Den mest ofullkomliga föreställningen i den jordiska människans sinne är hennes begrepp om kärlek. Om det inte vore så, skulle världen idag se helt annorlunda ut än den gör. Vad är då den verkliga eller absoluta kärleken? Kärlek är en utstrålning av energi, som är till nytta och gagn för alla levande väsen. Men att den är till nytta eller gagn för alla levande väsen är inte liktydigt med att den är till glädje för alla levande väsen. Att något är till nytta eller gagn behöver inte betyda, att det ovillkorligen upplevs som behagligt i det ögonblick det sker. Kärlek kan förnimmas som något som i högsta grad är obehagligt, och här är vi vid källan eller orsaken till de jordiska människornas missuppfattning av begreppet kärlek.

Om kärlek eller något som är till nytta och gagn för de levande väsendena upplevs som obehagligt, hur skall man då kunna veta, att det är kärlek? För många människor är detta mycket svårt att förstå, eftersom de direkt förbinder begreppen kärlek och behaglighet med varandra och menar, att allt det obehagliga de upplever både är kärlekslöst och orättvist. De kanske kan se, att något obehagligt, som en annan människa upplever, är rättvist. "Det är då verkligen rätt åt honom", säger man. "Han kunde ha låtit bli att uppföra sig som han gjorde". Men kan samma människor säga så också då det är de själva som drabbas? I allmänhet inte. Och om de kan det, så kan de nätt och jämnt se, att det var rättvist, att de fick den eller den obehagliga upplevelsen, men att det var kärleksfullt, det har de allra flesta för närvarande svårt att förstå, eftersom de inte kan se livet i ett tillräckligt stort perspektiv.

De jordiska människorna har i gångna tider danat sig moralbegrepp som baseras på förföljelse av ting som i själva verket var livsviktiga, men som de menade var orättvisa och därmed kärlekslösa, endast därför att de var obehagliga. Grundades inte förföljelsen och avrättningen av Kristus på att översteprästerna, fariséerna och de skriftlärde menade, att hans framträdande och handlingssätt var en underminering av allt det som för dem var behagligt och rättvist, nämligen deras egen makt och position? Att Jesu position och makt tilltog, var för dem högst obehagligt och i deras ögon också orättfärdigt. Att den var nyttig för världen och mänskligheten och därmed uttryck för den högsta kärlek låg utanför deras förnimmelseområde och fattningsförmåga. Detta förstod Kristus, och därför kunde han säga: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör". Deras dom grundades uteslutande på att hans framträdande var obehagligt för dem själva. Liknande saker har skett många gånger sedan dess, till och med i Jesu namn, vilket inte är liktydigt med att det också var i Jesu anda. Inkvisitionens tillkomst berodde på fruktan för att särskilda psykiska krafter, som betecknades som "mörkrets makter", "djävulen" och "satan", genom så kallade häxor, trollkarlar och kättare skulle få större makt än kyrkan och andligheten. Dessa förmenta trolldomsutövare var i högsta grad till obehag för de kyrkliga auktoriteterna, då man trodde, att de kunde underminera deras makt och position, och därför flammade häxbålen runt om i de kristna länderna. Om de människor, som dödades på bålet, var nyttiga eller onyttiga i absolut mening, kunde de kyrkliga domarna inte ha någon kunskap om, men de visste, att de var farliga för kyrkans makt, därför var de obehagliga, och därför var det i deras ögon rättfärdigt att avrätta dem. De var alltså i samma situation som de kyrkliga myndigheter som dödade världsåterlösaren.

Korstågen, om vilka vi har läst i historien, baserades på samma förhållande. Det ogillades av och var obehagligt för de kristna, att det heliga landet skulle tillhöra hedningarna, trots att detta veterligen var hedningarnas hemtrakt i högre grad än de kristnas. Och därför ignorerade man världsåterlösarens ord om att sticka svärdet i skidan, "därför att den som tar till svärd, skall förgöras genom svärd", och sökte tvärtom att med svärdet erövra det heliga landet åt de kristna. Man har på det hela taget gång på gång i mänsklighetens historia känt sig berättigad att döda och åsamka andra lidanden blott utifrån den synpunkten, att deras verksamhet, ja, kanske bara deras närvaro var ett hot mot ens egen bekvämlighet, makt och position. Och som det var i gångna tider, så är det också nu, även om de moderna "korstågen", "kättarbålen" och "korsfästelserna" sker på ett något annorlunda sätt än i forna dagar.

