Upplevelsen av det dagliga livet består av en upplevelse av många olika världar. För varje sinnesorgan som vi kan uppleva genom, har vi ju en motsvarande yttre värld. Vi behöver bara ta en sådan sak som vår syn. Bara genom denna förnimmelseförmåga upplever vi ju en hel värld för sig. Vad skulle vi känna till om färger, ljus och strålar, om inte vi kunde se? Vi pratar om svarta, vita och kulörta ting. Vad är den blinda människan inte avskuren från i förhållande till den seende människan? Är det inte likadant med hörseln? Är det inte också en hel värld för sig? Den människa, som helt och hållet har mist hörseln, är ju också avskuren från ett kolossalt upplevelseområde. Hon kan inte höra sig själv, hon kan inte höra något som helst ljud. Musikens eller tonernas värld är hon helt avskuren från. Hon kan varken höra stormen, vinden eller bränningarna. Den människa som inte kan se och inte kan höra, lever i ett permanent fysiskt mörker och en dödsliknande tystnad. Men då hon alltjämt är ett väsen som upplever livet, måste detta liv forma sig helt annorlunda från de liv som de väsen lever, som både kan se och höra. För ett väsen som är fött både blint och dövt, kommer världen att te sig helt annorlunda än för de väsen som både ser och hör, och ändå är det samma värld de lever i. För de seende väsendena existerar det ljus och skugga, färger och strålar, ackompanjerade av ljud, musik och toner. Alltså dimensionella sidor av livet som de väsen som aldrig har kunnat se och höra, inte alls kan förstå.

Men för övrigt behöver vi inte tänka oss människor i ett sådant tillstånd, som ju är onormalt för människor. Det finns livsformer runt omkring oss som inte har någon syn eller hörsel. Ja, det finns ännu torftigare och enklare former av liv. Om vi ser på själva livets struktur, ser vi ju att denna representerar en lång utvecklingskedja. Vi ser att överst på denna utvecklingsstege befinner sig människan. Hon är det väsen som, vad gäller den gängse fysiska förnimmelsen, är mest begåvat av alla levande väsen på klotet. Inom mänskligheten ser vi redan tydligt utvecklingsstegen. Mänskligheten sträcker sig från primitiva väsen i Afrikas djungler upp till högt utvecklade genier bland kulturmänniskorna. Dessa genier ser ju världar och ting som naturmänniskorna absolut inte kan förstå, utan uppfattar som mirakler, trolldom eller övernaturliga ting. Under kulturmänniskorna finner vi väsen som för länge sedan är utdöda, men som stod långt under nutidens pygméer eller primitiva naturmänniskor. Dessa väsen kan vi följa ända ner till apstadierna, och i och med apstadierna befinner vi oss nere i den sfär av de levande väsendena som vi kallar "djur". Och djurens linje kan vi följa ända ner till köttätande växter eller till livsformer, som visar sig som ett mellanting mellan djur och växt. Växternas livsformer kan vi följa ända ner till kristall- och mineraltillstånden, där det inte alls förekommer något som helst förnimmande av den yttre världen.

Växterna och de blinda och döva djurarterna lever alltså i en förnimmelsedimension som motsvarar de tidigare nämnda blinda och döva människornas. Men när alla levande väsen på klotet således uppvisar en stigande utveckling från enormt primitiva former upp till vårt stadium, hur kan det då vara logiskt att tänka att denna utveckling inte ska fortsätta? Den som säger att det slutar med människan, lär alltså ut motsatsen till fakta. Han har hela naturen eller livets eget tal emot sig. Han kan endast underbygga sitt påstående med en rent grundlös eller ologisk fantasi, ett av honom själv uppfunnet fantasifoster. Han är alltså varken i kontakt med sanningen eller verkligheten. Han är bara en postulat- eller dogmförfattare. Han har ingenting med vetenskap att göra. Den människa som säger att utvecklingen fortsätter, uttrycker däremot samma sak som naturen i verkligheten uppvisar som fakta. Han är i kontakt med sanningen och har bakom sig hela universums tal, oberoende av religiösa berättelser, heliga böcker, profeter och visa män. Den jordiska människan måste alltså ställa in sig på att det finns nya förnimmelseområden som ligger lika långt över hennes nuvarande uppfattningsförmåga, som färger, ljus och toner ligger över den blind- och dövfödda människans förnimmelsehorisont eller över växternas domäner.

