Det som alla människor fruktar mest här i världen är döden. Det är inte endast sin egen död som människan fruktar, utan de är också rädda för att förlora alla dem som de håller av. En normal mor eller far är rädda för att deras barn ska dö. Äkta makar bär på en ömsesidig rädsla för varandras död, liksom det innebär en stor sorg när en god vän plötsligt inte mer finns. Detta helt bortsett från rädslan för dödsstraff eller avrättning. Världen är i hög grad besjälad av rädslan för döden. Rädslan för döden är alltså verkligen ett bekymmer för varje normalt tänkande människa. Denna rädsla är naturligtvis inte alltid lika aktuell. Den visar sig starkast vid sådana tillfällen där det kan finnas en fara, vilken genom sjukdom, olycka och lemlästning framstår som ett hot för dessa företeelsers offer. Så även om det finns människor som i detta ögonblick är glada och lyckliga och tycker att livet är helt fantastiskt, kan dessa innan solen har gått ner befinna sig mitt i de mest förfärliga själsliga kval. En mor kan förlora sitt barn, en man kan förlora sin hustru, en bror kan förlora sin syster, ett litet barn kan förlora sin mor, en nyförlovad kan förlora sin älskade, allt detta innan solen har gått ner, ja, inom den närmaste timmen. Och det är just precis vad som händer i detta ögonblick. Om människorna hade utvecklat kosmiska sinnen och såg ut över världen i detta ögonblick där de sitter fridfullt församlade i Guds vackra, fria natur, skulle de inte kunnat undgå att se denna syn – hur det i Japan, Amerika, Ryssland, ja, i alla världsdelar just i detta ögonblick finns mödrar, bröder, fäder och älskade som alla har förlorat nära och kära och sitter gråtande och sörjande över den uppenbara förlusten av lycka och är ängsliga för hotande saknad och ensamhet. Döden är således i realiteten en mardröm för den gängse allmänheten.

Som en motvikt och tröst gentemot denna av döden framkallade sorg och rädsla existerar religionerna i världen. Antingen man befinner sig bland urskogens primitiva människor, bland indianer och eldsländare, bland kineser, amerikaner eller européer, finner vi religiösa dogmer eller påståenden som är anpassade eller formulerade på ett sådant sätt, att de skulle kunna ge var och en av dessa raser och folkslag en viss tröst och ett hopp om att de förlorade nära och kära fortfarande lever och är osynligt närvarande omkring oss eller någonstans borta i ett paradis, där man åter ska möta dem en gång när man själv dör. Nu har emellertid den situationen uppstått, att människorna har genomgått en mycket koncentrerad intelligensbetonad, intellektuell utveckling, som medför att dogmerna inte längre har någon makt, varken att trösta eller att ge något hopp. Dessa dogmer är nämligen inte tänkta att ge människorna en vetenskaplig utredning av de kosmiska, andliga eller psykiska lagarna och principerna.

Men helt vid sidan om dessa båda grupper av människor finner vi en annan kategori människor, som inte är dogmatiskt bundna till vare sig något religiöst eller något politiskt parti. Det är den kategori människor, som tillsammans utgör den moderna materialistiska vetenskapen. Dessa människor, vars psyke absolut kräver en logik bakom varje uppfattning, kan naturligtvis endast ignorera dogmer och påståenden som inte är baserade på en bevisföring som grundar sig på logiskt sammanhängande tankebanor. Och dessa människor måste få varje uppfattning bekräftad intelligensmässigt; de kan endast uppfatta det som de kan väga och mäta, se och höra, känna och smaka. De har därför tillfälligt förlorat varje känslo- eller instinktmässig upplevelseförmåga. De lever nästan till hundra procent i ett intelligensbetonat upplevelsetillstånd. De förnekar rakt av allt det som berättas om andliga upplevelser eller högpsykiska företeelser, då dessa inte kan vägas eller mätas med fysiska registreringsapparater. Deras medvetandeområde är därför begränsat till att endast väga och mäta materien. Och i detta har de blivit rena mästare.