Människorna är i vår tid i allra högsta grad inställda på det som för den enskilde eller för mindre grupper av människor kan vara behagligt. Om det sedan är till gagn eller skada för det övriga samhället eller den övriga mänskligheten är likgiltigt. Affärsvärldens principer grundar sig på idealet "största möjliga vinst eller förtjänst". Visserligen skulle man ju kunna tro, då man läser reklamannonserna, att människornas liv skulle bli mycket lyckligare,om de använde de olika produkter det reklameras för och att affärsmännen endast vore inställda på att vara mänsklighetens välgörare, men detta är inte helt i överensstämmelse med sanningen. Bakom kulisserna sker en maktkamp om förtjänst och position, där man bekämpar varandra, därför att det är obehagligt, om konkurrenterna får för mycken makt. Vad som är nyttigt eller onyttigt i absolut mening, alltså för hela mänskligheten, ägnar man inte en tanke. Den yttersta konsekvensen av dessa förhållanden blir världskrig, där människorna, i det att de kämpar mot de obehagligheter de anser fienderna åsamkar dem, skapar ännu större obehagligheter för fienderna och därmed ännu större obehagligheter för sig själva.

Begreppet rättvisa går i de jordiska människornas uppfattning ut på att den enskilde får det han eller hon "förtjänat". Vi känner till det från det gamla testamentet i orden "öga för öga och tand för tand". Begreppen hämnd och straff är inte bara gammaltestamentliga begrepp, utan också ytterst moderna. Vårt samhälle idag är ännu baserat på det gamla testamentets moral och inte på den moral som ligger till grund för det nya testamentet eller den verkliga kristendomen. Vad är då det nya testamentets moral? Det är att man skall älska sina ovänner, älska dem som hatar och förföljer en och vända den vänstra kinden till, om man blir slagen på den högra. Det var ju det Kristus lärde, och det var också det han visade i praktisk handling. Han berättade, att Gud är kärlek, och han visste, att ingenting av det som kan hända en människa är orättvist eller kärlekslöst, då det ses i ett kosmiskt perspektiv, vilket vill säga i ett perspektiv, där man kan förnimma och uppleva ur evighetens synvinkel och se tingen, händelserna och de levande väsendena från Gudomens utsiktspunkt. Det kan vanliga människor naturligtvis inte, inte ännu, men de kan lära sig det. Den andliga vetenskapen är en faktor i det moderna samhället, vilken så småningom skall lära människorna att förstå och manifestera den verkliga och absoluta kärleken.

Hur står nu begreppen rättvisa och kärlek i förhållande till varandra? Många människor hävdar, att de är kontraster, att man inte kan vara rättvis och samtidigt kärleksfull, därför att kärleken utesluter rättvisa och omvänt. Men detta är inte riktigt, om man skall se på kärlek och rättvisa i ett kosmiskt perspektiv. Kosmiskt sett är den högsta kärleken och den högsta rättvisan ett och detsamma. Att en människa får skörda det hon har sått, är inte bara rättvist, det är också kärleksfullt, även om det kan vara obehagligt. Det är nämligen denna skörd som ger erfarenheter, kunskap och förståelse. Erfarenheter, kunskap och förståelse medför ett nytt sätt att tänka och handla på, en livsförvandling eller utveckling. Alla de obehagligheter människorna upplever är inte tecken på att livet är orättvist och kärlekslöst, och det är inte heller hämnd eller straff, utan orsak och verkan. Det kan människorna inte förstå, så länge de inte kan förstå den gudomliga världsplanen. Så länge deras mentala struktur baseras på principen "själviskhet", kommer de att uppfatta allt i förhållande till hur behagligt eller obehagligt det verkar för dem själva. Det behagliga kallar de "gott", och det obehagliga kallar de "ont". Detta är djurrikets mentala struktur och det är samtidigt en mycket väsentlig del av den jordiska människans psyke. Det är denna själviska bedömning av tingen som bragte Kristus på korset, den är roten till hela den "domedagsepok" mänskligheten upplever. Men vad är det som "döms till undergång" i denna domedagsepok? Det är varken människorna eller jorden, det är den mentalitet som uppfattar själviska behagligheter som livets primära faktor, som är dömd till undergång. Det finns en väg ut ur detta "domedagstillstånd" eller "helvete", och det är kärleken.

