Vad är hunger och mättnad? Ja, är det inte de två företeelser i livets upplevelse som ni i allra högsta grad har erfarit? Finns det över huvud taget någon situation som inte representerar antingen den ena eller den andra av de nämnda två principerna? Nej, absolut inte. De utgör det allra första som ni upplevde när ni vid er födelse trädde in i den fysiska världen. Och de behärskar er genom hela livet och kommer att bli det allra sista som ni upplever när ni vid "döden" åter ska träda ut ur den fysiska världen. Hunger och mättnad är själva livet. Utanför hunger och mättnad finns absolut inget liv. Men eftersom dessa två principer sålunda formar sig som det alltbehärskande i livet, kan studiet av dessa två principer avslöja ett ganska omfattande material av orubblig visdom eller verklig andlig vetenskap.

Vi ser sålunda här att hela vårt liv, inte blott vårt förhållande till mat och dryck, utan också vårt förhållande till vår omgivning, vår nästa, är en fråga om "hunger" och "mättnad". Om en människa sålunda känner antipati mot sin nästa, betyder detta alltså i verkligheten att denna nästa representerar något som hon mer eller mindre är "mätt" på, något som hon för länge sedan har fått tillfredsställt. Om ett väsen däremot känner stark sympati för ett annat väsen, betyder det på samma sätt att detta andra väsen representerar något som det självt hungrar och törstar efter. Detta innebär alltså åter att vår nästa i realiteten utgör ett slags "föda", ett slags mat och dryck för oss. Vi är sålunda i allra högsta grad beroende av denna vår nästa. Men därigenom blir ju Jesu ord till vetenskaplig sanning där han uttrycker att "människan inte lever av bröd allena, utan av varje ord som utgår ur Guds mun". "Guds mun" är ju just vår nästa i sin högsta analys och kan aldrig i någon som helst situation vara annat. Och denna nästas handlingar och uppträdande är alltså detsamma som "Guds ord". Detta vill åter säga att vår nästas handlingar och uppträdande på så sätt är en del av vår "föda", liksom våra handlingar och vårt uppträdande naturligtvis på samma sätt utgör en del av hans "föda". Hela vår tillvaro och vårt förhållande till vår omgivning, vår nästa, är sålunda i allra högsta grad en fråga om vad vi hungrar efter och vad vi är mätta på, vad vi känner lust till och vad vi känner leda vid. Att känna "lust" och "leda" är sålunda någonting naturligt, eftersom det är identiskt med hunger och mättnad och i sig självt inte har något som helst med "synd" att göra. Det stora problemet för det levande väsendet blir däremot att veta "vad som är föda för vem". Det är riktigt att naturens manifestation genom de levande väsendenas framträdande och uppträdande utgör "föda", men vilken "föda" passar för "vem"? Alla levande väsen kan ju alls inte rent fysiskt sett äta samma föda. Det som är föda för den ena väsensarten, kan ju vara rena giftet för den andra väsensarten. Och på samma sätt är det också med hänsyn till den kosmiska hungern eller den näring vi ska få ut av vår nästas manifestation och uppträdande eller förhållande till oss. Likaväl som den kan vara en utomordentligt livgivande och uppmuntrande livsnäring och såväl mentalt som fysiskt skapa välbefinnande och lycka för oss, kan den också skapa de mest förfärliga kval och lidanden eller olyckliga tillstånd för oss.

För väsen under den jordiska människans steg vållar denna fysiska samt kosmiska näringsfråga inga svårigheter eller problem, eftersom väsendena här rent instinktmässigt leds att äta och dricka det för dessa väsens steg absolut sundaste och den mest lämpliga födan, liksom deras uppträdande mot omgivningen likaså är det absolut fullkomligaste på deras steg. Det finns ingenting här som för dem kan skapa själsliga konflikter eller "samvetsförebråelser". Helt annorlunda ställer det sig för den jordiska människan. Hon är i kolossal utsträckning i strid eller disharmoni med inte blott sin rent fysiska hunger- och mättnadsfråga, utan också i helt gigantisk utsträckning i konflikt med sin hunger- och mättnadsfråga vad gäller den "föda" eller "kost" som nästans uppträdande och manifestationer ska utgöra för henne själv. Att bli klar över vad som är den absolut riktigaste födan för själen såväl som för kroppen, är sålunda det absolut enda nödvändiga.

Men är det bättre vad gäller väsendets rent själsliga, det vill säga rent mentala välbefinnande? Ja, lever vi inte just i en tid då detta välbefinnande är ännu värre än det rent fysiska? Är det inte på det sättet här att människorna har börjat lemlästa, mörda och dräpa eller utrota sig själva? Kan ett själsligt tillstånd vara värre? De väsen som skulle "vara fruktbara och föröka sig och uppfylla jorden och lägga den under sig", lemlästar, dräper och utplånar varandra. Detta måste väl vara själva kulminationen av "helvete". Kan ett levnadssätt vara värre?

