M2192
Syndernas förlåtelse
av Martinus

1. Uppfattningen om Jesu död som ett sonande av jordmänsklighetens synder
Vad gäller påsken, utgör den som bekant en fest till minne av Jesu Kristi lidande och död. Det finns väl knappast någon biblisk händelse som har diskuterats mer ingående än just Jesu lidande och död. Efter hand segrade uppfattningen bland Jesu anhängare, att denna död var ett försoningsoffer för jordmänsklighetens synder. Det var ett straff som annars var tänkt för mänskligheten, för att denna inte efterlevde det stora budet om kärlek till nästan. Man uppfattade Gudomen som en vredens och straffets auktoritet. Denna vredens och straffets Gud kunde endast förlåta människornas uppförande genom att en oskyldig människa påtog sig detta straff. Alla, som bad till Gud i Jesu namn, kunde därefter få sina synder förlåtna och därmed bli befriade från straff. Rövaren och mördaren, banditen och skurken eller allsköns asociala och obskyra människor kunde då vandra rakt in i paradiset. Detta paradis måste därmed komma att bestå av samhällets bottenskrap och pöbel, som endast genom en allvarlig och ångrande hänvisning till Jesu lidande kunde få förlåtelse för även de allvarligaste synder eller förbrytelser. Att en sådan moraluppfattning i längden måste bli alldeles ohållbar, torde vara en självklarhet för varje intellektuell människa. Och man har då heller inte kunnat införa denna himmelska rättspraxis i det jordiska rättsväsendet. De jordiska eller juridiska domstolarna har inte den praxisen att de ger dömda förbrytare deras frihet åter, i kraft av att andra kommer att ta på sig de dömda förbrytarnas straff. Här gäller det orubbligt, att endast förbrytaren kan sona sitt eget straff.
2. En religion baserad på en ologisk eller abnorm uppfattning måste gå sin undergång till mötes
Men denna jordiska rättspraxis strider helt uppenbart mot den kristna, kyrkliga uppfattningen av den himmelska eller överjordiska rättspraxisen. Här accepterar den straffande myndigheten (Gudomen) gärna förbrytarnas (syndarnas) befrielse från straff, om bara den oskyldige Kristus påtar sig straffet. Ja, detta är rent av det primära i kristendomen. Då detta att låta ett väsen korsfästas eller straffas för ett annat väsens förbrytelser eller synder, fullständigt tar bort syftet med straffet och därmed gör detta totalt meningslöst, får vi här ett stycke psykoanalys av det primära i kristendomen, som synliggör dess intellektuella oförmåga som ett faktum. Detta att göra Jesu lidande till ett straff för mänsklighetens synder är inte endast en skriande ologisk och därmed en på motsvarande sätt meningslös eller abnorm uppfattning, utan den är därmed också skriande okristlig. Det absolut primära i den sanna kristendomen eller Jesu egen moraluppfattning vad gäller syndare är dock orubbligt denna: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Det kan omöjligt vara principen i himmelriket att överföra de skyldigas straff på de oskyldiga. Det primära i himmelriket eller den sanna kristendomen kan inte vara ett permanent martyrium. En tillvarosfär, där alla oskyldiga straffas för de skyldigas synder, kommer ju att vara detsamma som ett eldorado för rövare, mördare, bedragare eller andra former av den dräpande och lidandeframbringande principens utövare. Men hur ska de oskyldiga då få sitt himmelrike? Rövare och banditer har ju genom den kristna uppfattningen således alla fördelar. På jorden kan de utöva sin dräpande kärlekslöshet, och i himlen blir alla de oskyldiga straffade för dessa väsens synder. Att en kyrka eller religion som baseras på en så skriande missuppfattning av verkliga fakta är hednisk och måste gå sin undergång till mötes, kan endast vara en självklarhet. Mänskligheten kan inte frälsas genom en falsk föreställning, kan inte frälsas genom en abnormitet.
3. Det absolut primära i Jesu förkunnelse är kärleken till nästan
Det är riktigt att Jesus själv talar om syndernas förlåtelse, men i kraft av hans stora kosmiska uttalanden, hans bergspredikan etc., ser man att det hela tiden är kärleken till nästan som är det absolut primära i hans förkunnelse. "Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem." Han eftersträvar inte någonstans att göra förlåtelsen beroende av att en oskyldig övertar straffet för den skyldige. Tvärtom. Säger han inte just detta: "Jag har inte kommit till världen för att låta mig tjänas, utan för att tjäna. Jag har inte kommit till världen för att låta andra straffas eller påta sig bördorna och umbärandena i mitt liv, utan för att själv påta mig dem." Och han säger till och med att man ska förlåta sjuttio gånger sju gånger, vilket symboliserar att man ska förlåta i det oändliga. Och då han poängterar att "jag och Fadern, vi är ett", kan det således inte heller vara det primära i Gudomens medvetande att låta de oskyldiga lida för de skyldigas handlingar.
Manuskriptet avslutas med dessa ord:
Visa här att Kristus sätt att vara gör honom till den modell, efter vilken människan som Guds avbild skapas.
Visa sedan den sanna syndernas förlåtelse på de områden där man efter hand blir fullkomlig.
Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript som Martinus skrev som förberedelse till ett föredrag på Martinus Institut, palmsöndagen den 18 mars 1950. Korrektur och mellanrubriker av Torben Hedegaard. Godkänd av rådet den 18 maj 2014. Artikeln har inte tidigare varit publicerad i Kosmos. Översättning: Lars Palerius, 2015.
Från Kosmos 2015-2
© Martinus Institut 1981, www.martinus.dk
Du är välkommen att länka till artikeln med angivelse av copyright och källa. Du är också välkommen att citera ur artikeln när det sker i enlighet med upphovsrättslagen. Kopiering, eftertryck eller andra former av återgivning av artikeln får endast ske efter skriftligt avtal med Martinus Institut.