De kosmiska analyserna skapas uteslutande för att visa människorna, att allt är mycket gott. Detta är det stora slutfacit, den egentliga lösningen på livets mysterium. De uträkningar som leder till detta resultat ger den andliga vetenskapen på ett sådant sätt, att den utvecklade andliga forskaren kan se hur det passar in i hans eller hennes eget öde och egen livsupplevelse. Det har gång på gång upprepats för människorna: "Du skall älska Gud över allting och din nästa såsom dig själv". "Du skall vända den vänstra kinden till, om någon slår dig på den högra". "Den som tar till svärd, skall förgöras genom svärd". "Hämnens icke eder själva, mina älskade, jag skall vedergälla det, säger Herren". "Vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem". Men har människorna förstått dessa facit? Det har de inte, ty annars skulle livet på jorden vara annorlunda än det är idag. De har kunnat känna, att det måste vara något riktigt i det, men de har inte kunnat handla efter det. Därför skapade man dogmer, enligt vilka det inte var det viktigaste att leva efter dessa principer, bara man trodde på dem och framför allt trodde på att Kristus genom sin död på korset hade försonat den gamla rättfärdiga, hämnande guden. Man "slog nytt vin i gamla skinnläglar" i det att man pressade in Kristi lära om kärlek i ett dogmsystem av försoning och nåd, som i själva verket hör hemma i de gamla offerreligionerna. Men det var naturligt, att det skedde. Mänskligheten var ännu inte mogen att förstå kärleken. Genom Kristus hade den dock visats för öppen ridå. Det hade visats, att det var möjligt att hänga på ett kors och förlåta och i kärlek be för de människor man enligt vanligt jordmänskligt tänkesätt kallade "fiender". Idag håller "de gamla skinnläglarna" på att sprängas sönder, fler och fler människor kan inte inspireras av dogmatik, utan önskar förstå, önskar känna uträkningarna till de livsfacit som de förnimmer måste vara riktiga.

Den fysiska vetenskapen, som genom mått, vikt och fysiska beräkningar har lärt människan så mycket om orsak och verkan och kretslopp, då det gäller fysisk materia, kan inte lära människorna något om rättvisa och kärlek eller andra andliga realiteter. Det kan endast en andlig vetenskap. Den fysiska vetenskapen och den tekniska utvecklingen kan vara med om att göra livet behagligare för människorna på många områden. Men så länge dessa behagligheter är förbehållna vissa grupper av människor och inte baseras på att vara till gagn och glädje för hela mänskligheten, baseras de inte på kärlek, utan på själviskhet. Vetenskapen och tekniken användes likaväl i krigets som i fredens tjänst, användes till att utrota grupper av väsen, som man menar är till besvär och obehag för den grupp man själv tillhör. Det moderna kriget baseras i allra högsta grad på teknik och vetenskap, på kunskap om ämnenas reaktion i den fysiska världen. Men hur är det med freden, som människorna längtar efter i sådan grad, att de säger, att de kämpar för den? Den verkliga och totala freden måste också baseras på vetenskap. Inte en vetenskap om fysisk materia, utan en vetenskap om de andliga eller psykiska materierna, som är orsak till den fysiska materiens svängningar, vibrationer och kretslopp. En sådan vetenskap bliver också en vetenskap om rättvisa och kärlek. En sådan vetenskap kommer inte att stå i motsatsförhållande till religionen, utan tvärtom visa in till religionens kärna av sanning bakom alla dogmerna.

Då nu det stora slutfacit som den sökande forskaren kan nå fram till genom ett grundligt studium av den andliga vetenskapen är att allt är mycket gott, måste man ju därur sluta sig till att också krigen, kättarbålen, religionsstridigheterna och människornas själviska önskningar om att uppnå behagligheter, även om det måste ske på andra människors bekostnad, är något mycket gott. Det är det också. Ingenting av allt detta kan undvaras i den stora världsplanen, men det skall inte fortsätta att vara så. Det är mycket gott, att människorna genom lagen om orsak och verkan eller sådd och skörd kan lära sig göra det mot andra som de gärna vill att andra skall göra mot dem. Och det är mycket gott, att människorna efterhand blir i stånd att lära sig, att de alltid har två möjligheter: att vara redskap för det obehagligt goda eller att vara redskap för det behagligt goda. Utifrån detta val sår de samtidigt den säd de i framtiden kommer att skörda. Det gamla uttalandet från Bibeln: "Hämnens icke eder själva, mina älskade, jag skall vedergälla det, säger Herren", är en kosmisk kemisk formel, och förklaringen är, att det inte är den enskilda människans uppgift att själv sörja för att "han som har gjort så mot mig" och "hon som har sagt det eller det" får vad de har förtjänat och det som "är rätt åt dem". Enligt världsplanen kan de inte undgå att en gång skörda vad de har sått, liksom man själv inte kan det.