Vid sidan om de synliga levande väsendena på det fysiska planet finns det hela serier av osynliga levande väsen. Vi säger därför om dessa väsen att de lever på ett andligt plan, det så kallade "andliga planet". Vi kallar därför också dessa väsen för "andar". Skillnaden mellan dessa andliga väsen och de fysiska väsendena består däri att medan de fysiska väsendena är bundna till en kombination av olikartade fasta och flytande materier i form av den fysiska organismen, är "andarna" väsen som inte längre har en sådan organism. Men absolut alla existerande andar har för kortare eller längre tid sedan haft en fysisk organism. Inget väsen kan vara ande, kan vara ett levande väsen annat än genom inkarnation i fysisk materia, liksom inget enda väsen kan vara ett fysiskt väsen utan att bakom denna fysiska organism finnas som "ande".

Om vi ser på en fysisk organism, visar den sig för oss som ett slags världsallt. Liksom det stora världsalltet omfattar många olikartade företeelser, planeter, solar och vintergator med myriader av olika former av rörelse, vilket åter vill säga uttryck för logiskt skapande och därmed för liv och medvetande, för tanke och vilja, så innehåller också det levande väsendets fysiska organism en serie företeelser som alla skapar sina former av logiska eller nyttiga rörelsearter och därmed är uttryck för liv, medvetande, tanke och vilja. I de kända levande väsendenas organismer, vilket vill säga de väsen som utgör "mellankosmos", är vi inte vana att kalla dessa företeelser för solar och vintergator, men däremot känner vi dem under begreppen organ och organfunktioner. Sålunda är vår hjärtfunktion, lungfunktion, körtelfunktion etc. logiska processer i organismen, utan vilka denna inte skulle kunna bestå eller vara det redskap för oss som den nödvändigtvis måste vara, för att vi ska kunna uppleva livet på det fysiska planet under den form som i vår nuvarande utvecklings- eller ödesepok är en livsbetingelse för oss. Men det skulle vara dåraktigt att tro att alla de stora företeelserna ute i universum, naturens rörelseprocesser inte likaså var organfunktioner i en stor organism. Vad skulle de annars vara? Om alla de materiekombinationer som vi är i stånd att helt genomskåda med vårt medvetande inte kan finnas utan att vara organ- eller medvetandefunktioner, med vilken rätt eller på vilken grund skulle vi då anta att rörelsearterna inte också hade samma logiska syfte i de stora materiekombinationer och rörelsearter, som vi med våra fysiska sinnen inte kan genomskåda och som vi kallar just naturen, stjärnvärlden, solar och vintergator? Och har det inte för länge sedan blivit ett faktum att hela vårt fysiska liv här på jorden helt har skapats genom ett samarbete mellan solen och vår jord? Hur skulle det liv och det framträdande som vi nu representerar kunna ha blivit till och alltjämt upprätthållas utan solens ljus och värme? Jorden skulle i dag vara en isöken insvept i den mörkaste natt, en skärseldssfär för tillfälligt förlorade själar. Men eftersom dessa planeter och stjärnor, solar och vintergator sålunda utlöser de för livet nödvändiga företeelserna, är de ju också organfunktioner. Och varför skulle de inte vara det? Det skulle vara ologiskt och därmed i högsta grad dåraktigt att tro att dessa väldiga krafter, som solarna och vintergatorna representerar, under miljoner och åter miljoner år svävade genom den väldiga rymden till ingen som helst nytta, när vi här på jordklotet inte kan ta upp en droppe sumpvatten utan att den håller på att sprängas av livsformer. Varför en sådan trängsel i en mikrob, om världsrymdens planeter, solar och vintergator i en sådan mångfald, ja, otaliga som sandkornen vid havets strand, var obebodda världar, var obebodda av fysiska väsen, var obebodda av andar eller av psykiska livsformer?

