I det dagliga livet förekommer mycket ofta begreppen "rummet", "tiden", och då och då nämner man också "evigheten", utan att man i verkligheten förstår vad som döljer sig bakom dessa företeelser. Att dessa tre begrepp är identiska med det levande väsendets eviga kosmiska analys, är det endast ett fåtal som vet. Man vet naturligtvis mycket väl att rum betyder plats. Varje ting som förnims, kan bara förnimmas i kraft av att det upptar en begränsad plats vid sidan om ett annat ting, som också upptar en begränsad plats. Existerade det endast ett ting i världen, skulle det uppta all plats och skulle i kraft av detta vara helt otillgängligt för förnimmelse. Men nu är ett sådant tillstånd helt omöjligt, då det inte existerar ett ting, utan många ting i världen. Men när det existerar många ting i världen, och vi är i stånd att förnimma eller se detta, beror det alltså på att varje ting utgör ett begränsat område, som markeras genom att det upptar plats mellan de andra tingen.

Vi ser således att rummet inte endast består av höjd och bredd, utan det utgör alla existerande former av dess egenskapers avvikelser från egenskaperna hos andra ting. På de områden där tingen inte avviker från varandra utgör de ju samma ting. Två kulor av samma storlek kan ha samma färg, men kan alltså väga olika mycket. Den ena kan ju vara av bly och den andra av trä, med detta syns ju inte, då de har samma nyans eller färg på färgskalan. Men två kulor kan också bestå av helt olika material och ändå väga precis lika mycket. Detta kan ju heller inte förnimmas, om de båda kulorna har samma färg eller utseende. Således är allt som innefattas av begreppet "rum" mycket komplicerat, ja, det utgör en ocean av kontraster. Det är förnimmandet av dessa kontraster som utgör "livets upplevelse". Livets upplevelse är alltså en upplevelse av kontraster.

Men dessa konstraster och därmed livets upplevelse skulle ju aldrig någonsin kunna bli till, om inte det bakom rummet existerade en annan realitet, nämligen den vi kallar "tiden". Tiden är detsamma som rörelse, och rörelse är detsamma som förvandling, och förvandling är i sin tur detsamma som skapelse. Tiden och skapelse är således identiska. Där det inte finns någon skapelse, existerar ingen tid, och där det inte existerar tid, finns det ingen skapelse. Tid och skapelse eller tid och rörelse kan inte åtskiljas. Men tiden existerar alltså som identisk med den skapelse som betingar att alla direkt förnimbara företeelser är underkastade en permanent eller oavbruten förvandling.

Att förvandlingarna inte alltid är synliga för den rent fysiska synen, ändrar inte det faktum att tinget förvandlas. Det är ju just på grund av detta som det vi kallar förfluten tid, nutid och framtid existerar. Vi lever i tiden, som uteslutande endast är en permanent rörelse-, förvandlings- eller skapelseprocess. Tiden är alltså en evig princip som betingar den rörelse som utgör livets upplevelse hos varje levande väsen.

Men för vad eller vem existerar nu denna livets upplevelse? Vi kommer här till en tredje och lika orubblig realitet. Universum utgör inte bara tid och rum. Ja, vi kan till och med se att tid och rum bara är detaljer i en upplevelse, och utan denna upplevelse blev de ju också helt meningslösa. Men vi har ju alla glädjen att ha denna upplevelseförmåga i vårt framträdande som levande väsen. Vi utgör alltså det upplevande något. Men då detta någots upplevelser består av detaljer i tid och rum, och tiden är rörelse, och rummet är "nu-upplevelser", blir vi som identiska med detta något, här synliga som tidens och rummets härskare. Vi är inte en produkt av tiden och rummet, utan dessa är en produkt av oss. Men när vi således är tidens och rummets herre, måste vi existera utanför detta rum och denna tid. Vår högsta identitet blir således evig. Men då det utanför tid och rum inte kan existera någonting annat än detta vårt högsta något eller jag, blir vi alltså identiska med evigheten. Vi utgör en treenig princip. Det evigt upplevande och skapande något, vars skapande förmåga är tiden, och vars upplevelse av livet är rummet. Det är inte så konstigt att de invigda väsendena kommer att uppleva sig som ett med Gudomen och kan utropa: Jag är uppståndelsen och livet. I framtiden kommer de att utropa: Jag är evigheten, i mig skapas tiden och rummet.