Årtusende efter årtusende, ja, så långt tillbaka som jordmänniskans historia överhuvud taget sträcker sig, har de jordiska människorna varit inställda på att det finns en andlig värld med andliga väsen. De har trott på ting, som för dem var "övernaturliga", och de har rentav menat att den andliga världen och dess invånare, gudar, andar, änglar, demoner och djävlar var de primära väsendena, att de var livets och dödens och därmed människornas herrar. Inställningen till en andlig värld kan vi spåra ända tillbaka till djurriket, då djurets ångestskri när det överfalles inte är annat än en instinktiv eller omedveten hänvändelse om hjälp till en okänd försyn. Ångestskriet är den första späda formen för bön och därmed för det levande väsendets inställning från den fysiska världen emot en andlig värld. Denna förmåga, som spirar i djurets psyke, blir senare i utvecklingen till en stark psykisk makt och förnimmelsebegåvning, som kommer att spela en mycket stor roll för uppbyggnaden av jordmänsklig kultur, i det religionen genom långa tider är de skiftande kulturernas fundament.

I vår tid är det annorlunda och detta får somliga människor att tro, att religion och på det hela taget inställningen till en andlig värld bakom den fysiska ohjälpligt spelat ut sin roll och aldrig mer kommer att inta en positiv och aktiv ställning i kulturlivet. Man har den uppfattningen, att religiösa människors livsinställning blott är naiv övertro. Det är klart, menar man, att de primitiva naturmänniskorna bara har en mycket livlig fantasi, som får dem att hysa allsköns övertro, och denna fantasi och övertro har så blivit kultiverad genom tiderna och därvid blivit till de stora världsreligionerna med alla deras olika sekter och trossamfund, som ännu florerar, även om de är stadda i degeneration. Först nu, när vetenskapens världsbild avlöser religionernas, är människorna på väg att komma till förnuft, menar man, och börjar fatta den verklighet, de är omgivna av, utan att behöva gudars eller andars hjälp.

Men om det nu inte finns någon gudom, någon försyn eller någon andlig värld, hur kan det då komma sig att de levande väsendena i så överväldigande grad först instinktmässigt och senare medvetenhetsmässigt har räknat med deras existens? Under en viss period är människorna till och med rent känslomässigt så starkt inställda därpå, att allt tvivel är uteslutet. Hur kan väl något "icke-existerande", något "absolut intet" utlösa en så omfattande mental inställning och behärskning av de levande väsendena? "Något" kan dock inte bli till av "intet", lika lite som "intet" kan bli till "något". Det måste ju existera något, som har framkallat den religiösa förnimmelsen. En uppfattning om ett ting kan inte bli till utan att "detta ting" på ett eller annat sätt har inverkat på det levande väsendets psyke. Den uppfattning vederbörande får av "tinget" beror naturligtvis på väsendets förnimmelse- och upplevelseförmåga, som kan vara mer eller mindre utvecklad, men "något" är orsak till upplevelsen och uppfattningen, även om den som upplever endast har en begränsad förmåga att uppfatta och ge uttryck för sin uppfattning. Hur skulle vi ha fått en förmåga att se, om icke ljuset hade inverkat ej blott på våra fysiska ögon utan också på vårt psyke? Detsamma gäller naturligtvis ursprunget till alla våra övriga sinnen. Om där inte fanns energier, som strålade oss till mötes från omvärlden, skulle vi aldrig ha blivit i stånd att se, höra, känna, lukta eller smaka. Alla dessa förnimmelseförmågor har utvecklats genom årmiljoner genom naturens påverkan av de levande väsendenas organismer. Vår fysiska kropp utgör i själva verket en enda stor kombination av förnimmelseförmågor, som blivit till efterhand genom en påverkan från den yttre världens olika energiarter. Det är inte blott detta att kunna se och höra, lukta, smaka och känna, som är förnimmelsereaktioner; vår andedräkt, vårt blodomlopp, våra körtelfunktioner, vår rörelseförmåga, ja, alla våra fysiska funktioner är i sin djupaste analys förnimmelsereaktioner, dvs. en växelverkan mellan ett upplevande "något" eller "jag" och materien. Kommer ett väsen att uppleva en särskild påverkan av en energiart från omvärlden, skall denna efterhand framkalla en växelverkan mellan individen och den yttre världens speciella energi eller materieområde. Först är denna växelverkan omedveten eller instinktmässig för att sedan efterhand bli till vaket dagsmedvetande genom de av denna växelverkan uppkomna organen, som i själva verket är detsamma som förnimmelseförmågor. På detta sätt har alla våra organ och sinnen uppstått. Vid växelverkan har det levande väsendets urbegär blivit till speciella begär efter att få uppleva den yttre världens energier mer och mer detaljerat och till att förstärka vissa behagsförnimmelser och försvaga förnimmelser av obehag.

