Jag vill därför här gärna meddela att jag aldrig har förnekat att människorna möjligtvis skulle kunna sända livlösa, av fysiskt material framställda föremål till månen. Däremot måste jag alltjämt som kosmisk analys framföra att det skulle vara fullständigt omöjligt för en jordisk fysisk människa att helt lämna jordens för människan bestämda fysiska livsvillkor. Eftersom dessa absolut inte finns på månen, är det alltså i själva verket kosmiskt sett omöjligt för den jordiska människan att fysiskt leva på månen. Dennas livsbetingelser för levande animaliska väsen har för länge sedan upphört, den har dött och är alltså ett planetlik. Ett lik här på jorden i människospiralen är som regel endast föremål för "asätande", om inget annat sker med det. Att denna princip i sin därtill ägnade form skulle utgöra ett undantag i "planeternas spiralkretslopp" finns det inget skäl att antaga, i synnerhet inte när man ser hur människorna i dag lovprisar sina förväntade mån- och rymdresor.

När man nu hävdar att människorna har varit på månen och mycket väl kan leva på detta planetlik, är det i absolut kosmisk mening en felvärdering.

Det är ett faktum att det nu finns människor som i rymdfarkoster och rymddräkter har varit på månen. Men i denna hermetiskt tillslutna rymdfarkost och i de likaså hermetiskt tillslutna rymddräkterna hade de lagrat sina jordiska livsbetingelser, det vill säga luft, syre, vatten, livsmedel, kläder, fotbeklädnad, ljus, värme, kraftelement och andra för människan livsnödvändiga fysiska företeelser. Astronauterna eller rymdflygarna var alltså i rymdskeppet hermetiskt inneslutna i jordens atmosfär och livsbetingelser för sin fysiska existens som levande väsen, precis som fiskar i ett akvarium. Med hjälp av många hundra personers medverkan, en gigantisk kraftkälla och enorma ekonomiska miljardresurser lyckades människorna få detta "akvarium" eller denna lilla bit jordklot till månen. För astronauterna hade det varit en säker död att våga sig ut ur det nämnda lilla stycket jordklot och hithörande hermetiskt täta rymddräkter, som de måste vara inneslutna i, liksom fiskarna i akvariet.

Det är också riktigt att de var ute och vandrade på månen, men de var dock alltjämt hermetiskt inneslutna i rymddräkterna och lämnade alltså på sin "månvandring" inte jordens livsbetingande skydd. De var inte för ett enda ögonblick utanför sin jordiska makrokosmiska isolering. Man hade gjort allt för att de inte skulle kunna komma ut ur den och in i månlikets livlösa och för människan dödsbringande sfär. Inte ens med denna säkerhetsåtgärd kunde det dock garanteras att rymdfararna inte på annat sätt kunde omkomma. Flera astronauter har redan omkommit genom denna osäkra färd in i en medvetandedimension som de varken hade medfödd kropp eller sinnen till att leva i. Det kan alltså absolut inte betecknas som ett verkligt korrekt faktum att människorna har varit på månen och kan leva där. Månastronauterna har inte för ett enda ögonblick överskridit gränsen för jordens verkliga fysiska område. Att överskrida denna gräns skulle medföra den absoluta fysiska döden. Det är riktigt att de har varit mycket nära inpå månen, så nära som tjockleken i deras rymddräkt tillät det, men detta förändrar absolut ingenting i princip. De var alltjämt utanför månens dödssfär och inneslutna i sin egen jordiska livssfär. Men de har, tack vare rymdfarkosten, varit i stånd att göra sina fysiska iakttagelser av månens detaljer på mycket nära håll och har likaså kunnat betrakta jorden utifrån världsrymden. Dessa iakttagelser möjliggjordes dock alltjämt orubbligt genom jordiska, fysiska livsbetingelser.

Eftersom den jordiska människans fysiska organism eller kroppsstruktur av i dag omöjligt kan leva utanför jordens fysiska livssfär och eftersom denna livssfär absolut inte finns på månen, kan ingen enda fysisk människa lämna denna livssfär utan att fysiskt dö. Detta betyder alltså i sin tur att ingen som helst månastronaut kan klä av sig sin hermetiskt tillslutna rymddräkt, öppna sin rymdfarkost och gå ut på månen och därmed lämna de jordiska livsvillkor som lagrats för honom inne i rymdfarkosten, utan att detta för honom oundvikligen skulle betyda en bråd avslutning på hans fysiska livsupplevelse eller den så kallade döden.

Men människorna hoppas att de skall kunna uppfinna ett medel varmed de i gynnsammaste fall kan upphäva ålderdomen. De tänker också på möjligheten att frysa ned människor under långa tidsperioder och därefter åter tina upp dem till liv och verksamhet för att på detta sätt kunna förlänga deras fysiska livslängd. På så sätt skulle de alltså kunna förlänga rymdresenärernas liv och därmed göra dem till kvalificerade skiftlag för betjäning av rymdskeppet och dess passagerare. Dessa sistnämnda måste naturligtvis också genomgå en nedfrysning eller eventuellt någon annan uppfunnen livsförlängningsmetod för att kunna överleva sådana långa resor som sträcker sig över årtusenden eller ljusår i oändlighetens tomrum mellan solsystemen och vintergatorna i den eviga världsrymden.