Vid sidan om dessa tre kategorier av väsen börjar det uppstå en ny grupp människor. Dessa kännetecknas av att de varken är religiöst troende eller politiskt intresserade, utan söker efter sanningen, vilket vill säga livsmysteriets lösning, som de inte heller kan finna i den moderna vetenskapen. De har inom sig en orubblig känsla i sitt innersta av att det måste finnas en rationell mening med alla olika företeelser: krig, lemlästning, sjukdomar och lidanden, även om man ännu inte har förmågan att finna denna mening eller underbygga den med vetenskapliga fakta. Det är dessa av all materialism hundraprocentigt mättade väsen som benämns som utvecklade sanningssökare. Då de varken i kyrkor, tempel eller andra religiösa palats och institutioner och heller inte i politiska strider eller verksamheter ser det högsta idealet infrias, och hos den materiella vetenskapen endast får stenar i stället för bröd, måste alla sådana väsen vända sina sökande blickar i en helt ny riktning för att få den hunger mättad, som de av hela sin själ är uppfyllda av. Denna nya inriktning kan då endast bli en inställning direkt på livet självt. Man är alltså mogen att söka efter sanningen helt oberoende av religiositet, politik och materialistisk vetenskap. Kan man då finna svaret på livets största problem helt utanför dessa institutioner? Ja, absolut, den utvecklade forskaren behöver inte dessa institutioner längre. Hur skulle en Kristus, en Buddha, en Muhammed och alla de andra personligheterna eller största människorna ha funnit de stora sanningarna, vilka i form av dogmer eller religiösa facit har varit andlig föda för miljoner av människor genom årtusendena? Livsmysteriets lösning är inte ett mått- och viktfacit. Det är inte en materieanalys, för livet kan i sig självt inte vara materia. Därför kan man inte finna livets lösen varken ute i makrokosmos eller nere i mikrokosmos. Ja, man är ju med en inställning på dessa båda företeelser så långt från dess lösning, som man över huvud taget kan komma.

Vi kan nu i själva livet bli överbevisade om en hel rad ting rörande både livet och döden, helt bortom alla andliga myndigheter och vetenskapliga auktoriteter. Det första faktum som står klart för oss, är den orubbliga dödsfruktan som bor i den vanliga människans inre, och som endast låter sig trängas i bakgrunden under individens starka medgång på livets vanliga områden. Men så fort ödet visar sig på ett ogynnsamt sätt, är fruktan där och river sönder all optimism med sin kvävande pessimism. Men när det finns en sådan dödsfruktan närvarande, blir det ju ett faktum att individen absolut önskar att leva. Om någon i en given situation önskar att dö, är det endast därför att han eller hon på ett eller annat sätt är trött på livet och inte ser någon annan utväg att bli av med denna trötthet, som då yttrar sig som livsleda. Överallt där individen är i kontakt med sin tillvaros moral och välbefinnande, önskar han eller hon absolut inte att dö. Den fundamentala och verkliga inställningen hos människan är alltså livet – inte döden.

När det i väsendena bor en sådan längtan, betyder det ju detsamma som att denna längtan är en hunger. Men naturen har ännu aldrig i någon som helst annan situation visat oss en hunger, till vilken det inte finns en mättnad. Och den enda mättnaden som det kan vara tal om när det gäller fruktan för döden och hungern efter livet, kan ju endast vara detta att det levande väsendet aldrig någonsin kan dö i absolut mening. Vi får alltså här från livet självt, helt utan både kyrka, präst eller påve, av naturen själv en absolut orubblig fingervisning. Det blir ologiskt att tro något annat. Då kommer man här att invända, att det ju är ett faktum att de levande väsendena dör, och att det aldrig någonsin har kommit tillbaka någon som berättat att de fortfarande lever. Det är riktigt att alla levande väsen till synes dör, men att det aldrig någonsin skulle ha visats något tecken eller meddelande från de döda, krävs det ju en speciell absolut bevisföring för. Och vem kan bevisa att det aldrig har existerat ett sådant meddelande? Den som inte har en sådan bevisföring varmed han kan dokumentera sina påståenden, är ju endast att betrakta som en fanatiker som ropar ut ett tomt postulat rakt ut i rymden. Han hör till de som absolut inte räknas. Men något helt annat är att vi helt kan undvara sådana andliga meddelanden. De jordiska människorna är förnimmelsemässigt inte alls inställda på mottagandet av den sortens meddelanden, antingen de nu sker med hjälp av bordsben eller knackningar. Människan kan mycket väl få en förklaring på ett annat sätt, när hon blott har intellektualitet nog för att förstå det som hon kan se på fysisk väg. Det är riktigt att det levande väsendet dör, men vad är det som dör? Hos det levande väsendet dör de ting som kan ses och kännas med de rent fysiska sinnena. Men finns det någon som kan garantera att det levande väsendet inte består av annat än det man kan se och känna rent fysiskt?