Genom Bibelns nedärvda berättelser har det berättats om en människa som blev korsfäst och genomborrad av ett spjut. Man ville därmed säkerställa att han verkligen var död, innan han togs ner från korset. Vidare berättas det, att denna människa blev begraven och återuppstod från de döda, blev fysiskt synlig för några av sina vänner, ja, de kunde till och med röra vid honom och höra honom tala. Denna berättelse har varit till utomordentligt stor glädje och tröst för andra människor som ska dö och deras anhöriga. Men efter hand som mänskligheten har blivit vetenskapligt inställd, har denna berättelse betraktats som allt mindre trovärdig, som något helt omöjligt, alltså som något som aldrig någonsin har ägt rum. Men vad är det egentligen för en vetenskap som så elegant och på ett så överlägset sätt har kunnat framkalla så mycket tvivel hos människorna? Och vad har denna vetenskap i sin tur kunnat erbjuda människorna? I realiteten är den vetenskap som har gjort människorna så överlägsna gentemot de bibliska berättelserna, en mental företeelse som inte på något sätt har funnit något som kunde förklara uppståndelsens mysterium och därmed vederlägga detta.

Det mest avancerade som vetenskapen har uppnått är rent fysiska avståndsberäkningar, olika grader av hastigheter, köld- och värmevågor, kort sagt en samling materiella måttenheter på en del olika materiella områden. Men hur kan en måttenhet bevisa att det är omöjligt för en människa eller ett levande väsen att framträda levande i rummet efter att dess fysiska kropp har gått under? Hur kan en avståndsberäkning eller en materiell volymkontroll bevisa att liv, och därmed upplevelseförmåga, utanför fysisk materia är en omöjlighet? Är det inte uppenbart att det stora vetande och den kapacitet som de materialistiska vetenskapliga forskarna har tillägnat sig angående materien eller stoffet, har fjärmat dem från förmågan att värdera och utforska psykiska områden? Är det inte på det viset att de största materialisterna har den lägsta psykiska kapaciteten? De förstår inte att de koncentrerar hela sin forskarförmåga på materien och avfärdar varje försök att koncentrera sig på allt det som kommer in under begreppet "ande" eller "psyke". Men hur ska man kunna bli expert på något, vars existens man på förhand förnekar eller uppfattar som en absolut omöjlighet? Materialister är således betydelselösa när det handlar om livsmysteriets lösning. De är vidskepliga och naiva när det gäller varje realitet, vars existens de på förhand förnekar utan någon logisk grund.

Vi måste således lära oss förstå, att allt som kommer in under begreppet ande eller psyke tillhör en annan typ av forskning än den, i kraft av vilken man kan väga och mäta hur tungt eller lätt, hur stort eller litet, hur fast eller gasformigt ett ting är. Livet kan inte mätas i vikt eller grader. När det därför är tal om bevisföring för Bibelns uppståndelsemysterium, måste vi vända oss bort från den officiella vetenskapen och rikta in vår koncentration och förnimmelse på områden som verkligen uttrycker livet, uttrycker medvetande, uttrycker medvetet tillkännagivande av existens, tillkännagivande av förnimmelse. Och här kan vi i själva naturen finna en stor bevisföring för uppståndelse. Vad är då uppståndelse? Uppståndelse kan endast betyda något levandes upphöjande eller frigörelse från något lägre, en kontrasts uppkomst på grund av en annan kontrast. Och i kraft av detta synsätt blir vi vittne till att "uppståndelsen" i verkligheten är en absolut oumbärlig princip i naturen, som förekommer överallt både inom och utanför de levande väsendenas medvetande och tillvaro. Utan denna uppståndelse kunde vi varken se, höra, lukta eller smaka. Varje sådan företeelse är en uppståndelse. Varje gång vi löser ett problem, som tidigare var ett mysterium, har vi uppstått från de döda, uppstått från mörkret till ljuset. Om ni vid mina föredrag får en liten ljusglimt, en liten upplysning som ni inte tidigare kände till, är ni föremål för en uppståndelse. Varje lyssnande, varje läsande, varje koncentration av sinnesintryck åstadkommer uppståndelse, ger ljus, åstadkommer ett upphöjande eller en frigörelse från mörkret.

Enbart Jesus kunskap och förkunnande blev ju i sig själv en soluppgång. Ja, är den inte än i dag en soluppgång för många människor? Och är det inte solskenet från detta väsen som har avlägsnat mycket av Gamla testamentets mörker från tillvaron och skapat en något ljusare och renare atmosfär i form av Nya testamentets uppenbarelse av Jesus uttalanden och uppfattningar? Kristendomens odödliga kärna bevisar ju i sig Jesus uppståndelse från de döda, uppståndelsen från mörkret och övertron. Denna Kristus mentala uppståndelse är den primära för världsåterlösningen och mänskligheten. Endast denna uppståndelse har betydelse för den enskilda människan. Det är detta avslöjande av sanningen i jordmänniskans psyke, "du skall älska din nästa som dig själv, det är alla lagars uppfyllelse", som är den fundamentala "Kristi uppståndelse". Det är denna "uppståndelse" som också förutsägs som "Kristi återkomst på skyarna med mycket makt och härlighet". Det är denna upplevelse av sanningen eller livsmysteriets lösning i ens eget psyke som jag i "Livets Bog" har kallat "den stora födelsen". Det är också denna process som ursprungligen kallades för "invigning". När jag har kallat denna process "den stora födelsen", är det för att det endast finns en grad av den stora födelsen, nämligen: den totala upplevelsen av Gudomen och ens egen identitets känsla såsom varande ett med honom, medan det finns många, många grader av "invigningar". Den verkliga uppståndelsen är således väsendets tillägnande av livsmysteriets lösning eller den totala sanningen genom en egen förnimmelsemässig, realistisk upplevelse. Det är inte så konstigt att den materialistiska vetenskapsmannen eller forskaren inte kan förstå uppståndelsens mysterium.

