Vad gäller pingsten är det ju en fest till ära för "den heliga anden". Vi har hört om hur lärjungarna var samlade och att det plötsligt sågs tungor av eld över deras huvuden, varefter de blev mycket höginspirerade och talade främmande tungomål. Vad var det nu som skedde med dessa människor? Det skedde detta att de efter ett stort mörker, ett omfattande "getsemane", efter att ha varit vittne till att deras älskade mästare och lärare hade blivit torterad och korsfäst, och efter att de själva hade flytt för vinden, så hade de åter kommit in i en hoppets och ljusets tillvaro. De hade ju upprepade gånger fått lov till att uppleva och se sin mästare eller Kristus livs levande bland dem. De såg hur en korsfästelse ingalunda kunde utplåna livet och att en korsfäst fortfarande kunde leva, tänka och tala. Och nu hade de till sist tagit avsked av Kristi rent lekamligt synliga skepnad, vilket skedde under den begivenhet som har fått det något missvisande namnet "Kristi himmelsfärd". Han far naturligtvis inte upp i skyarna liksom en flygmaskin. Det var helt enkelt en tillfällig avskedssammankomst med Kristus i rent kroppslig, direkt form. Den skulle nu upphöra, eftersom en människa eller det levande väsendet efter den fysiska döden inte kan fortsätta att leva i den grova psykiska materien som ligger alldeles intill den fysiska världen. Kristus kunde inte fortsätta att vara i huldrefolkets zon eller sfär, han måste liksom alla andra avlidna fysiska andar upp till sin Fader och Gud. Men han hade lovat dem att de skulle komma att uppleva den heliga anden. Ja, han sade ju till dem, att det var nödvändigt att han gick bort, för att de just själva skulle kunna nå fram till att bli inställda på att få sina livsfundament ändrade till att direkt mottaga Guds ande, på samma sätt som han var i direkt förbindelse med denna ande. Och endast genom denna Guds ande kunde han nu vara i förbindelse med dem, inte mer rent kroppsligt, även om det också undantagsvis ännu kunde låta sig göras att se honom i givna situationer.

Apostlarna blev således plötsligt fyllda av Guds ande och talade främmande tungomål. Det var naturligtvis inte så mycket främmande språk, som det var främmande analyser av kristendomens nya ideal mitt i judendomen, som var det gamla språket. Och de gick ut i världen för att följa mästarens ord: Gå ut i världen och gör alla människor till mina lärjungar genom att döpa dem i Faderns och sonens och den heliga andens namn. Det är detta dop som nu genom den andliga vetenskapen blir levandegjort. Det är alltså ett psykiskt tillstånd alla människor är på väg emot och ska nå, så att de får hela ljuskällan inom sig själva, blir genomstrålade av Guds ande; samma ande som i sin tid svävade över vattnet, den ande som har omskapat hela jorden från att ha varit en osynlig värmevåg till att bli en gasdimma och därefter till en eldocean, ett solområde, och därifrån till en väldig avkylningsprocess genom vilken det så skapades möjlighet för vegetabiliskt och animaliskt liv, för att därefter föra fram klotet till att vara en boning för mänskligt liv, vilket vill säga det högsta fysiska själslivet.

Vad säger naturen själv om denna ande? Finns det något i naturen som bekräftar att det existerar en sådan ande, som människan kan bli uppfylld av och därigenom själv bli livets herre? Ja, det finns mycket som gör denna Guds ande till ett faktum. Vad är i själva verket naturen? Vi upplever naturen som en stor ocean av skiftande stämningar. Det kan finnas dystra och mörka dödsbringande stämningar i naturen, och det kan finnas väldiga ljusa och livgivande stämningar. Det kan finnas väldiga ovädersstämningar, och det kan finnas de mest strålande solskensstämningar. Det kan finnas jordskalv, åska och blixtnedslag, och det kan finnas den mest fredliga morgon- och aftonstämning såväl som månskensstämningar. Vi har alla till en viss grad upplevt dessa stämningar. Vad är nu meningen med dessa stämningar? De är då inte blott till för själva stämningarnas egen skull. Det regnar ju inte blott för regnets skull, liksom åskan och blixtar heller inte sker bara för att åska och blixtra. Ja, det finns inte något av allt det vi kan bli vittne till, som existerar endast för sin egen skull, lika lite som bokstäverna i en bok existerar uteslutande för bokstävernas skull. Liksom det finns ett ändamål eller en mening med bokstäverna, så finns det också ett ändamål med alla naturens företeelser.