Och det är då inte heller så konstigt att det under årtusenden, ja, genom människans hela historia, alltid har talats mycket om en högre värld och högre väsen än de kända jordiska. Hela religionen, väsendenas religiösa kult genom tiderna, har uteslutande varit baserad på en sådan uppfattad eller förmodad högre livsform. Ja, man kan till och med se att denna högre livsform inte är uppfunnen av människor. Denna förnimmelse av högre liv och högre världar, denna förnimmelse av en försyn eller en gudom är produkten av en organisk funktion, på samma sätt som synen och hörseln, på samma sätt som kött och blod, på samma sätt som hunger och mättnad. Och som en sådan produkt har religiositet existerat under människans hela historia ända tillbaka till djuren. Djurets ångestskrik är just ett skrik riktat mot en försyn, mot en okänd högre makt om räddning. Djuret är inte medvetet om en sådan högre försyn eller makt, men skriker inte desto mindre på hjälp. Vem riktar det sitt skrik mot? Det vet att tigern, lejonet eller andra rovdjur inte låter sig bevekas genom något slags skrik. Rovdjuret känner inte till medlidande. I så fall skulle det självt gå under av hunger och nöd. Detta att djuret skriker är alltså en automatfunktion som utlöses. Men vad är det som ligger bakom en sådan automatfunktion? Beror det inte på att djuret så självklart och vanemässigt är i kontakt med naturens lagar som gör att det ropar på hjälp i nöden? Det är en organisk funktion hos djuret som framkallar denna åkallan på hjälp helt utanför djurets rent hjärnmässiga eller vakna dagsmedvetna kunskap. Men när det i naturen utlöses en sådan organisk funktion, måste det ju ändå finnas en mening med den, det måste finnas logik bakom denna skapelse, likaväl som det finns logik bakom skapelsen av alla de andra sinnena, bakom synens och hörselns tillkomst.

Hela den religiösa instinkten hos människorna är alltså en produkt av en organisk funktion. Den framkallar ett rop om beskydd, ett rop om en varaktig fred, om kultur och lycka. Ett rop efter en högre form av tillvaro, en rädsla och fruktan för en kommande evig tillintetgörelse. Det är riktigt att denna religiösa instinkt inte längre i så hög grad ger utslag i en stark tro eller blind tillbedjan av en försyn, på det sätt som tidigare har varit fallet och ännu förekommer bland en stor del av människorna, men det motbevisar inte på något som helst sätt att denna religiösa instinkt förekommer hos alla levande väsen och i synnerhet hos människorna. Den så kallade religiösa instinkten har många sätt att visa sig på. Där den inte längre kan få utlopp eller utlösas genom en religiös kult, banar den sig fram genom en rent materialistisk kult. Det är en sådan materialistisk kult vi upplever i form av skapelsen av alla politiska partier. All politik är uteslutande en produkt av samma religiösa urinstinkt som har skapat och befordrat religionerna. Är inte många politiska åskådningar lika fanatiska och utan logisk motivering som många av de religiösa påståendena? Ett annat uttryck eller en annan riktning av den religiösa instinkten hos människorna är den så kallade moderna vetenskapen. Denna kunskapstörst som här söker efter tillfredsställelse är också en produkt av den religiösa urinstinkten hos människorna.