Men för att denna kosmiska "uppståndelse", denna "den stora födelsen" ska kunna äga rum, måste det finnas en annan form av uppståndelse, nämligen den tillvaroform som väsendet befinner sig i när det har skilts från sin fysiska kropp, alltså det tillstånd som det kommer att uppleva från och med sin död. Här "uppstår" det från en tillvaroform till en annan, från en fysisk jordbunden till en psykisk, frigjord tillvaroform. Utan denna process, som i sin tur ligger till grund för det vi kallar "reinkarnation", skulle ingen människa uppnå fullkomlighet, inget som helst väsen skulle någonsin komma att få kunskap om eller uppleva det absoluta, verkliga livet, det liv som väsendet träder in i genom "den stora födelsen". Denna uppståndelseprocess är absolut nödvändig. Den förekommer helt parallellt med alla de andra kretslopps-, soluppgångs- och solnedgångsprocesserna i tillvaron. Människan måste födas och dö för att åter födas och dö, så att hon på detta sätt får en möjlighet att bli fullkomlig i kretsloppet och därmed nå fram till sin bestämmelse: att bli till "människan som Guds avbild".

Då människan således är odödlig och kan leva, även om hon inte har någon fysisk kropp, blir det inte så svårt att förstå den rent sekundära uppståndelsen. Det är ett faktum för många människor att en ande eller ett diskarnerat väsen under vissa omständigheter kan visa sig fysiskt materialiserat. Det kan i en tillfällig interimistisk kropp, uppbyggd av lånade psykiska och fysiska ämnen från fysiska människors organismer, tillfälligt visa sig uppenbarad i kött och blod. Dessa materialisationer äger rum här och var världen över i intima privata cirklar eller kretsar. De kan i och för sig sägas vara sällsynta företeelser, då betingelserna för deras manifestation är svåra och experimenten är farliga för såväl anden som för medierna. Okända och främmande människor, misstrogna och oppositionella människor har således mycket svårt att få tillträde. Dessa seanser äger som regel rum i särskilt intima kretsar, till vilka andra inte kan få tillträde. Förmågan att materialisera sig föreligger således mer eller mindre hos varje levande väsen och kommer genom utvecklingen en gång bli allmängiltig, ja, den kommer till sist att helt att avskaffa reinkarnationens nuvarande grova form. Födelse och död kommer en gång i framtiden att ske genom materialisation.

Så den "uppståndelse" som världsåterlösaren manifesterade i graven var i verkligheten inte en omöjlighet eller något mirakel, lika lite som solens uppgång på himlen samma påskmorgon var något mirakel, utan den var i stället en naturlig del av vardagen. Ett väsens materialisationsförmåga är inte beroende av ett högt utvecklingssteg. Det är en egenskap som är knuten till alla diskarnerade väsen, även om den ännu inte används generellt eller har gjorts tillgänglig. Att Jesus kropp försvann spårlöst från den bevakade graven är heller inte något mirakel, utan uttrycker endast en princip som likaledes praktiseras på andra områden. Det är ett faktum för många människor att ett föremål kan dematerialiseras och i detta omanifesterade tillstånd befordras till en ny plats och där åter materialiseras till sitt ursprungliga fysiska tillstånd. Jesus kropp har helt enkelt blivit dematerialiserad och flyttad till en grav eller till vila på en plats, där den på ett naturligt sätt kunde gå sin upplösning till mötes. När Jesus kunde visa sig, och stenarna vid graven kunde vältas bort från gravens öppning, berodde det naturligtvis på alla de skyddsänglar eller psykiska väsen från det andliga planet som stod till hans förfogande. Och hans uppenbarande av livet efter döden kunde därför äga rum i en överväldigande omfattning, på så sätt att han flera gånger visade sig för sina vänner på det fysiska planet. Men denna uppståndelse var alltså trots allt, i sin omedelbara storhet, dock endast den sekundära uppståndelsen i Jesus liv. Det var en uppståndelseförmåga som alla väsen har på förhand.

Den primära uppståndelsen är däremot den som Jesus hade kommit för att lära människorna bemästra genom träning. Det är denna primära uppståndelse som kan hjälpa varje väsen i dess Getsemane, i dess tillstånd av sorg och olycka, och det är bara denna uppståndelse som avlägsnar fruktan för döden, mörkret och det onda. Det är denna uppståndelse som inhöljer väsendet i mycket makt och härlighet, så att det höjs över tiden och rummet, och som evigheten och oändligheten upplever sig som ett med Fadern eller Gudomen.