M2020: Rättfärdighet

M2020

Rättfärdighet

av Martinus

1. Att "allt är mycket gott" är livsmysteriets stora grundfacit

Kristus sade en gång bland mycket annat: "Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade." I detta påstående finner vi hela mänsklighetens öde uttalat. Alla normala människor hungrar och törstar i själva verket efter rättfärdighet och skall alltså finna denna rättfärdighet. Men då alla människor hungrar och törstar efter rättfärdighet betyder det alltså, att de alla mer eller mindre känner sitt liv och öde som orättfärdighet eller orättvisa. De menar så att säga, att deras liv borde vara annorlunda. De anser sig inte bli behandlade av omgivningen, det vill säga medväsendena, naturen och Försynen, på det sätt som de kunde ha rätt till. Och ändå ljuder det från samma världsåterlösningsprincip, att "allt är mycket gott". Att allt är mycket gott, det vill säga att allt är rättfärdigt, är alltså livsupplevelsens stora grundfacit. "Rättfärdighet" är livets allra högsta mening, men människorna är som nämnt i skriande disharmoni med denna livets mening. De vet i själva verket mycket litet eller nästan ingenting om den verkliga rättfärdigheten.

2. Ingen kan göra orätt, och ingen kan lida orätt.Rättfärdighet och kärlek är identiska

Vad är då "rättfärdighet"? Rättfärdighet kan uteslutande manifesteras genom det faktum, att ingen kan göra orätt och att ingen kan lida orätt. Om de levande väsendena verkligen kunde åsamkas lidande, som de var helt oskyldiga till och som inte på ett eller annat sätt betydde något gott för dem, vore hela världsalltet i olag. Då skulle det eviga svaret "allt är mycket gott" vara en omöjlighet. Men då allt är mycket gott, vilket också vill säga alla de företeelser och omständigheter som för människorna visar sig som orätt, måste allt vad människorna vant sig vid att uppfatta som det onda, såsom hat och förföljelse, mord och dråp, tortyr och lemlästning, sorg och sjukdom etc., också vara uttryck för rättfärdighet. Detta betyder i sin tur att hela denna ragnarök, som jordmänniskorna är i färd med att uppleva, den dödsdans vi kallar världskrig med alla dess följder av döds- och lidandesmanifestationer, också måste vara uttryck för en gudomlig rättfärdighet. Men då det är rättfärdighet, är det också kärlek. Rättfärdighet och kärlek kan omöjligt vara två ting. Rättfärdighet kan i sin innersta analys endast vara att uppleva verkningarna av allt det man med sitt liv, sin manifestation eller sitt uppträdande blir orsak till. Varje levande väsen är alltså orsak till sitt eget öde. Om det inte vore det, skulle rättfärdighet och därmed kärlek vara en omöjlighet.

3. När människan överger tron på en rättfärdig världsledning och tilliten till en försyn, kan hon omöjligt uppleva en situations kosmiska balanspunkt eller orsak

Men nu är det på det sättet i världen, att allt tycks vara en total manifestation av orätt. Denna uppfattning har efterhand blivit starkare än någon som helst annan uppfattning i livet eller tillvaron. Den har blivit starkare än religionen och får för varje dag nya anhängare världen över. För varje dag är det nya väsen som överger tron på en rättfärdig Gud och därmed tron på en förnuftig eller rättvis världsledning. Men då människorna överger tron på en förnuftig eller rättvis världsledning, överger tilliten till en försyn, har de inget annat att hålla sig till än det som de med sina rent fysiska sinnen och sin känsla kan iakttaga och förnimma. Och genom denna mycket begränsade förnimmelse visar sig allt som orättfärdighet och därmed som kärlekslöshet, eftersom man genom nämnda förnimmelse allena omöjligt kan uppleva en situations kosmiska balanspunkt eller orsak. Det som för den fysiska förnimmelsen ser ut som situationens orsak kan endast vara av fysisk natur. Men en fysisk orsak kan aldrig i någon situation äga rum eller existera utan att vara verkningar av en redan förefintlig andlig eller psykisk orsak, som helt rättfärdigar situationen. Men så länge man utvecklingsmässigt ännu inte har förvärvat den intellektuella eller mentala klarsyn som behövs för att man skall kunna se nämnda psykiska eller andliga orsak till sina ödessituationer, kan man inte rättfärdiga dessa. Och man får då den uppfattningen, att man är föremål för orättvisa och därmed för kärlekslöshet. Och mot detta inbillade martyrium tror man att man kan rädda sig genom att skapa mordvapen och ödeläggelsemaskiner. Man tror på makten i stället för rätten, vilken sistnämnda till sin verkliga natur är detsamma som rättfärdigheten. Här i världen går alltså makt i många situationer före rätt. Men även denna tradition är i den gudomliga världsledningen rättfärdighet och därmed uttryck för kärlek.