Djurets ångestskri är riktat mot ett universellt kraftcentrum, som det förnimmer med sin instinkt. Det har varit under påverkan från detta universella kraftfält under oändliga tider och kan nu förnimma det så starkt, att det instinktivt koncentrerar sina sista fysiska krafter i den yttring, som fysiskt låter sig höras som skriket. Men detta är ju ingen växelverkan, säger man från materialistisk utgångspunkt. Nej, för materialisten är ju allt slut med döden. Men sett från kosmisk synpunkt är det inte så. Sett i detta perspektiv är den fysiska organismen som dör blott "jagets" och medvetandets redskap, ett redskap, som registrerar yttre fysisk påverkan, och som kan påverka andra fysiska kroppar. Genom denna växelverkan har "jaget" och medvetandet, som är av elektrisk natur, uppnått en förmåga att bygga sig bättre och bättre organismer med mer och mer känsliga organ eller förnimmelseredskap. Hela utvecklingen från mineralriket genom växt- och djurriket till den jordiska människan är baserad på denna princip. Och det kan den endast vara därför att det levande väsendet är ett andligt väsen, som lever i en andlig värld. Det fysiska planet är, sett i detta perspektiv, blott ett reaktionsplan, där orsaker och verkningar kan utvecklas genom särskilda energikombinationer, men förmågan att kombinera energierna, skaparförmågan och upplevelseförmågan är av rent andlig karaktär. Denna förmåga har liksom "jaget" existerat före organismens skapelse, och den existerar efter organismens död. Verkan av sitt ångestskri upplever djuret, som överfalls och dödas, naturligtvis inte genom sin fysiska organisms förnimmelseredskap, som vid dödandet sätts ur funktion. Men själva ångestskriet är ju inte blott en fysisk yttring, det är en verkan i den fysiska materien av djurets mentala eller andliga tillstånd, som fortsätter oberoende av det fysiska redskapets eller kroppens död. I den andliga världen, som är en rent elektrisk värld, bestående av mentala våglängder, upplever djuret verkan av sitt ångestskri. Kan det då höras där? Nej, själva skriket är fysiska ljudvibrationer, och kan naturligtvis endast höras genom fysiska förnimmelseredskap. Men den kraft, i detta fall ångesten, som sätter igång de fysiska vibrationerna, är av mental eller andlig karaktär och förnimmes därför också av väsen, som är inställda på denna våglängd, även om de inte har någon fysisk organism. Det vill i detta särskilda fall säga djurets skyddsande, som bortsuggererar dess ångest och hjälper det att snabbt finna sig tillrätta i det tillstånd, i vilket det nu skall leva en tid, intill dess att det åter kan bygga upp åt sig ett nytt redskap, varigenom det kan uppleva och utvecklas i den fysiska världen.