Naturens många stämningar är alla utan undantag i princip detsamma som medvetandestämningar. Genom dessa medvetandestämningar demonstrerar Gud i verkligheten själslivets mysterium för människorna, efterhand som de växer fram till att förstå detta Guds tal. Ännu är flertalet av jordens människor sovande väsen på detta område. På omåttligt många fält är människorna sovande väsen, som fostren i moderlivet. Men efterhand växer fostret fram till större och större mottaglighet för detta Gudomens direkta tal. Vad kan vi då lära av naturens tal eller många stämningar? Naturens stämningar framträder i fyra olika uppsättningar, där som de är mest talande, nämligen i de zoner där årstiderna är mest kontrastrika. Den första slaget av naturstämningar kallar vi vinterstämningar. Det andra slaget kallar vi vårstämningar. Det tredje slaget kallar vi sommarstämningar medan det fjärde kallas för höststämningar.

Jordmänniskorna lever alltså primärt i väldiga vinterstämningar. Denna väldiga antipati, som i form av vrede, hat, missunnsamhet och avundsjuka får alla att vara i krig med alla, är ju själva kulminationen av vinterstämningar. Detta tillstånd skapar diktatur och frihetsberövande, fattigdom och armod, sorg och sjukdom. Antipatin är således denna vinterstämnings dödsbringande frost och kyla. Men denna mentala vinterstämning är alltså en lika naturlig sak som detta att det förekommer vinter och sommar på det fysiska planet. Den kan inte förebrås någon människa. Det är ju själva livets lag. Naturen ska nog sörja för att våren kommer efter vintern. Det är då inte människorna som bestämmer sommaren eller vintern. Således bestämmer de heller inte kretsloppets lagar i den mentala världen. Dessa lagar är eviga principer. Men det betyder mycket för människorna, att de får syn på denna sin andliga position i livet. Ingen människa kan nämligen existera utan att behöva ta ställning till livet. Men när hon missförstår detta liv, kommer hon ju inte i kontakt med det verkliga livet. När hon inte kommer i kontakt med det verkliga livet, blir hon i samma grad urspårad från det verkliga livet. Och det är denna urspårning från det verkliga livet, som i motsvarande grad betyder döden.

Vi kan alltså säga att jordmänniskorna lever i ett urspårningens och därmed i ett dödens område, och en hel massa människor kommer att tro att detta är det primära i tillvaron. De tror inte på något annat mentalt område än just denna dödens domän, som i verkligheten är det samma som djurriket. Dessa kalla materialister har frost i själen. Längre in kan själva vinterns dödsbringande kyla inte komma. Även om vintern kan dräpa den ena fysiska organismen efter den andra, antingen på slagfälten eller på andra av den moderna fysiska världens områden, så kan den inte dräpa själen. Själen kan överleva vinterns kyla. Och denna överlevande frusna själ får alltid hjälp av vårstämningarnas område. Efter varje vinter kommer vår, liksom det efter varenda natt kommer en morgon. Och med våren eller morgonen kommer det sol, ljus och värme, som alltså i ett speciellt förhållande är livgivande. Och det är ett sådant tillstånd den själsfrusna mänskligheten nu är i färd med att uppleva. Vårvindarna är allt det som ger intellektuell sympati, som åter är det samma som kärlek. Det är kärleken som är det kosmiska spiralkretsloppets solsken, liksom det är det fysiska solskenet som är livets källa på det fysiska planet. Och det är detta kärlekens solsken över livet, som är den heliga anden. Pingsthögtiden är alltså en fest till minnet av den jordiska människans nuvarande tillstånd; dess begynnande möte med en helt ny mental sfär som motsvarar våren på det materiella planet.

När man nu förstår att den vanliga jordmänniskan är ett av vinterns stormar, frost och kyla härjat levande väsen, som mer eller mindre har frost i själen, blir det lättare att förstå själva den situation alla är i. Alla har sorger och bekymmer, massor av människor är sjuka och bedrövade, väldiga överdimensionerade antipatier och sympatier gör sig gällande på de mest förvirrade områden. Många lever i olycklig kärlek; de önskar att besitta eller äga den eller den, något som visar sig vara helt ouppnåeligt. Att bli förälskad i något, som på förhand är en ouppnåelig erövring, kan ju bara föra till besvikelse eller livsleda. Men varför blir människorna förälskade i något, som blir en omöjlig ouppnåelig erövring? Jo, det beror på att de ännu inte har en intellektuell stabilitet i medvetandet. Känslorna och instinkterna har inte nått fram till att bli underkastade viljekontrollen. I stället för att med viljan behärska begäret, blir det här i detta fall begäret som leder viljan. Och på samma sätt gäller det också i realiteten i alla de företeelser eller situationer i livet, där besvikelse och missnöje dominerar eller har övertaget. Vad är vrede och bitterhet annat än indignation över begär som inte har blivit tillfredsställda? Om var och en får det precis som de önskar, finns det ju inget att bli vred över.

