Det finns väl inte något som kan vara av större betydelse för den intellektuellt tänkande människan än detta att få reda på livsmysteriet och därigenom förkovra sig i att kunna bygga upp sitt eget öde. Vi har tidigare fått en inblick i hur det finns två naturer i den mänskliga strukturen: det mänskliga och det omänskliga, vilket i sin tur vill säga det så kallade "goda" och det så kallade "onda". Medan "det onda" är den i människan ännu ej övervunna djuriska livsformen, som är baserad på den instinktiva självbevarelsedriften och behärskas av själviskhet och kan uttryckas genom mottot "var och en är sig själv närmast", är "det goda" en i människan begynnande ny livsform, som hon med förståndet börjar träna upp sig i att kunna praktisera. Denna livsform är en total motsats till den djuriska livsformen. Den bärs upp av osjälviskhet och kan uttryckas genom mottot "var och en är sin nästa närmast".

Skall människorna då bli sådana genier? – Ja, är det inte det som alla existerande religioner i själva verket förebådar och tillskyndar? – Vad är paradiset eller himmelriket annat än just ett samhälle av väsen, vilka totalt har övervunnit det onda och inte längre i något avseende använder sig av djuriska livsformer, utan älskar sin nästa som sig själv? – Nu vill man kanske lite skeptiskt fråga om det någonsin kan bli möjligt, men här måste svaret bli ett orubbligt: Ja! Den jordiska människan kan i dag se tillbaka över livets hela utveckling i en sådan stor utsträckning att hon av själva livet, alldeles oberoende av religioner och heliga böcker, profeter och vismän, kan få en orubblig bekräftelse eller visshet om vad som är livets mening, eller varthän det bär med den mänskliga utvecklingen. Det är riktigt att vi på ett sätt lever i krig och ofred mer än någonsin, ja, vi lever i själva den dräpande principens kulminationszon, men vi lever också samtidigt i utvecklingen av en särskild tendens, genom vilken mänskligheten kommer att övervinna sin djuriska natur, den största livsfienden eller hindret för att uppnå den totala lyckan eller den fullkomliga mänskliga tillvaron på jorden. Denna tendens är det tilltagande begäret efter att skapa fred i världen. Och ju värre krigen är med dess följder av död och lemlästning, invaliditet och nervsammanbrott, amoralitet och kultursammanbrott, desto mer levande eller vaket dagsmedvetet blir det till faktum, att krigen inte kan utrotas genom krig. Man vägrar därför mer och mer att vara angripare. Att betjäna sig av vapen och maktöverlägsenhet för att erövra och trollbinda andra folk och stater blir mer och mer fördömt av alla utvecklade människor. Angreppskrigen kan inte längre få medhåll och sympati hos det stora flertalet utan en genial lögnkampanj, den så kallade propagandan genom vilken angreppskrigen kamoufleras och utbasuneras som ett absolut nödvändigt försvarskrig. Man åberopar sig på att bli förföljd av andra makter och deras onda anslag.

Utvecklingen medför alltså att all krigsberedskap och vapenmakt går över till att bli en skyddsmakt mot de djuriska, människofientliga naturerna i människorna. Denna makt blir en skyddande mur mot de djuriska människor som ännu är slavar eller kastbollar under den djuriska delen av deras medvetande och därmed är ett hinder för all human och kulturell utveckling. Den är ett slags plank, rest med samma syfte som vilket annat plank som helst avsett för att vara ett värn mot de vilda djuren i djungeln. Ett sådant värn existerar redan i form av kulturstatens polis- och rättsväsen, men det kan endast beskydda landets egna invånare mot varandras djuriska eller icke-mänskliga tendenser. Det kan däremot inte skydda mot andra länders krigiska överfall. Då världens nationer var för sig är en samlad folkgrupp med vapenmakt, kan en sådan stat, i samma grad som den är överlägsen en annan stat i makt, överfalla denna stat, om den ser en fördel i det. På detta sätt har världens staters landgränser blivit till. Det är ingen av dessa gränser som i själva verket har satts upp frivilligt efter det ifrågavarande folkets egen önskan. Gränserna är mer eller mindre påtvingade de mindre staterna av de maktöverlägsna staterna. Och dessa gränser är ändå alls inte säkra. Varje litet land kommer alltid att ha den risken hängande över sig att angripas av varje överlägsen stat, om dessa ser en fördel i det. Här är människorna inom de olika nationerna helt oskyddade. Inbördes mellan världens nationer existerar det inte något absolut lag- och rättsväsen. Här finns absolut inget polisväsen. Nationernas liv är anarki, vilket vill säga att den starkares makt är högsta lag. Det finns absolut ingen som helst verklig rätt. Makten i stället för rätten behärskar således nationernas samliv. Men detta anarkistiska tillstånd är ju detsamma som en gång existerade bland individerna inbördes, innan polis- och rättsväsendet blev en realitet i staten.

