M2110
Sten, vatten, luft och ande
av Martinus
1. Fast, flytande, luftformig och strålformig materia
Något av det första den tänkande människan börjar uppleva, är att hon befinner sig som mittpunkt i en oändlig ocean av krafter, som skapar rörelse och utlöser en rad förvandlingsprocesser. Hon uppfattar dock inte genast alla dessa krafter som rörelse, tvärtom. Många rörelsearter uppfattas som stillhet, som något som är i vila. När vi ser en stor sten som ligger på marken, uppfattar vi den inte som uttryck för rörelse. Klippformationer och bergstoppar förnims också genom våra sinnen som något som uttrycker absolut stillhet. Överallt där vi betraktar mineralvärlden uppfattar vi dess detaljer som orörliga, ja, nästan som oföränderliga, som en död värld. Mineralvärlden skiljer sig via våra sinnen från allt vi kan se är i rörelse och under förvandling. Vi ser vattnets rörelse genom bäckar, åar och floder, havets bränning och molnens flykt över himlen. Vi förnimmer den lätta brisen eller stormens ilande över land och hav, liksom vi också efter hand har blivit klara över himlakropparnas rörelser genom världsrymden. Vi upplever hur vatten förångas och ånga förtätas, och hur andra ämnen förvandlas vid speciella varm- och kallgrader. Vi inser att förvandlingen av ämnena kan delas in i fyra stora avsnitt eller fyra huvudformer av tillstånd: fasta, flytande, luftformiga och strålformiga.
Det sistnämnda tillståndet är något mindre känt än de andra tre, eftersom det inte är direkt tillgängligt för fysiska sinnen. Man förnekar därför i stor utsträckning det strålformiga tillståndets existens, även om erkännandet av det på senare tid påskyndas genom kunskapen om elektricitet, radiovågor och andra former av strålar och vågor som den tekniska vetenskapen arbetar med, och som varje människa efter hand använder i sin dagliga tillvaro. Man måste erkänna att det existerar osynliga energier eller krafter, vilka obehindrat går igenom fast materia. Det är dessa energier man försöker mäta i frekvenser och våglängder, men som man trots allt ännu endast har en ringa kunskap om. I årtusenden levde människorna utan kunskap om detta fjärde tillstånd hos materien. Att det existerade hade de dock ändå en instinktmässig föreställning om, och på denna föreställning om osynliga krafter var deras inställning om en "andlig värld" baserad.
2. Den religiösa instinktens förhållande till den strålformiga världen
Naturmänniskorna hade en orubblig instinktiv förnimmelse av en osynlig världs existens, till på köpet befolkad med levande väsen. De var rent av helt säkra på att det i denna osynliga värld existerade väsen, som var ännu mäktigare än de fysiska väsendena på både gott och ont. Gudar och gudinnor, änglar och djävlar, skyddsandar och demoner uppfyllde deras föreställningsvärld. Och visserligen var alla dessa andliga väsen så att säga "skapade till människans avbild" i den meningen att människans föreställningsförmåga och fantasi gjorde sig gällande när hon skapade bilder av dem för att tillbe dem eller dikta myter och berättelser om dem. Därför har man på senare tid menat att en andlig eller osynlig värld med osynliga väsen uteslutande var en produkt av primitiva människors fantasi. Men miljoner människor har genom årtusendena inte kunnat leva och dö i tron på något, som över huvud taget inte existerar. Tron är en förmåga, och en förmåga kan inte existera utan att vara en organisk funktion. Och då en organisk funktion omöjligt kan bli till utan en påverkan från naturen, måste naturen ha påverkat de levande väsendena så att den förmågan har blivit till. Den andliga världen är inte en "uppfinning" av primitiva människor, den är inte en produkt av deras fantasi. Men däremot är människans tro på den andliga världens existens en produkt av den påverkan av strålar och vågor, som människorna på detta klot har varit utsatta för i form av kosmiska impulser, ända sedan de som primitiva djur-människor medvetet började kunna skilja mellan "jag" och "det". Att människorna med sin fantasi klär den andliga eller strålformiga världen och dess väsen i alldeles bestämda former t.ex. gestalter med vingar, betyder endast att de har svårt att föreställa sig den strålformiga världens natur och lagbundenhet. Därför har de till stor del föreställt sig den som en himmel eller en luftvärld, vars invånare måste ha vingar för att kunna röra sig, som de såg att fåglarna hade. De måste använda den fantasi och det logiska sinne de var i besittning av. Först när människan utvecklats till att i vaket dagsmedvetet tillstånd kunna förnimma de strålformiga materierna, behöver hon inte längre göra sig föreställningar av mer eller mindre vidskeplig karaktär. Hon upplever då den strålformiga världen och dess väsen som något lika naturligt som den fysiska världen med dess väsen, som har organismer uppbyggda av fasta, flytande och luftformiga materier. Efter det att de har släppt den blinda tron, som deras vaknande intelligens reagerar emot, är det ett slags övergångstillstånd innan de blir i stånd att få en sådan medveten kontakt med den strålformiga världen. De befinner sig då i ett slags mentalt ingenmansland, där de endast tror på vad de kan uppleva med fysiska sinnen. Det är i ett sådant tillstånd av rent materialistisk övertygelse, som så många människor i dag befinner sig i.
