Det största faktum för alla människor är den företeelse vi kallar "materia" eller "ämne". Att materien existerar som en realitet, som inte kan bortförklaras, vet alla, men däremot är det absolut inte alla som känner till materiens verkliga eller slutliga analys. Vad är då materia och hur blir den till? Materia är "rörelse". Allt vad som finns, alltifrån människans eget kött och blod till de hårdaste, mineraliska ämnen, är "rörelse". Men hur ger sig denna rörelse tillkänna? Den ger sig tillkänna därigenom att det inte finns något som helst ämne som inte på ett eller annat sätt utlöser en verkan, en "reaktion". Sådana reaktioner känner vi bäst till ifråga om de ämnen vi har att göra med i det dagliga livet, t.ex. alla de ämnen vi intar som föda eller näring. Om inte dessa ämnen hade en reaktionsförmåga, skulle de vara omöjliga som föda, eftersom något som inte kan reagera skulle vara evigt oföränderligt. Och att äta något som är oföränderligt, skulle vara liktydigt med vår organisms undergång. Det är just materiens förvandling som åstadkommer "matsmältning". Vad är då "matsmältning"? Matsmältning är ämnenas ändamålsenliga förvandling till andra ämnen. Det är sålunda ändamålsenligt att de olika näringsämnen vi intar kan förvandlas till material för uppbyggnad och vidmakthållande av vår organism. Det är nödvändigt för vårt fortbestånd att de intagna ämnena kan förvandlas och omdanas till kött och blod, till organ, ben, senor, nerver och hjärna, så att den samlade kombinationen av ämnenas förvandling kan utgöra det fina instrument för vårt medvetande som vi kallar vår kropp.

Vad är medvetande? Medvetande är upplevelsen av ämnenas reaktion. Att förneka att det finns "något" som upplever ämnenas eller materiernas reaktion, kan inte låta sig göras utan att förneka sin egen existens. Men vad är då detta "något" som upplever ämnenas reaktion? Ja, materien själv berättar ju för oss att det inte kan vara materia utan måste vara något som står över materien, ty det kan inte endast uppleva materien utan också härska över den. Det kan förvandla materien från ett tillstånd till ett annat, det kan med andra ord bjuda och befalla över den. Därigenom bekräftar det sig självt som "något som är över materien". Det kan inte vara identiskt med sin egen organism, som uteslutande består av "materia", som detta "något" utnyttjar eller använder sig av. Att det förhåller sig så blir också till faktum genom att det endast kan använda sig av materiens speciella reaktionsegenskaper. Det måste alltså utnyttja den särskilda reaktionsegenskap som ett ämne har, till att förvandla den reaktionsegenskap ett annat ämne har. Det måste sålunda alltid ställa minst två ämnens reaktionsegenskaper i förbindelse med varandra för att kunna utlösa "förvandling" av materien. Dessa två reaktionsegenskaper går då in i den jämvikt eller balans som betingar uppkomsten av "ett nytt ämne", vars reaktionsegenskap sålunda utgör en verkan av de två tidigare ämnenas sammansmälta reaktioner. Detta nya ämne kan i sin tur av det tidigare nämnda "något" sättas i förbindelse med ett eller flera främmande ämnen, varigenom det i förbindelse med detta eller dessa nya ämnen åter utgör ett nytt ämne och så vidare. Men därigenom har ämnets analys inom det område där vi är mest i förbindelse med det, nämligen genom den materieförvandling eller "matsmältning" som betingar vår egen upplevelse av livet, avslöjat för oss att det utgör ett redskap eller ett material för ett utanför materien existerande – över materien upphöjt – "något".

Om detta "något" i sig självt var materia eller energi, kunde det ju direkt inverka på annan materia eller energi. Men som vi just har sett, kan detta inte låta sig göras. Det måste använda sig av ett ämnes reaktion för att kunna förvandla ett annat ämnes reaktion. All manifestation i tillvaron kan därför i sin kosmiska analys endast förekomma som en representation av mer eller mindre konträra ämnesreaktioners inverkan på varandra genom ett "något" som inte självt är materia eller energi. Eftersom detta "något" inte är materia eller reaktion, kan det inte förnimmas eller ses. Endast materien eller det som har reaktionsförmåga kan direkt förnimmas. Därför är vi överallt direkt blott vittne till materia och materiereaktioner i det oändliga, men det "något" som använder sig av materiereaktionerna ser vi aldrig något av och kommer aldrig någonsin att direkt kunna förnimma. Det kan endast indirekt upplevas genom de materiereaktioner som det använder sig av.