Men som redan för länge sedan har blivit ett faktum, är det inte nog med att man inom de enskilda staterna genom polis- och rättsväsendet kan hålla ordning och beskydda kulturutvecklingen; man måste också ha ett polis- och rättsväsen, som kan avlägsna anarkin från staternas samliv och förena dessa i harmoniskt samarbete och den härav följande oundgängliga kulturskapelsen. Och vi ser ju också, hur det arbetas mer och mer på att skapa ett sådant rättsväsen för staterna. Vi känner till Nationernas förbund som var en första ansats, men som inte kunde bestå därför att det endast var avtal eller överenskommelser bakom vilka det inte existerade något polis- och rättsväsen för att beskydda. Dessa avtal bröts så av de olika makterna, allteftersom de ansåg sig se en fördel i det. Skulle det inte också gå likadant med alla andra avtal mellan individerna inom staten, om det inte fanns just ett polis- och rättsväsen som ställde som villkor att var och en måste hålla de förpliktelser, som de frivilligt har gått med på? – Efter det senaste världskriget har ansatsen till ett nytt nationernas förbund eller ett rättsväsen åter blivit aktuellt och har åstadkommit vissa föranstaltningar, som pekar mot en förening av världens nationer, ett nationernas förbund. Att detta förbund inte heller kommer att få någon betydelse om inte den existerande vapenmakten helt omvandlas till ett internationellt polis- och rättsväsen för stater och uteslutande kommer att tillhöra en för dessa stater existerande gemensam regering, samtidigt som alla nationer blir totalt avväpnade, är en realitet som håller på att bli till ett levande faktum. När nationerna beskyddas av ett opartiskt internationellt polis- och rättsväsende för stater, på samma sätt som de enskilda individerna inom nationen beskyddas av ett polis- och rättsväsende, då kan världen börja andas lättare. Då har det första fundamentet för skapandet av en varaktig fred och det härav följande oundgängliga uppbyggandet av en verklig världskultur, där alla mänskliga humana talanger kan komma till full utveckling i skapandet av den allra högsta konsten och vetenskapen, som gjorts tillgänglig för alla.

Alla värden på jorden blir allas värden och kan inte längre vara särskilda privilegier för enstaka självutnämnda makthavare eller slavdrivare, vilka är totala kastbollar för den icke-mänskliga eller djuriska naturen i deras sinne eller psyke. Tänk, när allt som i dag är mörka moln på den mänskliga mentala himlen, såsom alla slags restriktioner, varubrist, svarta börsen, strejker och lockouter, fattigdom, ekonomiskt elände och ekonomisk klasskillnad, inte längre existerar. Ja, själva nyttjandet av pengar blir helt överflödigt. Ingenting som helst får penningvärde och kan därför inte längre vara en handelsvara. Det enda värdet i världen blir den mänskliga förmågan att omvandla materien till att vara till nytta i mänsklighetens dagliga liv och tillvaro. Mänskligheten som nu har blivit en enhet, en organism, en kropp, ett samfund och därmed till en enda existerande nation i världen, har ju allt material och skall inte köpa dessa av andra stater för skyhöga ockerpriser. Samhället äger alla gruvor, alla råämnen och allt material av varje tänkbart slag. Den enda politiken eller det enda fundamentet för dess regering eller styrelse kan därför uteslutande bli förvaltningen av dess enda verkliga värde, nämligen den mänskliga förmågan att behärska materien i livets och fredens favör. All den energi som i dag används för att driva in skatter ur statens medborgare och på annat sätt tillägna sig pengar, kommer att helt övergå till individskyddstjänsten. Detta vill återigen säga, för att skydda och utveckla alla existerande och uppdagade humana förmågor och talanger hos individerna. För planetarstaten, som uteslutande är baserad på humana mänskliga förmågor och talanger, kommer det att vara en lika stor katastrof att slösa med dessa som när en nutidsstat slösar med sina ekonomiska värden. Den mänskliga förmågan, vetandet och kunnandet blir framtidsstatens absolut bärande fundament och kommer vid en tidpunkt att helt frigöra människorna från ekonomiska spekulationer och därmed upphäva alla människors rent materialistiska öde av i dag, nämligen den som uttrycks som förbannelsen: "I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd".

