Det sexuella livet har ett kretslopp som sträcker sig över två stora utvecklingsavsnitt, över två spiralkretslopp. De väsen som i den ena spiralen är hankönsväsen, blir honkönsväsen i nästa och omvänt. På så vis växlar det. Men det är i själva verket bara i en mycket liten del av spiralkretsloppet som väsendena är enpoliga. Det är bara i djurriket de ska utvecklas. Enpoligheten börjar i växtriket och fortsätter att växa fram till djurriket. Djurriket är enpolighetens kulminationsområde. Här finns de starkaste maskulina väsendena och de mest feminina väsendena. Utvecklingen fortsätter sedan vidare till människorna, som fortfarande har något av djurets principer i sig. Det sker en utveckling i människorna på så vis att de växer ifrån detta enpoliga tillstånd. Men det är ju detta tillstånd som betingar äktenskapet, som ännu är det fundamentala för människolivet här i världen, även om det äktenskapliga eller detta parningstillstånd är degenererande, och vi kan kalla det "de olyckliga äktenskapens zon".

Vi ser hur äktenskapen upphör. Människor lever samman utan att vara vigda osv. Det är alltsammans något som finns med i den gudomliga världsplanen. Allt som har med äktenskap att göra, avkomma osv., kommer att upphöra. Det är bara i djurriket och här i det ofärdiga människoriket som denna enpolighet existerar, med hankön och honkön var för sig. I verkligheten har varje väsen båda könen i sig. I hankönsväsendet är den feminina polen stagnerad, och i honkönsväsendet är den maskulina polen stagnerad. Det är igångsatt för att människorna skulle komma att kunna göra gott och göra ont. Utan denna polförändring skulle inte någon som helst utveckling kunna äga rum. Människan skulle aldrig någonsin komma att uppleva vad som är ont och vad som är gott, och därmed skulle hon ju aldrig någonsin komma att uppfylla det mål som hon är bestämd till att uppfylla, nämligen att bli människan som Guds avbild, bli lik honom. Det är bara här i djurriket som människorna har detta enpoliga tillstånd med hankön och honkön. Genom hela den andliga världen, i miljoner år, är väsendena inte hankön och honkön. Då är de riktiga människor, vilket innebär att de har båda polerna i sig, och de är med detta tillstånd med om att uttrycka att de just är Guds avbild. Gud är ju inte en man eller en kvinna, utan i Gud finns båda dessa två stora, samarbetande polkrafter. Om man är man, behöver man inte vara rädd för att bli kvinna. Mannen blir inte kvinna i nästa liv, och kvinnan blir heller inte man i nästa liv. Det kan gott hända att man önskar det, men en sådan önskan rättar det sig ju inte efter.

Hur länge man kan stanna i det riktiga människoriket, är mycket individuellt. Några kommer inte alls in i det riktiga människoriket. Det avhänger ju av om de har mänsklig utveckling – om inte, så hamnar de i de lägre paradisen. Det finns ju ett paradis för alla grader. Indianerna har sitt paradis, och bushmännen har sitt paradis. Det är klart att de ju inte allihop kan ha samma paradis. De måste ha ett paradis som de förstår, ett paradis som kan glädja och inspirera dem.

Det är högst individuellt hur länge en människa stannar på det andliga planet. Om en människa är mycket andligt inställd och andligt intresserad och har mycket andligt vetande, kan hon vara där länge. Då kan hon vara på det andliga planet i omkring 80 år eller kanske ännu längre. Men det förutsätter att hon dör av ålderdom. Om hon däremot inte har detta intresse, om hon är mycket materialistisk och inte har det minsta med det andliga att göra, kommer hon inte att stanna så länge på det andliga planet, eftersom hon då inte har något att göra där, hon har inte gjorts medveten för det, och då återföds hon mycket snart igen. Djuren återföds särskilt snabbt, och primitiva människor återföds också mycket snabbt.

Barn och unga människor kommer mycket snart tillbaka. Soldater, som dräps på slagfältet, kan födas och komma tillbaka till det materiella planet igen efter fyra fem år.

Hur länge man är på det andliga planet, beror alltså på ens andliga tillstånd. Om man är mycket andligt utvecklad, har man ju stora förutsättningar att vara på det andliga planet. Och är man inte så andligt utvecklad, måste man tillbaka till det fysiska planet, eftersom det ju är där man ska utveckla de andliga förmågorna.

Men det finns ordinarie skyddsandar på det andliga planet. De är ju änglar. Det är också vad Kristus säger: "Är de inte allesammans änglar till hjälp för dem som skall ärva salighet?" Så det finns alltså väsen som tar sig an människorna. Vi kan till exempel inte dö utan att det finns skyddsandar som är med och hjälper oss, på samma sätt som ett barn inte kan födas här utan att det finns föräldrar. Föräldrarna är också skyddsandar för sina barn. Ja, det skulle de åtminstone vara, men det är ju inte alltid de är det.

Vad gäller detta att lära, så lär man inte något på det andliga planet. Man har den begåvning som man har med sig härifrån det fysiska planet. Man lär inte på det andliga planet, det är ett njutningsplan. Där kan man uppleva behagligheter med det vetande man har, och där kan man skapa med det vetande man har. Där ska man inte lära, göra erfarenheter, uppleva besvikelser och allt sådant. Om man skulle det, skulle det ju också bli besvikelser, lidanden och liknande på det andliga planet, men det är ju inte meningen.

Fostret och det lilla barnet är medvetet i minnena från sitt tidigare liv. Fram till ett halvår efter att det har fötts, kan det lilla barnet ligga och uppleva sitt tidigare liv, men det kan ju inte berätta något om denna upplevelse. Vi ser ibland att det lilla barnet kan skratta så att hela kroppen skakar. Det sker därför att det har dessa salighetsupplevelser från det andliga planet. Men efter hand som det börjar se den fysiska världen, se ljus och lampor osv., glömmer det den andliga världen. Barnet blir upptaget av det jordiska, och så börjar det jordiska medvetandet utvecklas.

Om man vill ge sitt lik till vetenskapen, därför att man menar att det kan vara till nytta, så kan man ju göra det. Men det är en abnorm handling.

Det är också möjligt att man kan komma att ångra det när man på det andliga planet ser sin kropp bli skadad. Man är inte färdig med sin fysiska kropp därför att man dör. Under ett långt liv har man haft alla sina upplevelser genom sin fysiska kropp, och det är en viss kärleksförbindelse, en sympatisk förbindelse, mellan jaget och denna kropp. Så man ska inte tro att det man gör med sitt lik är helt utan karma.

Detsamma gäller också vid likbränning. Om en människa låter bränna sitt lik, får hon också en skärseldsplåga på det andliga planet, samtidigt som hon här på det vakna planet minskar sitt beskydd mot att kunna brinna upp, mot att råka ut för eldsvåda.

Det är riktigt att det kan sägas mycket för och emot, och man kan tycka att det inte är fullkomligt att hålla liv i sådana gamla, mycket sjuka människor i månader eller kanske hela år utan att de återhämtar sig. Men när människorna inte är tillräckligt moraliska, kan man inte ge läkarna tillåtelse att låta en människa dö, om de tycker det. Det skulle kunna leda till bedrägerier. Låt oss till exempel säga att arvingarna till en rik människa tog kontakt med en sådan läkare, som sedan lät denna människa dö långt innan hon annars skulle dö.

Jag menar att människorna måste göra vad de kan för sjuka och gamla människor. Om de sedan kan leva eller dö, ja, det är ju en karma för dem själva, men då har människorna i alla fall gjort vad de kunde.