Den kommande verkliga och förnämsta vetenskapen blir vetenskapen om själva livets psykiska eller andliga sida. Man kommer sålunda att erfara att hela universum är genomströmmat av ande, som åter är detsamma som liv och medvetande och därmed tanke och vilja, begär och tillfredsställelse av begär. Man kommer att erfara att det inte är livet som är bundet till den fysiska organismen, men att det däremot förhåller sig tvärtom. Det är den fysiska organismen som är bunden till livet. Själva livet är det eviga, medan organismen med dess särskilda företeelser endast är tillfälliga, endast är timliga. Och vi känner ju också från vår egen livsfunktion, hur vi med vår egen tanke och vilja reglerar vår manifestation, dirigerar vår fysiska kropp. Att det inte är hjärnan som sköter denna reglering, torde väl varje ärlig intellektuell kosmisk forskare känna till. Den är visserligen det stora huvudredskapet, den stora avsändaren och mottagaren av viljans kraft. Den är alltså endast ett redskap, men för vem? Ja, något fysiskt väsen kan det inte vara, då allt som annars förekommer i denna organism också endast är underordnade redskap för samma dirigerande något. Detta något är alltså organismens upphov. Men eftersom detta inte finns på det fysiska planet, är det alltså ett psykiskt väsen, vilket är detsamma som "ande". Bakom varje fysisk organism, vare sig det är en planet, en himlakropp eller en vanlig känd organism av kött och blod, finns det alltså en dirigerande ande. Och sålunda finns det bakom jordklotets fysiska framträdande en dirigerande ande som är hela klotets högsta auktoritet. Men en ande består inte endast av ande. Ande i bokstavlig mening är tanke och vilja, som åter är detsamma som medvetande, och medvetande är i sin tur något som är underordnat ett upphov, eftersom det upplevs och manifesteras. Detta upplevande och manifesterande något är det som vi har lärt känna som jaget. Jaget i förening med tanke och vilja eller medvetande utgör en ande, vilket vill säga ett levande psykiskt väsen.

Den högsta auktoriteten i jordens område är alltså jordklotets jag. Alla andra maktfaktorer i dess område, såsom de kända stormakterna, är alltså inte den högsta auktoriteten på jorden. Jordjaget i förening med sin ande är själva klotets absolut suveräna eller verkliga kung. Om en stormakt ska falla eller gå framåt, om en folkgrupp ska utvecklas i den eller den riktningen, om landgränser ska läggas här eller där, om nationerna ska förenas till en värld eller om de ska fortsätta att vara splittrade i inbördes motsatta stater och därmed alltjämt vara en källa till krig och ofred bland människorna, är en fråga som uteslutande kan avgöras av jordens sanna kung, jordanden eller jordjaget. Och det var egentligen detta jordens jag eller jordens ande som i särskild grad besatte de enväldiga kungarna i gamla dagar. När det hette att de var Guds söner eller släkt med själva Gudomen, var det i verkligheten själva jordanden som de stod närmast. De var alltså centrum för jordjagets fysiska talangkärnor. Genom dessa kungar kunde jordjaget reglera sina mikroväsens, vilket i detta fall vill säga mänsklighetens, fysiska och andliga kurs. Genom dessa talangkärnor utsände jordjaget sin vilja, som i de nämnda kärnorna omformades till en organiserande diktatur. Det kungliga väsendet avvek ju från de vanliga individerna genom att vara ett "invigt" väsen, vilket just betyder ett väsen av en så framträdande utveckling att jordjaget kunde sända sin viljekraft direkt genom detta väsen. Den diktatur som därigenom utövades var i stor kontakt med jordjagets begär, vilja och längtan. De övriga människorna i det rike som var underställt kungarna var ju ovetande väsen, oemottagliga för direkta högre andliga impulser från jordjagets ande. De kunde därför organiseras och bringas under utveckling endast genom en intellektuell diktatur. Kungarna var sålunda de enda väsen vilkas psyke direkt kunde ta emot jordjagets impulser.