Och det var analysen av planetspiralområdet, vartill också månen hör, som jag hade valt som mitt första objekt för min nyfödda kosmiska förnimmelseförmåga. Men det gick snart upp för mig att människorna först och främst måste få en förklaring på själva människospiralen, som är deras primära kosmiska hemvist och varifrån alla deras erfarenheter och kunskaper härrör. Här fanns det större möjlighet för människorna att förstå mina analyser än analyserna för överliggande och för dem helt främmande spiralkretslopp. Jag fick impulser som gav mig förmåga att förstå att jag först och främst skulle kosmiskt analysera det material som människorna med sina erfarenheter eller sin självupplevelse kunde acceptera och förstå.

Jag kände därför att dessa analyser tills vidare inte skulle frisläppas, utan läggas undan för eventuellt senare bruk. Många år senare fick jag också några mycket starka och omfattande upplevelser av planetspiralerna, ja, rent av en gigantisk överblick över 18 planetspiraler. Och jag skapade också en del symbolmaterial över dessa analyser. Men här gällde det också att dessa tills vidare inte skulle frisläppas. Detta material har också lagts undan för eventuellt senare bruk. Detta undanläggande beror på att jag först skall skapa färdigt allt det kosmiska material som för närvarande är absolut livsviktigt för människornas nuvarande utveckling mot uppnåendet av kosmiskt medvetande. Det tillfälligt undanlagda materialet är nämligen inte livsviktigt för utvecklingen fram till detta medvetande. Det är kosmiskt material som människorna själva kan uppleva, när de har fått kosmiskt medvetande. Men om jag hinner manifestera mer än det beräknade kosmiska material som helt ger livsmysteriets lösning, skall jag mycket gärna fortsätta att uppenbara de allra högsta sfärerna, så att människorna i förväg kan få en liten kompletterande utblick i världsbildens evighet och oändlighet och Guds allsmäktighet. Men det ligger i Guds hand om jag kan vara kvar på det fysiska planet så länge att jag hinner manifestera detta.

Jag vill dock gärna ge uttryck åt att jag beundrar människornas mycket geniala skaparförmåga och att de har lyckats företaga denna lilla kosmiska mikroresa i vårt solsystem med den härav uppkomna stora önskedrömmen om mycket större resor i den oändliga världsrymden. Det är mycket egendomligt för mig att se hur energiskt människorna i fantasin spekulerar över hur de skall kunna övervinna de kolossala dödssvalg som spärrar vägen till dessa världar. Rent fysiskt sett är människan nästan som en loppa som genom sin förmåga att hoppa menar sig kunna hoppa bock över Eiffeltornet. Det ännu mer intressanta är att detta myckna prat om rymdresor och denna energi verkligen kan symbolisera människornas kommande kosmiska framtid. Och att de i övermått skall få dessa enorma framtidsdrömmar uppfyllda, men inte på den här sidan av ljusets hastighet och inte av människor vilkas polsystem och bristande kosmiska sinnesuppsättning ännu är ett hinder för upplevelse i livets högre dimensioner, är ett hinder för passagen fram och tillbaka över gränsen för ljusets hastighet, är ett hinder för materialisation och dematerialisation.

Det jag här har berättat om människans märkliga framtidsföreställningar om mån- och rymdresor, omskapande av tid och övervinnande av rymdavstånd som sträcker sig över ljusår, besök på främmande bebodda planeter eller världar och om ännu fler stora, nästan mirakulösa framtidsobjekt, skulle kunna se ut som ironi eller satir, men det är det absolut inte. Det är inte heller den riktiga sanningen om framtiden, utan det är en manifestation som pekar fram mot Guds plan som genom Kristus nu i snart tvåtusen år har utlovats till människorna, att de skall få uppleva en tillvaro där de står höjda över eller är frigjorda från de nuvarande fysiska jordiska banden. Alltså alla de hinder som de nu så starkt spekulerar över och kämpar för att övervinna.

Det är lätt att se att detta mentala tillstånd grundar sig på längtan efter den mentalitet med vilken människan en gång skall uppfylla Guds bud om att väsendet skall bli människan som Guds avbild, honom likt. Vad är det för en människa? – Det är just en människa som står höjd över tid och rum, höjd över eller frigjord från fysiska band. Det är en människa som med sin blotta tanke kan skapa i materien. Hon kan leva både i den fysiska världen och i den andliga världen. Hon står höjd över att födas av kvinnor. Hon kan genom sin tankes kraft materialisera sig i en fysisk kropp, liksom hon lika lätt kan dematerialisera sig och vara i den andliga världen.

Tror man inte att denna längtan efter att komma ut i rymden, efter att bli herre över materien, är begynnande svaga tecken på mottagligheten för just en ny medvetandedimension, som står högt höjd över den fysiska världen, en medvetandedimension i vilken allt skapande uteslutande sker genom tankekraft allena och inte genom något som helst besvärligt fysiskt arbete? Människor tänker tingen och så står de där. Detta är en mirakelförmåga som är resultat av människornas miljonåriga långa fysiska tillvaro, genom tusentals jordeliv i vilka de lärt sig att just tänka. Det är denna upphöjda värld om vilken människorna genom religioner på ointellektuellt och primitivt sätt har fått mycket litet förutsagt eller förebådat. Denna värld har människorna nu kommit så nära att de själva i sitt inre börjar längta efter den utan att i verkligheten veta vad det är som sker med dem. Det är denna kommande värld som är hemvisten för "människan som Guds avbild, honom lik". Vi är här i "himmelriket", vi är här i världsalltets primära centrum för livsupplevelse och skapande, vi är här ett med den eviga Gudomen, världsalltets utvecklande av mentalitet i kulminerande "allkärlek".