M2069: Den lilla och den stora uppståndelsen

M2069

Den lilla och den stora uppståndelsen

av Martinus

1. Kyrkans syn på våra dagars psykiska händelser

Som ett led i vårt studium av den andliga världen eller den jordiska människans psykiska sida, kan det ha sin betydelse att dröja litet vid det som genom den kyrkliga kristna världsåskådningen har berättats för oss angående nämnda ämne. Här berättar man ju i stor utsträckning om ett evigt liv och om en andlig värld, ett himmelrike som de flesta frälsta skall uppnå, och om ett helvete som de ogudaktiga är hemfallna åt. Man talar om uppenbarelser och syner, som profeter och andra Guds män har upplevt, men det mycket egendomliga är att ingenting av detta sker i våra dagar. Om en människa i dag ser syner eller är vittne till uppenbarelser, skall hon samtidigt vara mycket försiktig med att uttala sig om denna sin upplevelse, ty annars kommer hon snabbt att stämplas som en som är "lite egen" eller en bedragare. I Bibeln läser man om Saul, som sökte upp kvinnan i Endor för att få tala med Samuel. Vad var det som hände när kvinnan manade fram Samuel? – Var det inte exakt det som man i dag kallar för en "spiritistisk seans"? Kvinnan i Endor var ett spiritistiskt medium. Att Samuel hade sagt att man skall låta de döda vara i fred, är en sak för sig. Det utgör ingen som helst grund för att förneka, att man kan sätta sig i förbindelse med de döda. Vi läser på flera ställen i Bibeln om änglar eller andliga väsen som har visat sig, och liksom Kristus talar om änglar eller väsen som är till hjälp för alla dem som skall ärva salighet. Vi har också lärt oss berättelsen om skriften på väggen och många andra psykiska företeelser, som ägde rum. Dessa bibliska psykiska händelser kulminerar till sist i berättelsen om Jesu uppståndelse och synliggörelse för sina lärjungar. När dessa ting har förekommit i forna tider, varför skulle de då inte också kunna förekomma i vår tid? Men icke desto mindre vill kyrkans auktoriteter inte gärna acceptera den sortens händelser i dag. Ja, helst förneka dem, eller i bästa fall betrakta dem som händelser av ett helt annat slag än forna tiders. – Jesu uppståndelse och synliggörelse för sina lärjungar har sannerligen inte något med spiritism att göra.

2. Förnekandet av reinkarnation är en stark övertro

Vad är då spiritism? – Spiritism är erkännandet av psykiska eller andliga krafters och väsens uppenbarande på det fysiska planet. Men vad kunde Jesu uppståndelse och de andra bibliska berättelserna vara annat än just psykiska företeelsers uppenbarande på det materiella planet? – Att det inom den officiella spiritismen förekommer mycket humbug eller bedrägeri, betyder ju inte att all spiritism är ett falsarium. Inom vetenskap och religioner finns det också mycket som inte är i överensstämmelse med verkligheten. Det betyder ju inte att all religion och vetenskap är bedrägeri. Men eftersom man inom religionen således har kommit bort från erkännadet av att uppenbarelser, visioner eller psykiska företeelser kan äga rum, har man blivit offer för en stor och i själslivet starkt ingripande övertro, som tar sig uttryck i förnekandet av reinkarnation, detta livets viktigaste faktum. Man tror på endast ett jordeliv och när det är slut, skall man sova till domedagen för att därefter uppstå och gå till himlen eller helvetet, allteftersom man nu tillhör de frälsta eller de förtappade. Kyrkan hyllar endast en av dessa Bibelns stora psykiska begivenheter i dag, nämligen Jesu uppståndelse ur graven och hans uppenbarande för sina lärjungar. Och koncentrationen på och hänförelsen över denna begivenhet har blivit så stark, att den har ställt Jesu verkliga, stora och alltbetydande uppståndelse i skuggan. Trots att Jesu uppenbarande för sina lärjungar ju i själva verket borde ha uppfattats som bevis för den fortsatta existensen efter döden och därmed för reinkarnationen, har den nu blivit en skugga som förmörkar eller osynliggör den verkliga, bländande uppståndelsen, som är Guds mål med alla människor, och som Jesus var inkarnationen av.

Översättning: Mona Rehn Ekeback

Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript, som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag i Martinus Instituts föredragssal, söndagen den 8 maj 1949. Martinus följde vanligtvis inte sitt manuskript under föredraget, utan talade fritt och inspirerat. Smärre korrekturrättelser och styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 4/9 2011. Första gången infört i Kosmos nr 5, 2012.