Där detta "något" i förbindelse med sina materiereaktioner på detta sätt är mest synligt, är genom de ämnes- eller materiekombinationer vi uppfattar som "levande väsen". Här ses tydligt att organismen är en sammansättning av ämnen som tillsammans bildar ett redskap för skapandet av nya materiekombinationer. Och här har vi den största upplevelsen eller förnimmelsen av vad som försiggår med hjälp av materiereaktionerna. Eftersom vi själva utgör ett sådant levande väsen, har vi lätt för att kontrollera den nämnda analysen. Och vi blir sålunda genom vår egen upplevelse av livet vittne till materiereaktionernas nödvändighet. Vad kan vi t.ex. göra utan vår organism? Utgör den inte just en kombination av ämnen genom vars reaktioner vi blir i stånd att påverka andra ämnen? Ska vi inte använda socker till att söta med och salt till att salta med, syra till att syra med? Och ska vi inte använda vatten till att släcka eld med och eld till att värma vatten med? Och är det inte likaså nödvändigt för oss att använda föda och kläder till att hålla vår organism frisk? Måste vi inte använda ljus när vi önskar skingra mörkret, och omvänt släcka ljuset när vi önskar mörkret? Måste vi inte i alla livets situationer använda reaktionerna från ett slags materia för att antingen främja eller bekämpa de andra materiernas reaktioner? Var finns något som helst fall där livets upplevelse inte betingas av det levande någots eller jagets jonglerande med minst två konträra ämnesarters reaktioner? Något sådant fall finns inte. Absolut allt vad som kommer inom det levande väsendets skapande kan endast finnas som balanspunkten eller jämvikten mellan konträra ämnens reaktioner, alltifrån organismens finaste körtelsekret till samma jags eventuella skapande av de största ingenjörsarbeten i världen, eller från den minsta suck i den dolda kammaren till det för andra mest synliga uttrycket för samma jags högsta karaktär eller moral.

Det finns sålunda ingenting i det levande väsendets medvetande, varken konkreta eller abstrakta ting, som inte utgör reaktioner på samspelet mellan konträra ämnen eller energier. Att detta något, som vi alla i det dagliga livet betecknar med ordet jag, är närvarande i vår egen materiekombination, är vår äldsta medvetna insikt. Det är ett orubbligt faktum att det bakom materiereaktionerna i det levande väsendets medvetande- och maktområde finns något som önskar och bestämmer ämnenas reaktioner. De är alltså inte slumpmässiga. Varje levande väsens dagsmedvetna jonglerande med de omgivande ämnenas reaktioner sker normalt efter dess egen önskan. Det önskar att äta, det önskar att arbeta, det önskar att vila, det önskar att komma i besittning av det eller det, det önskar att skapa osv., och inte en enda av de här berörda önskningarna kan tillfredsställas utan att jaget i väsendet måste ställa de konträra energierna i förbindelse med varandra, vilket är förutsättningen för att det önskade ska uppnås. En önskans tillfredsställelse eller uppfyllelse kan omöjligt äga rum utan att utgöra en samlad reaktion av vissa konträra ämnens eller energiers reaktioner gentemot varandra. Då reaktionen av dessa konträra ämnens sammansättning blir det levande väsendets samlade reaktion gentemot omgivningen, blir det genom denna sammansättning i princip ett slags "ämne" inför omgivningen.

Som vi började med att säga, är materia reaktioner. Men reaktioner är i sin tur en särskild energi- eller vibrationsart. Då det levande väsendets samlade framträdande inför sin omgivning likaså är en speciell energi- eller vibrationsart, blir detta framträdande som redan nämnts i princip detsamma som "ämne" eller "materia". Det är riktigt att vi inte är vana att uppfatta våra medväsen på det sättet, men detta beror uteslutande på den omständigheten att vi har såväl deras som vårt eget framträdande på så nära håll, att de lokala detaljerna överskuggar helheten på samma sätt som när vi ser i ett mikroskop. Om vi riktar ett mikroskop mot en materiemassa och ser denna många hundra gånger förstorad, ser vi inte längre materiemassan, utan i stället de enskilda, lokala detaljerna i materien – med andra ord: materien ser inte längre ut som "materia".