3. Materialistens form av övertro
Efter hand som människan utvecklas intellektuellt, börjar tron vackla och tvivlen att segra. Man förnekar en andlig världs existens och kommer till och med så långt att man menar, att tankar är en produkt av den fysiska materiens kemiska processer. Man är inte klar över att man då ersätter en gammal övertro med en ny. Den andliga världen försvinner inte därför att man upphör att tro på dess existens. Och efter hand som människorna är mindre beroende av sin intelligens allena och utvecklar sina intuitiva förmågor, kommer de att få överblick inte bara över sten, vatten och luft, över fasta, flytande och luftformiga materier, utan också över begreppet ande och de strålformiga materier, som detta begrepp innebär.
Den materialistiskt inställda människan är inte klar över hur paradoxal och inkonsekvent hennes inställning i själva verket är. Och ju mer hon förnekar och försöker underbygga sitt förnekande av den andliga världens existens, desto mer måste hon använda "andlig materia". Hennes förnekande är ju inte en fysisk produkt som hon har kunnat skapa med hjälp av fysiska redskap. Det är en produkt av andlig materia, en tankekonstruktion som är uttryck för en idé eller föreställning. Och då den andliga världen just är en strålformig värld, kommer det levande väsendet mer och mer att arbeta sig in i denna världs materia, vare sig hon bekräftar eller förnekar dess existens. Ju fler hypoteser och föreställningar man sätter upp som bevis för att den andliga världen inte finns, desto mer bevisar man i sig själv att den existerar. Hela människans funktion, när hon tänker eller försöker få överblick över sambandet mellan orsak och verkan, är just en manifestation i andlig materia. Och hennes förnekande av existensen av denna materia kan jämföras med en simmande människa, som påstår att det vatten hon simmar i inte existerar. Människorna är nämligen omgivna av ett hav av andlig energi eller materia, men då de inte direkt kan se, höra, känna, smaka eller lukta på den, tror de inte att den existerar. De tänker inte på att de över huvud taget inte skulle kunna uppleva något som helst genom de fysiska sinnena om inte den andliga materien existerade, då det är i nämnda materia alla hör-, syn-, lukt-, känsel- och smakbilder skapas i deras medvetande.