Vad som här gäller för djuret gäller naturligtvis också för den jordiska människan, vars religiösa instinkt är baserad på en vidareutveckling av de krafter eller energier, som utvecklades vid den tid då jordmänniskan ännu var helt djur. Även den mest hårdkokte ateist och materialist kan i nödens stund finna sig själv i bön till den Gud eller den Försyn, han kanske för kort tid sedan hånfullt avfärdat som något endast barn och dårar kan tro på. Alltså, organet verkar även om man vill förneka dess existens. Men vad är då orsaken till att så många människor i vår tid säger, att de inte tror på Gud eller på att det finns en andlig värld och andliga väsen? Nu har människorna i årtusenden varit inställda på det andliga, och så är det som om tråden på en gång klipptes av, och människan blir ateist och materialist. Också det har sin naturliga förklaring, mycket mer naturlig än det materialisten kallar naturligt. Den andliga världen är inte ett spår mera övernaturlig än den fysiska, och den fysiska världens naturlighet skulle överhuvud inte kunna utvecklas, om det inte bakom den fanns en andlig natur. Det "övernaturliga" är blott "övernaturligt" därför att det ännu ligger över den jordiska människans natur att fatta det med sitt dagsmedvetande, med både känsla, intelligens och intuition. Jordmänniskans förhållande till religionerna har varit baserad på hennes instinkt och känsla, och utvecklingen av de högre religionerna, inom vilka det etiska ständigt kommit att spela en större och större roll, har appellerat starkare och starkare till hennes känsloliv, medan instinkten mer har verkat i det fördolda och efterhand degenererat mer och mer. Detta är också en naturlig process, som kan jämföras med mycket som har ägt rum i den fysiska utvecklingen. Under utvecklingen från mineral till människa har de jordiska människorna naturligtvis haft organ, som under en viss period varit nödvändiga, i växtriket och övergångsformer från växtriket till djurriket t.ex. Dessa organ har degenererat efterhand som det inte längre fanns behov för dem. En del har helt försvunnit, andra existerar som rudiment, och nya förnimmelseredskap och organ har steg för steg uppstått genom följande inkarnationer i anslutning till de begär, önskningar och längtansenergier, som uppstått i de levande väsendenas medvetande. Det samma gäller också för de andliga organ och förnimmelseredskap, varigenom människan formar hela sin världsbild. Från djurtillståndet och ända upp till den civiliserade människans tillstånd har utvecklingen varit präglad av att de levande väsendena blivit mer och mer dagsmedvetna i den fysiska verklighet, som har utvecklats omkring dem. Deras reaktioner på naturens påverkan har blivit mer och mer medvetna, vilket resulterat i att de gjort sig naturen underdånig på fler och fler områden. Genom denna växelverkan med naturkrafterna har deras logiska sinne utvecklats, och detta har de blivit mycket stolta över. De är inte på det klara med – ty så intelligenta är de ännu inte – att det, som i själva verket har skett är att de har lärt av den intelligens och logiska skapelse, som utvecklar sig i naturen, och som är resultatet av det levande väsendets medvetenhetsutveckling, vari de lever, rör sig och är till, nämligen den eviga Gudomen.

Den jordiska människans intelligens, förmågan till logiskt tänkande, som hon är så stolt över, är i verkligheten en förmåga, som ännu blott är på väg att spira fram i hennes medvetande. Hon har börjat kunna använda denna förmåga i samband med fysisk förnimmelse och fysisk skapelse. Man kan med intelligensens hjälp orientera sig i den fysiska världen i en utsträckning, som människorna aldrig tidigare har kunnat på samma sätt, och resultatet har blivit, att människorna använder nästan all sin energi och skaparförmåga i koncentration på materien. Vetenskap, teknik, politik, industrialism, reklam och liknande materialistiska tankeklimat dominerar vår tid och kommer en tid framåt att fortsätta dominera de jordiska människornas tillvaro. Det är helt naturligt att det går så, men det är likaså naturligt att också detta tillstånd skall degenerera, efterhand som de enskilda människornas medvetande vidgas genom upplevelser och erfarenheter, som skapar nya organ och en ny förnimmelseförmåga i deras andliga och fysiska kroppar. Det är ju just detta, som håller på att ske hos en del människor redan. De är mätta på materialism och ateism, men deras instinkt har degenererat, så att de inte kan vända tillbaka till gamla trosformer med dogmer och ritualer. För dessa människor finns det blott en väg framåt, och det är att lära att använda sin intelligens på det andliga och inte bara på det fysiska området. En ny egenskap, intuitionsförmågan, ligger latent i deras medvetande och kommer att kunna utvecklas efterhand som det kommer en viss balans i sinnet mellan känsla och intelligens. I besittning av denna förmåga kommer människan inte mera att behöva tro på Gud eller på en andlig tillvaro bakom den fysiska, och hon behöver heller inte tvivla därpå, hon blir nämligen i stånd att dagsmedvetet uppleva båda delarna som verklighet. Hon kommer att finna att det stämde att människan "genom att äta av frukterna från kunskapens träd skulle döden dö" – i den meningen att hon en tid miste kontakten med den andliga verklighet, som hon själv är en del av, och trodde att hon kunde dö. Men också att hon skulle nå vidare och "bliva såsom Gud och känna skillnad på gott och ont", det är nämligen "uppståndelsen från de döda", som är det tillstånd, alla människor genom sin utveckling är på väg emot. En gång kommer människorna att se tillbaka på materialismens tidsålder som vi nu ser på primitiva människors liv, men man skall samtidigt kunna se, att denna epok varit nödvändig för att lära människan att tänka logiskt, först i överensstämmelse med de fysiska lagarna och därefter i överensstämmelse med de andliga lagarna, inte som ett blint troende, instinktbetonat automatväsen utan som en dagsmedveten, högintellektuell "människa i Guds avbild", som utstrålar gudomlig kärlek från sitt medvetande i tanke och handling och därför blir en gudomlig medarbetare.