4. Materieanalyser kan endast ge döda resultat

Det stora problemet i världen är alltså att få människorna bort från den förfärliga övertron, att någon i absolut mening kan lida orätt. Så länge väsendet tror, att det lider orätt, då kommer det att förfölja den det anser vara skuld till denna orätt. Och så länge det kan låta sig förledas av en inbillad rättfärdig anledning att förfölja någon, kan det aldrig få uppleva den absoluta eller verkliga freden.

Hur skall man då kunna förstå, att de värsta "förbrytelserna" eller allt det så kallade "onda" kan vara uttryck för rättfärdighet eller kärlek? För att förstå detta krävs det en kunskap och insikt i livets mysterium som vida övergår den kunskap man kan tillägna sig genom den materiella forskningen och som gett mänskligheten förmåga att ta elementens krafter i bruk för sin vilja, sina önskningars mål. Den materialistiska vetenskapen ger endast upplysningar om materia, materia och åter materia. Den kommer alltid att vara bunden i materieanalyser. Materieanalyser kan i sin tur endast ge döda svar. Döda svar är "döda" just på grund av att de endast uttrycker mått och vikt, volym, hastigheter och våglängder. Då den materialistiska vetenskapen endast kan ge upplysningar om mått och vikt och då allt som framträder i mått och vikt endast kan vara tids- och rumsdimensionella ting, som i sin tur är detsamma som "skapade ting", kan man alltså genom den materialistiska vetenskapen endast få upplysningar om de "skapade tingen", men inte om den "skapare" som onekligen måste finnas bakom denna skapelse. Då man alltså med materieanalyser i mått och vikt, i gram eller kilo, i höjd och bredd etc., inte kan bevisa något som inte är skapat, kan man sålunda inte med någon materialistisk vetenskap bevisa existensen av ovannämnda skapare, som omöjligt kan vara skapad eller höra till tids- och rumsdimensionella företeelser. Om skaparen eller upphovsmannen till skapelse själv vore skapad, måste det före denna skapelse ha funnits en tid, då denna skapare inte fanns till. Vem skulle då ha skapat skaparen? Han måste då ha framstått ur intet. Men då något inte kan uppstå ur intet, liksom något inte heller kan bli till intet, måste skaparen evigt ha funnits till. Vi blir därigenom vittne till två ting i själva livsmysteriet, nämligen det skapade, som i sin tur utgör det timliga, det tids- och rumsbestämda, det som är underkastat början och avslutning och därför har mått, vikt och ålder, samt något som inte är skapat och därför varken kan ha ålder, mått eller vikt. Något som fanns före skapelsen och därför inte är underkastat skapelse måste som följd härav vara evigt existerande. Detta eviga Något är alltså det tänkande, skapande och upplevande i varje levande väsen. Det levande väsendet består sålunda av detta evigt tänkande, skapande och upplevande Något, som vi omedvetet har vant oss vid att beteckna som vårt "Jag", och därnäst består det av dess organism, som utgör "det skapade" och därför är underkastad början och avslutning och därigenom kommer att framträda med ålder.