Detta var alltså statens framtida öde. Det visar oss alltså att det är ett underbart ljus framför oss. Att de vise har rätt, när de säger att mänskligheten skall komma att utgöra en hjord och en herde och likaså komma att leva på en ny jord och en ny himmel, i vilken rättfärdighet bor. Den nya himlen är inte en ny himmel i absolut mening, utan en ny andlig inställning till allt och alla, behärskad av nästakärlek eller det stora budet: "Du skall älska din nästa såsom dig själv". I sanning, här kommer man att på allvar uppleva detta stora bud som hela lagens uppfyllelse. Den nya jorden är heller inte ett nytt fysiskt klot, utan en ny materiell och human fördelning av alla värden på jorden, så att dessa, som vi just har beskrivit det, kommer alla till godo, och varvid rättfärdigheten kommer att ske till fullo. En politik som går emot en demokratisk förening av världens stater, är emot själva utvecklingen, är emot själva naturen. Den medverkar till att hålla mänskligheten nere i förnedring, kaos och elände. Den är mänsklighetens onda öde. Den är med om att upprätthålla de djuriska principerna inom människosamhället och upprätthåller därmed de djuriska livsvillkoren för väsendena, som är bestämda att vara människor. Kan livet tala ett tydligare språk? – Kan man viga sina förmågor och krafter till något skadligare och mer ödeläggande än just till främjandet av en politik eller världsuppfattning, som avlägsnar alla möjligheter för mänsklig tillvaro och gör världen till ett stall och människorna till stumma kreatur, som i kraft av propagandans lockbete vilt och blint störtar i väg in till den förmenta härligheten som senare då visar sig endast vara bås och inhägnader, där all mänsklig natur, alla humana förmågor och talanger blivit vingklippta. Och den blivande människan som Guds avbild ser endast gaskamrar, koncentrationsläger, tortyrkammare samt slavdrivare och andefattiga perversa diktatorer med en stab av psykopater eller mentalt urspårade individer, som här får jordmån för en blomstring av sina själsliga kräftsvulster. I sanning, kan "helvetet" bli synligare, bli ett mer uppenbart faktum än genom utvecklandet av den djuriska naturens behärskning av mänskligt materialistiskt vetande och kunnande? – Kan livet på något sätt ge större upplysningar om ödesskapande än just här genom studiet av de nuvarande jordmänniskornas samliv världen över? –

Som ett värn mot och för att avlägsna denna djuriska domän, detta det omänskligas hinder för det mänskligas utveckling hos mänskligheten, kommer alltså en internationell, humanistisk världspolis och ett rättsväsen med juridisk överhöghet baserad på demokratiska principer att vara det enda fundamentala, ja vara den absolut enda nyckeln för att öppna av världsfreden, på samma sätt som det på sin tid var medlet eller nyckeln för öppnandet av den verkliga humana samhällsordningen i staten. Men när denna hämning, denna juridiska princip således är en oundgänglig nödvändig anordning som värn mot staternas och individernas utslag av den djuriska naturen i människan, tror man då inte också att det skulle vara fördelaktigt för varje individ att ta upp kampen mot denna djuriska natur i sitt eget inre. Ty, om varje enskild individ skulle ta upp denna kamp och övervinna sin egen ofärdiga eller icke-mänskliga natur, skulle all polis- och rättsväsende bli överflödigt i världen. Det onda som inte längre skulle existera, skulle man ju inte behöva ha beskydd mot. Ingen skulle längre behöva vara rädd för andra. Ingen skulle behöva hysa misstro, ingen skulle bli sviken eller lämnad åt sitt eget öde eller sin egen hjälplöshet. Alla skulle tjäna alla. Motivet för stöld och inbrott, rånmord, hat och förföljelse, förtal och konkurrens, avundsjuka och missunnsamhet, skulle vara totalt försvunnet från den mänskliga tillvaron. Då pengar inte längre skulle existera, och inget som helst föremål skulle ha handelsvärde, eftersom köpa och sälja skulle vara överflödigt, skulle det inte vara begärligt att få äga nästans egendom, helt bortsett från att alla skulle få en rättvis tillgång till alla livets värden.