Eftersom hela tillvaron som tidigare nämnts uteslutande är en fråga om begär och tillfredsställelse av begär, vilket åter är identiskt med hunger respektive mättnad, kan vi sålunda inte komma ifrån att flockens liksom det enskilda väsendets vilja i realiteten är en fråga om vad såväl flocken som den enskilda individen ger sig själv av fysisk och själslig föda. Men eftersom flockens vilja, som jag tidigare nämnde, inom den jordiska mänskligheten dominerar i att utrota sig själv, och denna utrotning alltså i verkligheten är dess själsliga föda, vill det i verkligheten säga att flocken "äter sig själv". Att detta måste vara uppenbart mot naturens lagar och därmed vara det absoluta "syndafallet" eller "ätandet av den förbjudna frukten", behöver man endast vanlig begåvning för att förstå. Intet under att ätandet av denna frukt i början måste vara den så kallade döden, måste vara den förlorade sonens eller den gudomliga gudasonens förnedring till att "äta tillsammans med svinen".

Vad är då den riktiga födan? Den riktiga födan måste naturligtvis vara något som ger hälsa såväl för själen som för kroppen. Hälsa är åter den högsta själsliga och kroppsliga förnimmelsen av livet. Denna förnimmelse är i sin tur himmelriket, det är den högsta förmågan att känna välsignelse, lycka, glädje och salighet. Det är förnimmelsen av att vara ett med Gud. Det är att vara ett med vägen, sanningen och livet. Den fullkomligaste och därmed riktiga födan för själ och kropp måste vara något som genom sin upptagning i såväl själ som kropp skapar ett hundraprocentigt välbefinnande. Något som i dessa båda företeelser inte skapar denna känsla av välbefinnande, är en absolut felaktig föda, är något som inte kan omsättas eller smältas, men som däremot bryter ned och underminerar organismens såväl själsliga som kroppsliga tillstånd.

Att animaliska väsen äter animalisk föda är i princip detsamma som att "människor äter människor". Vi är alltför nära besläktade. Vi äter medväsen i samma rike. Det fullkomliga, smärtfria och därmed lyckliga livet kan endast förekomma där flockens såväl som den enskilda individens vilja endast är ett ätande av materier och företeelser från underliggande rike. Animaliska väsen, vilket här vill säga de så kallade djuren, som äter växtföda, skapar inte rädsla, död och undergång för sina medväsen i sitt eget rike. Detta utvecklande av rädsla hör de köttätande och blodnjutande väsendena till. Att det är en livsbetingelse för rovdjuren att leva av animalisk föda förändrar inte principen. Dessa väsen har blott genom sina många inkarnationer eller liv utlöst denna särskilda form av begärstillfredsställelse i så omfattande grad att de har fått hela sin organism ombildad till förmån för detta begär, har fått tänder och klor, styrka och smidighet. Ja, hela deras väsen har blivit en utvecklad talang i befordrandet av mordnjutningen, en utveckling som egentligen endast är början till den väldiga talang i samma riktning som den jordiska människan i dag i hög grad representerar. Och är det inte just denna talang som i dag får jordmänsklighetens stora massa att "äta sig själv"? En större kulmination av rovdjursnatur kan väl inte finnas. Den jordiska människan har för länge sedan blivit i stånd att skapa sig redskap till att mörda och dräpa, i jämförelse med vilka det vanliga rovdjurets klor och tänder och styrka reduceras till rena hjälplösheten. Den jordiska människan är sålunda rovdjuret i sin fulländning.

Denna fulländning av rovdjursnaturen hos den jordiska människan består inte blott i att hon kan skaffa sig den animaliska födan med större lätthet än det vanliga rovdjuret, utan också däri att hennes själsliga föda också är animalisk, vilket vill säga ett ätande av andra väsens normala själsliga hälsa. De mördar och dräper varandra också mentalt och lever sålunda högt på dessa mordiska mentala segrar. De jagar andras positioner, söker underminera väsen som har det bättre ställt än de själva. De stjäl, bedrar, ljuger, förtalar och mördar, sliter och rycker i andra väsens glädje och lycka över att vara till. Denna underminering av andra väsen för att därmed armbåga sig fram över nästans mentala och fysiska undergång är sålunda i stor utsträckning väsendenas själsliga föda av i dag. Eftersom offren härför i stor utsträckning också är rovdjur, som blir rasande och på alla möjliga sätt utnyttjar sin mentalt och fysiskt dräpande talang för att undgå motståndarna, befinner vi oss precis vid den utlösning som endast kan vara själva helvetet eller en andlig djungel.