Besvikelser, bitterhet och vrede är den mentala vinterzonens frost och kyla. Det är alltså alltsamman utslag av förfrusna själar eller väsen med kallbrand i mentaliteten. Men liksom den fysiska världens vinterzon efterhand avlöses av vårens begynnande solvärme, så avlöses den jordiska människans mentala vinterzon av en begynnande vårzon. Det växer fram ett tilltagande sympatianlag i mentaliteten. Väsendet får större och större horisont. Efterhand som denna sympatiska förmåga tilltar, värmer och lyser den mer och mer upp i mentaliteten. Förståelse och välvillighet kommer fram i många situationer där det förr fanns stark vrede, hat och bitterhet. Det innebär mental frodighet. Det blir ljus, värme och färg i mentaliteten. Kärlekens sol börjar skapa en svagt lysande gryning i väsendets framtida, andliga horisont. Det blir mildare och mer förstående och kärleksfull gentemot andra människor. Och hela vårens rikedom och prakt börjar lysa fram i ett sådant väsens medvetande.

Om vi vill se närmare på vad som sker med ett sådant väsens mentalitet, när det riktigt börjar få vårens krafter i sig, behöver vi ju bara studera våren i naturen. Vad ser vi då? Vi ser att där det förr var öde och trist, där det förr fanns avlövade träd och färglösa blommor, där det förr fanns is och snö, där börjar nu sköna små växter att gro; upp ur snön kommer små snödroppar och andra vårblommor. De bladlösa träden och buskarna blir efterhand fulla med härliga, gröna löv. Fälten grönskar av säden som nu kommer fram och trädgårdens gräsmattor grönskar. Skogsmarken blir full av blommor, fåglarna blir levande och från tusentals små strupar hörs en jublande lovsång mot skyn. Med gökar, trastar och näktergalar som försångare, ackompanjeras den evige Faderns demonstration av den heliga andens livgivande makt över sinnena; dess avlägsnande av vinterns kallbrand i själarna, dess frambringande av hans solljusa andes varma och livgivande strålglans. Och genom denna strålglans berättar Gud outtröttligen om sin plan med den jordiska människan och om det strålande kosmiska medvetandet, som var tilltänkt varje människa redan innan världen fanns. I många, många jordeliv får vi lov att åter och åter uppleva denna upprepning av vårens väldiga frambrusande strålglans.

I den vackra vår som lyser ut över Danmarks gränser och överallt på samma breddgraders kontinenter, berättar Gud för sin lille son om allt det som efterhand ska spira fram i hans eget medvetande, så han kan bli sin Faders uttryckliga avbild, lik honom. "Du som har sorg i sinnet, gå ut i dal och lund och låt de svala vindarna fläkta dig stark och sund."¹ Detta är en utomordentligt stor kosmisk sanning som diktaren här har känt; ja, till och med mycket större än han kanske själv kände. Du som går med en sorg, en besvikelse, en bitterhet eller vrede gentemot den eller det, se på naturen i den i dag så strålande och härliga våren och lyssna till vad Gud här berättar för dig. Varför inte töa upp denna tråkiga is i ditt sinne? Varför hålla liv i frostvindarna som hämmar och dräper alla de gudomliga groddarna till en kosmisk blomsterprakt i ditt sinne? Varför gå och förhala denna gudomliga vårs intåg i ditt sinne? Lär dig hellre att förstå livet i stället för att förfölja det. Lär dig hellre att lysa och värma kring livet i stället för att frysa det till döds. Varför frysa de kosmiska groddarna i ditt medvetande med intetsägande företeelser hos den eller den? Du har ingen makt över den yttre vårens vintrar och somrar, men du är bestämd till att vara livets herre, bestämd till att vara herre över ditt eget livs somrar och vintrar och inte till att vara slav under dem. Om det inte vore på detta sätt, skulle du aldrig bli till människan som Guds avbild. I alla situationer där du är bedrövad, bitter, indignerad eller vred, där låter du vinterns krafter förfrysa ditt eget liv, då skapar du ofruktbara isöknar i stället för väldiga oaser och livfulla lundar. Den sanna pingsten är alltså att förstå livets tal. Den sanna pingsten är kosmiskt medvetande. Den sanna pingsten är detta att göra sin mentalitet till ett lysande, värmande och livgivande solområde, där alla, också de som är emot dig, kan få värme och ljus, kan få smälta sin egen is och snö. Det är din kärlek som får isen att smälta i andra väsen. Och bara i denna kärlek kommer den heliga andens eldtungor skapa din strålgloria i kontakt med den evige Guds ande över vattnet. Detta är den sanna pingsten.