Då artikeln slutar relativt abrupt, har redaktionen tillfört tre kapitel från småboken Livets väg ("Den sekundära och den primära uppståndelsen").

Kapitel 8

Jesus och den sekundära och primära "uppståndelsen"

Vad beträffar Jesu uppståndelse på påskmorgonen med hans efterföljande materialisationer eller framträdanden för lärjungarna, kan den som nämnts endast räknas som en manifestationsart som ännu bara är av mycket interimistisk natur och först senare kommer att bli en fundamental, allmän vardagshändelse på jordens fysiska plan. Den utvisade blott en förmåga eller egenskap som många gånger både förr och senare i princip har blivit utförd av andra diskarnerade väsen, ja till och med sådana av långt ringare moralisk kvalitet än den Jesus representerade. I världsåterlösarens mission spelar den därför blott en sekundär roll.

Däremot avslöjade världsåterlösarens liv och framträdande en annan "uppståndelse från de döda" av vida större format och uteslutande baserad på kärlek. Denna uppståndelse är inte en tillfällig, med lånade materier och tankekoncentration upprätthållen viljeakt, utan utgör i stället en genom en reinkarnationskedja av fysiska liv framträdande förvandlingsprocess som från en mörk, primitiv, djurisk tillvaro låter individen genom utveckling gradvis vakna upp till att bli ett högintellektuellt, i kärlek kulminerande väsen, en "Guds avbild". Det är denna uppståndelse som är det primära målet för Guds vilja med den jordiska människan. Endast denna uppståndelse kan ge individen den fulla upplevelsen av sin identitet som tidens och rummets skapare och herre och därmed upplevelsen av att vara "ett med Fadern", vara identisk med själva evigheten och oändligheten. Det levande väsendet eller gudasonen får alltså genom denna uppståndelse en upplevelse som vida överglänser den upplevelse eller uppståndelse som endast består i att visa sig i en interimistisk kropp, baserad på ett ögonblicks lån av andra människors fysisk-psykiska materier. Vad betyder en sådan interimistiskt materialiserad ande, om den inte i förväg har passerat "den stora uppståndelsen" eller "den stora födelsen"? Är det inte ett faktum att de materialiserade andarna i allmänhet inte har kunnat berätta något som särskilt överstigit vad man på det fysiska planet visste redan i förväg? Något verkligt svar på livsmysteriets gåtor har man inte fått på den vägen. Därtill kommer också att en interimistisk materialisation inte som den vanliga fysiska kroppen kan vidmakthållas genom kroppens egen automatfunktion, varvid anden eller jaget har dagsmedvetandet helt fritt för annat bruk, utan måste upprätthållas genom en mer eller mindre ansträngande, medveten viljekoncentration. När en ande skall upprätthålla en stark koncentration på ett bestämt objekt, blir det mycket svårt för denne, ja för somliga kanske rent av omöjligt, att samtidigt koncentrera sig på invecklade intellektuella ämnen. I samma mån som en ande skall koncentrera sig på tankeområden utanför själva materialisationen, försvagas eller omöjliggörs ju denna materialisation eller synliggörelse. Att kristusmaterialisationerna blev så lyckade som fallet var beror helt på den omständigheten att han hade en mycket överlägsen och tränad koncentrationsförmåga i förening med de osedvanliga förutsättningar för materialisation som de närvarande lärjungarnas och vännernas A-stoff erbjöd honom, samtidigt med att han förut var i besittning av "den stora uppståndelsen", som hade gjort alla andliga frågor vardagliga och naturliga för honom. Han behövde i materialisationsögonblicken inte anstränga sin koncentrationsförmåga. Han kunde därför i större utsträckning än vad som annars är fallet frigöra mera kraft och styrka till gagn för materialisationen.

Kapitel 9

Kristendomens felaktiga uppfattning om den sekundära uppståndelsen på bekostnad av uppfattningen om den primära uppståndelsen