5. Jaget kan ta livserfarenheterna med sig över till den andliga tillvaron efter den fysiska organismens död

När vi nu förstår, att detta upplevande Något i organismen fanns till, innan denna danades i moderlivet, och också kommer att fortsätta att existera, sedan organismen upphört att vara till, blir det uppenbart, att nämnda eviga Något lever under två tillvaroformer, nämligen det timliga tillståndet eller det tillstånd det upplever genom den fysiska organismen och det tillstånd vari det lever utanför denna. Då erfarenheterna blir till tankar och tankarna i sin tur är något psykiskt eller andligt, det vill säga något som hör tillvaron till utanför den rent fysiska upplevelsesfären, dör dessa tankar eller den kunskap väsendet förvärvat i ett fysiskt jordeliv icke med den fysiska organismens undergång. Det eviga Något eller Jaget kan alltså ta livserfarenheterna eller den kunskap det har tillägnat sig med sig över till den psykiska eller andliga tillvaro det upplever, sedan den fysiska organismen dött. Då erfarenheterna omformade till tanke eller medvetande skapar sympatier och antipatier för väsen och ting, kommer väsendets sympatier och antipatier att förvandlas för varje serie nya erfarenheter det får uppleva. Vi får sålunda här förklaringen på varför väsendena kommer till världen med högst olika sympatier och antipatier. Då sympatier och antipatier utlöser ödesdetaljer, blir väsendets öde sålunda ett resultat av de sympatier och antipatier som det genom sitt uppträdande och förhållande till sin omgivning har framkallat. Det blir då här uppenbart, varför väsendet föds med det eller det ödet. Vi har inte alla gjort samma erfarenheter i tidigare liv och kan därför inte heller ha samma kunskap, samma sympatier och antipatier i nuvarande. Vi har inte heller alla fått samma begär tillfredsställda och kan därför inte heller vara lika mättade i den eller den arten av livsupplevelse. De sympatier och antipatier, de begär och önskningar, den begåvning och karaktär som varje väsen framträder med i sin fysiska organism och sitt jordeliv, betingas alltså av dess upplevelseart eller erfarenheter i tidigare liv. Därmed förstår man bättre, att väsendet är sitt eget ödes första orsak, herre eller upphovsman. Eftersom väsendet överlever de fysiska jordeliven, får det tillfälle att uppleva verkningarna av alla sina manifestationer, sitt framträdande och handlingssätt. Den övning, den hälsa, den undervisning och kunskap det tillägnar sig i det ena livet, har det sålunda till godo som talanger i nästa och så vidare.

6. Alla levande väsen utgör en harmoniskt stigande skala av medvetenhets- eller utvecklingssteg

Att det finns en sådan kedja av efter varandra följande liv blir till faktum bland annat genom den omständigheten, att alla levande väsen framträder på högst olika utvecklingsstadier. Det är inte bara raserna som är på olika stadier, utan rasernas enskilda individer inbördes befinner sig också på olika stadier i erfarenheter, vetande och talanger. Vi blir vittne till både begåvade och obegåvade människor, vi ser att somliga är genier, andra är efterblivna. Tillsammans utgör alla levande väsen en enormt fulländad skala av medvetenhetssteg alltifrån de vegetabiliska livsformerna, som endast kan ana, upp till de stora genierna inom mänskligheten, som kan tänka Guds tankar efter och i kosmisk klarsyn genomskåda universum och de levande väsendenas livsmysterium. Vartill denna harmoniskt stigande skala av utvecklingssteg, om det inte var de levande väsendena själva som genom sina upplevelser och erfarenheter tillväxte från steg till steg på den? Och hur skulle stegen annars uppstå? Och till vad nytta den nyfikenhet som man ibland kan iakttaga hos djuren, till vad gagn det väldiga forskar- och utvecklingsbehovet hos människorna, om det inte var för att de efterhand genom de erfarenheter, den kunskap och det vetande som de härigenom förvärvar sig, skall nå fram till en kulmination av kunskap eller kosmiskt medvetande? Och till vad gagn de förfärliga lidanden och fasor som väsendena upplever, om det inte var för att de därigenom skall komma till klarhet över lidandenas sanna orsak och därmed få förmåga att bekämpa dem eller få förmåga att se vad de skall och inte skall göra i det dagliga livet i samvaron med alla andra levande väsen?