4. Medvetandets strålformiga materia som primär faktor i organismen
En fysisk människa framträder som en kombination av fyra tillstånd. Hon har i sin organism en materia, skelettet, som vi betecknar som fast. Det flytande tillståndet representeras av åtskilliga vätskor i organismen förutom blodet. Att även det luftformiga tillståndet är representerat märker varje människa när hon andas. Dessa företeelser i det levande väsendet är tillgängliga för direkt förnimmelse och förnekas därför naturligtvis inte. Men de flesta människor erkänner säkert att de består av mer än mineraler, vätska och luft. Ja, de består också av den så kallade organiska materien som körtlar, hjärta, lungor, njurar osv, är uppbyggda av. Men de består dessutom av något, som tänker. Är det den organiska materien som tänker? Är det hjärtat, lungorna eller njurarna som tänker? "Nej, det är hjärnan", svarar någon. Hjärnan är ett instrument som är uppbyggd av organisk materia och det vill i själva verket säga särskilda kombinationer av "sten, vatten och luft". Den genomströmmas av elektriska impulser, och utan dessa impulser är den död och går snart sin upplösning till mötes, vilket medför människans död. När en organism har blivit ett lik, är det på grund av att de elektriska eller strålformiga impulserna har upphört att genomströmma organismen. Kvar är då bara kroppens beståndsdelar: "sten, vatten och luft", som även den organiska materien är uppbyggda av. Vad är det som är borta från liket? Det är den strålformiga materien, som gav liv åt organismen. Det är den materia i vilken det bildas tankar, erfarenheter, upplevelser, liksom det är den materia som sätter i gång den fysiska materiens rörelser, antingen det är de rörelser som är den fysiska organismens inre funktioner eller kroppens rörelser i det yttre rummet, eller de rörelser som utlöses som väsendets förmåga att arbeta och skapa. Då den fysiska kroppen endast får liv och rörelse genom individens medvetenhetskraft eller förmåga att jonglera med den strålformiga materien, är det inte så svårt att se att den fysiska materiens sammansättning till en organism är en verkan av den strålformiga materien, och att fast, flytande och luftformig materia tillsammans utgör något sekundärt i förhållande till strålmaterien. Den strålformiga världen är det levande väsendets egentliga hemort, och att väsendet inkarnerar i fysisk materia betyder bara att det för tillfället genom sin strålformiga materia också skapar verkningar i "sten, vatten och luft".
5. Allt är tankekretslopp på olika stadier
Genom alla rörelser i materien, dess omformning och förvandling och den härigenom avslöjade planmässigheten eller logiken, som är den fullkomliga andens eller medvetandets kännetecken, avslöjas det för den utvecklade forskaren att det finns mer mellan himmel och jord än "sten, vatten och luft". Den människa, som har mist den blinda tron och som kanske en tid har befunnit sig i tvivlens mellantillstånd, men har förmått göra tvivlet till något positivt i stället för ett ensidigt negativt tillstånd, kommer efter hand att upptäcka att själva livets verklighet eller existens är ett tillstånd eller en väsensnatur som kan genomtränga allt. Det är en natur som kan göra ande till luft och luft till vatten och vatten till sten. Och omvänt göra sten till vatten och vatten till luft och luft till ande. Det låter som trolleri eller mirakler, men det är baserat på kosmiska kretsloppslagar som människorna ännu inte har kunskap om. Den Gudom som är själva det levande universumet, i vilket vi lever, rör oss och är till, gör sina tankar till sten, vatten och luft, och sten, vatten och luft till tankar eller strålformig materia. Alla rörelser, all skapelse, allt som försiggår omkring oss och i oss, är i själva verket tankekretslopp på olika stadier. Det är ande eller tanke i färd med att forma fysisk materia och därmed bli till erfarenhet och upplevelse, alltså igen till tanke eller andlig materia. Även bakom de för människans fysiska sinnen otillgängliga rörelserna i den "fasta" mineralmaterien finns det tanke och avsikt. All manifestation eller rörelse i vilken form den än förekommer – som himlakroppars banor, som elementarpartiklars rörelse i mikrokosmos eller som en jordisk människas tankar och handlingar – allt är tankar som är på väg från sina respektive jags andliga säte till att omformas till luft, vatten och sten och tillbaka till vatten, luft, sten och tanke för att berika de levande väsendena i universum med nya impulser och variationer av livsupplevelse. Med sin egen tankevärld och sitt medvetandekretslopp upplever det levande väsendet eller "gudasonen" så småningom uppenbarelsen av Gudomens liv och medvetande. Väsendet lär sig att se "det onda" som det obehagligt goda på ett särskilt stadium i kretsloppet, och att inget kan gå under, inget förtappas, inget kan vara onyttigt, utan allt är tankeberikande, livsförnyelse och fullkomliggörelse. Och därmed blir livets högsta kosmiska facit, att allt är mycket gott.
Från ett föredrag på Martinus Institut söndagen den 19 oktober 1947.
Manuskriptet till föredraget är bearbetat av Mogens Møller.
Bearbetningen är godkänd av Martinus.
Infördes första gången i Kontaktbrev 5, 1967.
Översättning: Mona Rehn
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.