Den sekundära uppståndelsen, den ännu ofullkomliga materialisationsformen, har i verkligheten blivit den centrala punkten i den kristna världsuppfattningen och har därmed ställt "den stora primära uppståndelsen" i skuggan. Det är också gripenheten inför den sekundära eller "lilla uppståndelsen" som helt har överskuggat eller beslöjat uppfattningen om reinkarnationen eller återfödelsen från liv till liv, så att man inom kristendomen helt förnekar denna och tror att det levande väsendet endast har ett fysiskt jordeliv. Denna tro återigen har föranlett en ny övertro angående rättfärdiggörelsen av tillvarons eller det dagliga livets skenbara orättvisor, så att man heller inte kan ge någon som helst tillfredsställande intellektuell eller logisk förklaring på de högst olikartade och till synes orättvisa öden som de levande väsendena är underkastade. Man söker råda bot på allt detta med hjälp av sakrament och dophandlingar i förening med tron på Guds mildhet, tron att han – på grund av Jesu korsfästelse – skall låta nåd gå före rätt och förlåta väsendena deras synder. Intet under därför, att världsåterlösaren kunde förutsäga den "antikrist" som måste medföra "den yttersta tidens" domedag eller ragnarök, det religiösa och politiska kaos, den dräpande principens kulmination, som mänskligheten i dag suckar och stönar under trots tusentals prästers predikningar om nästakärlek. Nej, väsendenas öde är inte en fråga om en vred gud som skall blidkas genom attentat mot världsåterlösaren, så att han kan ömka sig över människorna och tillge dem deras synder. Väsendenas öde är alls inte en fråga om synd och förlåtelse utan helt och hållet en fråga om orsak och verkan. Det är en fråga om vetskap och ovetenhet i kosmisk kemi och teknik. Där väsendet inte känner lagen om orsak och verkan handlar det i blindo. Att handla i blindo, när man inte kan se, kan inte vara att synda. Det kan därför inte existera någon synd att bli vred över. En gudom som blir vred är inte en gud, utan en avgud. Det är en varelse som själv är blind. Det är ett väsen som hör hemma bland alla andra väsen som går omkring i blindo eller famlar sig fram i mörkret. En människa som blir vred är inte en människa, utan ett väsen som ännu inte har "uppstått från de döda". Det är ett väsen som genom gravens skugga efter hand skall bana sig väg fram mot ljuset, mot "den stora uppståndelsen", "den totala invigningen" eller "den stora födelsen".

Kapitel 10

"Den primära uppståndelsen" som det allt överskuggande målet för Gudomens vilja ifråga om den jordiska människan

Den sekundära uppståndelsen eller Jesu påskuppståndelse är således inte nog. Det är inte den som är den sanna kristendomens kärna eller fundamentet för världsåterlösarens mission eller världens frälsning. Fundamentet var förkunnelsen och demonstrationen av det "himmelrike" som skulle komma som något inuti väsendena. Det var inte en ockult eller psykisk förmåga att materialisera sig, utan en förmåga att leva i kontakt med universums lagar, en förmåga att vara till glädje och välsignelse för helheten, förmågan att vara – inte ett hinder för andra människors eller levande väsens tillvaro, utan tvärtom att vara en inspirerande, livgivande och glädjebefordrande och därmed tjänande livskälla för alla levande väsen.

Att genom reinkarnationens princip "födas på nytt av vatten och ande" och därmed ha möjlighet att växa upp från en primitiv, djurisk och dräpande till en högintellektuell, kärleksdominerande livsform, som utgör "människan skapad till Guds avbild", det var innehållet eller kärnan i Jesu samtal med Nikodemus. Utan att "födas på nytt av vatten och ande kan ingen komma in i Guds rike". Detta återigen vill säga att människan måste födas i en ny fysisk organism, lämplig för en medvetandeinställning och uppfattning om livet och tillvaron som en gudomlig allkärleksmanifestation. Denna nya fysiska organism är således "den nya födelsen av vatten", liksom den nya medvetandeinställningen är detsamma som "den nya födelsen av ande". Det var denna nya födelse som utgjorde "den stora uppståndelsen" eller uppenbarelsen i världsåterlösarens framträdande på jorden. Det var inte en uppståndelse som han uppnådde först efter sin korsfästelse, utan det var ett "uppstående från de döda" som han redan hade tillägnat sig under svunna liv före sin inkarnation på jorden. Det är samma uppståndelse som bebådas alla människor genom uttrycket "Kristi återkomst". Denna Kristi återkomst är detsamma som väsendets tillägnande av Jesu livsupplevelse och det därmed förbundna "ett-blivandet med Fadern". Det är detta kosmiska medvetandetillstånd som utgör det himmelrike den jordiska människan måste sätta upp som sitt stora framtidsmål. Det är denna Kristi återkomst vi känner från Livets Bog som "den stora födelsen". Det är förberedelserna till denna stora "uppståndelse från djur till människa" som alla jordmänniskor nu genom ragnarök eller domedagen är under utveckling mot. Och det är som nämnt denna uppståndelse som är det allt överskuggande målet för den gudomliga viljan i dag när det gäller den jordiska människan. Denna uppståndelse kan alltså endast och allenast tillägnas och existera som det fulla resultatet av den fullkomliga nästakärleken och är därmed den enda sanna kristendomen eller mänsklighetens frälsning.

Från Kosmos 2012-5

Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.