Allt vad som döljs under begreppet "materia" är nämligen i själva verket absolut endast lokalt liv, lokal energi och lokala detaljer, sedda på så stort avstånd att dessas konturer kommer bort i mängden, varigenom endast anblicken av denna mängd, som alltså utgör helheten, återstår. Allt vad människorna i dag kallar "ämne" eller "materia" är alltså uteslutande en "massa" som de har på ett så stort intellektuellt avstånd att de inte kan förnimma eller fatta denna massas lokala detaljer, utan endast massan själv.

Den jordiska människan kommer därför i sin kommande intellektuella utveckling mer och mer att bli inställd på denna kosmiska perspektivprincip och därigenom komma till insikt om att all materia i verkligheten är uttryck för levande väsens reaktioner, och endast kan betecknas som materia där helheten är så dominerande att man inte kan urskilja de enskilda detaljerna eller levande väsendena. Där de enskilda detaljerna däremot är så dominerande att de överskuggar helheten, ser människan inte tingen som materia utan som "levande väsen". Det har därigenom uppstått den övertron att de levande väsendena är en sak och materien något helt annat. Men så är alltså inte fallet. All materia är levande väsen eller uttryck för liv likaväl som allt liv är materia. Men därmed blir all materia detsamma som livet. Tänk, vilket panorama som plötsligt här uppenbarar sig! Allt det som människorna ser framför sig och som för deras fysiska sinnen visar sig som materia, är i själva verket endast en kosmisk fjärrhorisont, som är så långt under deras eget kosmiska steg i universum, att de inte kan urskilja de enskilda detaljerna och därför heller inte kan se de myriader av levande väsen eller uttryck för levande väsens reaktioner som denna fjärrhorisont döljer för deras medvetande. De ser endast helhetens konturer. Tänk vad detta betyder! I den minsta lilla knapp i en människas klädnad skådar hon ut över otaliga planeter och världar, sammansatta av miljontals reaktioner från lika många bakom dessa otaliga reaktioner existerande levande väsen. Tänk vilken oändlig anblick av solhopar och världar vi skådar ut över, när vi betraktar en liten strålande diamant! Men de här nämnda världarna är ännu inte bebodda av väsen med vaket dagsmedvetande på det fysiska planet. De måste ännu sända sina reaktioner från det andliga planet eller "salighetsriket", och vi kallar därför all sådan materia för "oorganisk".

Men ger detta inte material till eftertanke? När så många människor som fallet är måste befinna sig i en omgivning som inte är särskilt himmelsk eller paradisisk, tror man då inte att detta beror på vårdslöst eller totalt bristande hänsynstagande till skapandet av normala tillstånd för mikroväsendena i deras egna organismer? Hur ska människan själv komma att leva under lyckliga och sköna förhållanden, så länge hon inte är det minsta intresserad av eller inställd på att skapa sunda och ljusa förhållanden för den härskara av levande väsen varav hennes egen kropp är uppbyggd? Och sådant är livet, att så länge människorna varken har önskningar eller begär efter att skapa sunda och strålande kroppar åt sig själva, eller ljusa och underbara förhållanden för sin omgivning, så länge måste den samlade helhetsreaktionen med nödvändighet förstöra både för dem själva och för deras omgivning. Människorna blir då ett mer eller mindre nedbrytande, "giftigt ämne" i den stora organism vi alla befinner oss i och som vi kallar naturen, liksom de naturligtvis blir ett för hälsan och välbefinnandet gynnsamt "ämne" i precis samma utsträckning som de utlöser den motsatta reaktionen. Vi ser sålunda här att de levande väsendena genom sina olika reaktionsegenskaper formar just det material, de "kemikalier" eller de "materier", som Gudomen ska bruka för att kunna skapa den värld i vilken vi upplever dagens strålande ljus. Var för sig utlöser människorna genom sitt sätt att vara – antingen detta nu är intellektuellt eller ointellektuellt, primitivt eller kärleksfullt – en reaktion gentemot medväsendena. Somliga formar grupper som odlar hatet och utgör därmed ett slags "materia" som Gudomen kan använda i den nedbrytningsprocess som med nödvändighet måste föregå skapandet av den nya värld som just nu håller på att bli till, medan andra genom sitt sätt att vara och sin inställning formar den "materia" av vilket denna nya värld kommer att bestå.