara ett djur blir således mer och mer förståeligt, allteftersom man börjar få en mer och mer fundamental överblick över livets stora ledande detaljer. När det djuriska tillståndet således har sin kulmination och sitt sanna berättigande och endast skapa lycka hos dessa väsen, medan den är till besvär, olycka och lidande och därmed till förbannelse för människan, är det därmed tydligt att den är totalt ovärdig det mänskliga väsendet, ja dessutom, detta väsen är i verkligheten människa endast i samma grad som hon just kan upphöra med de djuriska vanorna och böjelserna och befrämja sitt liv på osjälviskhetens princip. Den jordiska människan är alltså ett övergångsväsen mellan djuret och människan. Att bli en verklig fullkomlig människa är alltså för närvarande målet med människans utveckling, hennes upplevelse av de av henne själv orsakade obehagliga erfarenheterna, olyckorna och lidandena.

Efter att ha kommit så långt blir nästa stora fråga detta att få verklig klarhet över rättfärdigheten i världen. Det enda verkligt fundamentala facit som den vanliga människan besitter, är ju detta, att hon existerar, och att tillvaron är full av lidanden, sorger och bekymmer. Hon ser att barn föds eller kommer till världen och börjar lida redan i späd ålder, får föräldrar som ger det en olycklig barndom i svält och elände, trasor och paltor, ja uppfostrar det rent av till att vara på kant med samhällets lagar. Andra barn föds hos rika, ansedda, ärade och aktade medborgare, blir uppfostrade i kärlek och därmed i kultur och rättskaffenhet, totalt skonade från alla ekonomiska eller materiella bekymmer. Andra barn åter föds till sjukdom och lidande, till en tidig död, samtidigt som en del föds till en väldig sundhet och till ett långt liv i välbefinnande. När därtill kommer att det ännu i utomordentligt stor utsträckning ser ut som om de mest hänsynslösa och okänsliga individerna lättast kommer upp på toppen och tvingar in andra under sin makt, så att de kan utnyttja dessa och således leva högt på andras förmågor och arbetskraft, och att de svaga därmed blir nedtrampade eller berövade varje möjlighet att få tillgång till samhällets högsta materiella goda, är det inte lätt att se, att "allt är mycket gott". När man sålunda är förhindrad att se rättfärdigheten i naturen eller tillvaron, är det klart att den på detta sätt ofärdiga, lidande och undertryckta människan känner sig som martyr, som ett oskyldigt offer för tillfälligheter. Hon ger vissa andra människor skulden för sina lidanden och riktar förebråelser mot Försynen eller själva livet och blir alltså i kraft av denna livsfilosofi i allra högsta grad ytterligare i disharmoni med livet. Denna disharmoni kan i sin tur leda till hat och hämnd mot de förment skyldiga, till mord och dråp, helt bortsett från att det ju också i många fall leder till självmord.

Som en motvikt mot detta felaktiga sätt att uppfatta livet existerar religionerna, tron på en rättfärdig Gudom. Men då begivenheterna efter hand blivit så drastiska och olycksbringande, att rättfärdigheten så att säga inte är tillgänglig för vanlig förnimmelse, har miljoner människor tappat förmågan att tro på religionernas förkunnelse. Detta gäller inte blott inom den kristna kyrkan, utan också inom både buddhism och islam. Den vetenskapligt uppfostrade ungdomen över hela världen kan inte längre mentalt eller själsligt ledas genom religion. När religionerna således råkar ut för växande bortfall av sina anhängare, beror det på den omständigheten att de inte är baserade på en vetenskaplig förklaring av livets stora sanningar. De är inte baserade på att ge näring åt förståndet, utan endast känslan. Därför kommer deras roll att ha spelats ut eller vara slutförd, i samma grad som individen utvecklar sin intelligensförmåga och fordrar sanningen intelligensmässigt eller vetenskapligt detaljerad eller analyserad. Religioner kan inte uppfylla denna önskan. De kan endast ge sanningen i form av facit. De heliga böckerna och religiösa traditionerna är således i själva verket endast ett slags sanningens facitböcker. Men de vetenskapligt inställda väsendena eller de verkliga sanningssökarna är inte tillfreds med facit, som de inte själva kan räkna ut. De vill se dessa facit uträknade. De är inte vana vid från skolan att de bara skall lära sig facit genom facitböcker. Tvärtom, här måste de själva vackert lära sig att komma fram till facit och efteråt genom facitböcker få konstaterat, att de av dem själva uträknade facit är riktiga. Och med denna vaneinställning är det inte så märkligt, att tron på de stora livsfacit heller inte kan bli något fundamentalt livsfundament för sådana väsen. Först när de ser hur nämnda stora livsfacit kan räknas ut och därmed bli till fakta, kan de bli till orubbliga livsfundament. Och vi måste därför vända oss bort från dessa stora inlärda facit vi fick genom vår kristendomsundervisning i vår barndom och börja se på själva livet, vår egen dagliga upplevelse, våra egna erfarenheter, och se vad livet här har att säga oss, se om resultatet av denna vår forskning kommer att stämma överens med dessa tusenåriga facit, ty endast härigenom kommer de människor som lämnat religionerna att komma tillbaka till verkligheten och finna frid och därmed livslust och välbefinnande av att vara till.

Mitt föredrag har alltså, liksom alla mina övriga föredrag, till syfte att visa hur man utanför religion, heliga böcker, profeter och vismän kan komma till dessa sanningens eviga facit. Vi har sett att människan har dessa två naturer inom sig, "det onda" och "det goda", vilket återigen vill säga den djuriska naturen respektive den mänskliga naturen. Dessa två naturer har alltså blivit realistiska fakta för oss. Det är inte en uppfattning som är ett resultat av mänsklig fantasi eller övertro. Den jordiska människan är ett väsen som har dessa två naturer inom sig, och för vilken den djuriska naturen är en förbannelse, ett besvär som orsakar hennes olyckliga tillstånd. Det blir därmed ytterligare till faktum eller verklighet, att det därför inte bara är logiskt, utan ett absolut krav att underminera den djuriska naturen och utveckla den mänskliga inom sig själv. Vi skall senare återkomma till att visa på hur naturen själv också förklarar för oss hur vi skall bekämpa denna djuriska natur. Nu skall vi däremot ägna oss åt ett annat av de stora kosmiska facit, nämligen individens eviga existens.