Nu säger man kanske: Varför griper då jordjaget inte in och förhindrar dessa krig och revolutioner? Varför stoppar det inte hela detta ragnarök i sin egen organism? Svaret härpå blir då att det i allra högsta grad är i färd med att röja upp i sin organism. Man ser ju tydligt hur dess tanke och vilja besätter de mest framstående talangkärnorna för dess impulser. Vi ser i dag enskilda väsen som har fått en makt som aldrig någonsin tidigare getts något enskilt väsen på jorden. Ser vi inte i dag några enskilda individer, för att inte säga en enskild man, behärska hundratals miljoner människor rent diktatoriskt? Och ser det inte genom propagandan och agitationen runt om i världen ut som om målet för denna diktatur ingenting mindre är än erövrandet av hela världen? Vid sidan av denna maktgrupp finns det en annan maktgrupp som också har en förening av alla nationer till ett folk, ett rike eller en värld som mål. Men här är det inte diktaturprincipen, där individen är slavbunden, som är målet. Här finns det en regeringsform i vilken alla kan delta, en regeringsform i vilken var och en inte bara har rösträtt, utan också rätt att kritisera, så att eventuella orättvisor eller missbruk av regeringsmakten kan offentliggöras och konstateras och därmed bekämpas. Dessa båda strömningar har alltså nått så långt att de nu koncentrerar mänskligheten i två stora grupper, den ena för diktatur och därmed för berövandet av individens frihet till förmån för makthavaren, och den andra för demokrati och därmed för största möjliga beskydd av individens frihet till förmån för intellektuell utveckling och kulturskapande. Mänskligheten är alltså i dag uppdelad i två motsatta grupper, vilket nödvändigtvis måste ladda atmosfären med spänning, krigsfruktan och våldsamma utslag av inbördes opposition och intolerans. Och eftersom människorna vanligtvis i verkligheten alls inte förstår vad det är som försiggår, tror de att det är den eller den diktatorn eller den eller den framstående demokraten som är skuld till förhållandet. Och då dömer man utifrån detta. Är det inte utifrån detta som man bedömer Lenin, Stalin, Hitler och Mussolini, och är det inte också utifrån detta som man bedömer Roosevelt och Truman? Tror man inte att det är dessa människor som har bestämt världens gång? Men något mer naivt kan inte tänkas. De har inte det minsta inflytande på själva mänsklighetens öde. Det är något helt för sig. Om inte dessa personer hade kommit i ledningen för de särskilda krafter de representerar, skulle det genast ha kommit andra av precis samma psyke eller mentalitetstyp. Det gällande förhållandet var och är helt oundvikligt. Dessa väsen är endast talangkärnor för jordjagets medvetandeimpulser. Det är ju nämligen samma jag, samma väsen, samma kung bakom de två stora motsatta maktgrupper som i dag ser så hotande ut för världens fred, nämligen jordjaget eller jordens ande. Det är jordens viljeimpulser, dess sökande efter moral, dess tänkande fram och tillbaka över vad den ska och inte ska.

Hur kan det då komma sig att jorden har två sådana till synes alltförstörande motsatta impulser? Ja, varför skulle den inte liksom varje annat levande väsen stå inför de två stora kontrasterna. Det den vet, och det den inte vet. Jordanden är ju ett levande väsen som är underkastat spiralkretsloppet och måste därför befinna sig på ett eller annat ställe i detta kretslopp. Och det är inte svårt att se att den befinner sig i sin spiral på precis samma ställe som den utvecklade vanliga jordiska människan i sitt spiralkretslopp, vilket alltså vill säga på gränsen mellan "djur" och människa, som åter är detsamma som på gränsen mellan själviskhet och osjälviskhet, på gränsen mellan egenkärlek och kärleken till nästan. När den befinner sig i denna sfär i sitt spiralkretslopp, genomströmmas dess medvetande delvis av de djuriska eller själviska tankeklimaten eller andliga krafterna och delvis av de osjälviska eller humana eller kärleksfulla andliga krafterna. När dess medvetande genomströmmas av dessa krafter, måste dessa naturligtvis besätta de var för sig passande talangkärnorna. Och man blir alltså besatt av jordjagets andliga själviska eller djuriska krafter i samma grad som man själv är egoistisk, självisk, maktlysten och kärlekslös mot nästan, liksom man blir besatt av jordjagets osjälviska humana eller kärleksfulla strömningar eller energier i samma grad som man ägnar sig åt att vara talangkärna för dessa krafter. Vi ser alltså att de "stora männen" i världspolitiken i själva verket endast är besatta av jordjagets egna impulser av den art som de själva i sitt dagliga liv sympatiserar mest med. Men eftersom det i jordpsyket eller jordmentaliteten framträder två motsatta, varandra förföljande krafter, betyder det alltså att jordanden håller på att göra upp med sig själv, sin egen tankevärld, sin moraliska inställning. Och i denna uppgörelse är det klart att den samlar allt vad som kan tala för själviskheten och diktaturen eller berövandet av den enskilda individens frihet till förmån för flocken, liksom den naturligtvis också samlar allt som kan tala till förmån för frihet för och beskydd av den enskilda individen gentemot flocken eller staten, beskydd och utbredning av kärleken till nästan. Jorden håller alltså för närvarande på att resonera. Eftersom den är av en helt annan tidsbana än den mikrobana som vi själva lever i, är dess "tanketid" av en långt längre tidrymd än vår. Vad som är en sekund för det jordiska väsendet, är kanske ett år, tio år eller hundra år för oss. Vi förstår därför att jordens tankefunktioner, dess skiftande sinnelag, går genom mänskligheten som dennas kulturepoker. Jorden befinner sig i en kris, den kris som alltid föregår en invigning. Och då jordklotet redan har påbörjat den andliga processen för århundraden sedan och inte kommer att vara färdig förrän om tre tusen år, är det inte så märkligt att vi märker dessa dess medvetandeimpulser så starkt i vår egen sfär, eftersom ju denna är besatt av jordens ande.