7. Genom reinkarnationsprincipen skapas rättfärdighet i livets alla förhållanden

Varje väsen som kommer till världen står sålunda redan på en eller annan plats på utvecklingsstegen alltefter dess mentala och kroppsliga kapacitet. Det har redan en kedja av tidigare upplevda jordeliv bakom sig vid sin nuvarande fysiska födelse. Och vi ser att det eventuellt inte hinner bli färdigt eller fullkomligt i sitt nuvarande jordeliv. Det når möjligen inte upp till geniets steg eller stadium i denna inkarnation eller fysiska tillvaro. Alltså måste det födas på nytt, liksom alla andra som är före det i begåvning och uppträdande har fått lov att göra det. På detta sätt blir det rättfärdighet i livets alla förhållanden. Väsendena får uppleva de särskilda reaktioner och händelser som deras uppträdande har utlöst mot omgivningen eller andra väsen. Det är alltså detta uppträdande som bestämmer väsendets steg eller plats på utvecklingsstegen. Här blir de eviga orden: "Vad ni vill att människorna skall göra eder, det skall ni också göra dem" till verklighet. Likaså blir det eviga svaret: "Vad människan sår, det skall hon också skörda" till levande realitet.

8. Endast lidanden kan utveckla verklig visdom i människans inre och därmed förståelsen av att ingen kan lida orätt

Den verkliga kunskapen om reinkarnationen eller återfödelsen är alltså nyckeln till insikten om livets eviga rättfärdighet. Genom förståelsen av reinkarnationens vetenskap framträder allt som "mycket gott", liksom världsåterlösarens ord till Nikodemus: "Om en människa icke blir född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike" här blir till levande verklighet. Det visar sig sålunda här, att det levande väsendet genom återfödelse eller reinkarnation ges tillfälle att själv bana sig väg från primitivitet till intellektualitet, från djur till människa, från mörker till ljus genom egen vilje- och tankeföring, genom egna manifestationer och gärningar. Det är sålunda inte genom något annat väsens korsfästelse, lidande och död för våra mörka handlingar och gärningar, utan uteslutande genom att vi själva får uppleva de av vårt uppträdande förorsakade lidandena som vi uppnår det högsta ljuset. Endast dessa lidanden kan åstadkomma den verkliga visdomen i vårt inre och göra den till faktum i vårt dagliga sätt att vara. Och uteslutande detta mål är varje lidandes absoluta uppgift. Varje väsens öde är sålunda verkningar av dess uppträdande mot omgivningen. Med sin vilja kan det reglera detta öde från mörker till ljus. Och enda förmörkelsen är alltså dess egen felstyrning av detta sitt uppträdande mot omgivningen. Då verkningarna av denna felstyrning i själva verket endast kan drabba väsendet självt, kan ingen som helst form av orättfärdighet eller orättvisa sålunda drabba ifrågavarande väsen. Att felstyrningen skapar förmörkelse av ödet kan endast vara uttryck för allra högsta kärlek, eftersom denna förmörkelse är den enda vägen till visdom, högintellektualitet eller kosmiskt medvetande. Och då väsendet till slut genom denna kosmiska världsordning omöjligt kan undgå att bli till "människan i Guds avbild", blir den eviga sentensen "allt är mycket gott" sålunda här till kulminerande rättfärdighet och kärlek.

Översättare: RN

Från Kosmos 1991/10

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.