Men genom alla dessa inriktningar eller verkningar av den religiösa urinstinkten hos de levande väsendena, strävar de ändå mot ett och samma mål. De önskar alla att nå fram till den högsta moralen, den högsta kunskapen om livet, till själva livsmysteriets lösning. När väsendena har övergått till politik, beror det ju endast på att de inte har funnit svaret på det eviga "varför?" genom de religiösa institutionerna, kyrkorna och templen med deras prästerskap och andliga auktoriteter, deras vise män eller heliga böcker. Och när väsen lämnar politiken beror det också på att denna inte kan ge dem det slutgiltiga och tillfredsställande svaret på detta "varför?" När vetenskapen inte kommer längre i sin forskning och måste ta hjälp av mikroskop, teleskop och andra hjälpmedel, ser vi här en brinnande, otillfredsställd hunger. Tillfredsställandet av denna andliga urhunger, denna dolda hunger efter Gudomen, kan heller inte tillfredsställas eller mättas genom den materialistiska vetenskapen. Det är ju starkt begränsat vad den kan se med hjälp av de tekniska och kemiska processerna och den teoretiska fysik som har uppstått genom dessa. Man är fortfarande bunden av två betydande hinder, nämligen tid och rum. Med den förnimmelseförmåga som människan har för närvarande, kan hon endast uppfatta begränsade ting. Hon kan endast uppfatta mått- och viktfacit. Och detta innebär alltså att hon endast kan se frambringade eller skapade ting.

Allt som väsendena förnimmer är endast ting utanför dem själva, men det som de själva är, kan de inte förnimma. Detta något som de själva är, är alltså något som tillhör en annan förnimmelsedimension än den som de för ögonblicket behärskar. Det är en förnimmelsedimension som ligger utanför deras nuvarande upplevelseområde, på samma sätt som ljus och färger, ljud och toner ligger utanför de väsens förnimmelseområde som inte har syn eller hörsel. Men på samma sätt som syn och hörsel på grund av detta inte är något overkligt, på samma sätt är det också med denna högre förnimmelsedimension, i vilken man rent förnimmelsemässigt inte bara kan se det som man själv eller andra väsen frambringar, utan man kan också se bortom det skapade och därigenom se den som skapar. Det är denna förnimmelseförmåga som genom de religiösa, de politiska och vetenskapliga stridigheterna och upplevelserna är under utveckling. Det är denna förmåga som är det stora målet bakom livets alla nuvarande vedermödor. Med denna förmåga kommer världsalltet, ja, hela tillvaron att förändras fullständigt. Den kommer att stråla för individen i ett helt annat ljus. I detta ljus kommer de att se att "Allt är mycket gott". Det är från en sådan förnimmelsedimension som detta bibliska uttryck härstammar. Det är från samma förnimmelsedimension som de stora bibliska sanningarna också har utgått, såsom "Du skall älska din nästa som dig själv, detta är alla lagars uppfyllelse", och som därmed visar att världsåterlösaren Jesus Kristus hade en sådan förnimmelseförmåga. Och det var likaså i kraft av denna upplevelseförmåga som han upplevde Gudomen som sin verkliga Fader. Det var samma förmåga som gav honom kraft och mod att låta sig korsfästas och be om förlåtelse för sina bödlar, eftersom denna förmåga gav honom möjligheten att se att dessa inte visste vad de gjorde. Och att detsamma är fallet med alla syndare i världen. Det är denna förmåga som visar individen att ingen i världen kan göra orätt eller lida orätt. Martyrskap existerar inte, då varje levande väsen är sitt eget ödes herre. Det är denna nya förnimmelsedimension som uttrycks som "kosmiskt medvetande". Det är denna förnimmelseförmåga som sätter mig i stånd att skapa mitt stora huvudverk Livets Bog och överlag beskriva och framställa den kosmiska världsbilden och väsendenas odödlighet i en vetenskaplig form som aldrig någonsin kommer att kunna förändras.

Nu kommer det att finnas en hel del människor som varken vill eller kan förstå en högre förnimmelsedimension och därför i medfödd naivitet och övertro förnekar att det finns annat än det som de själva kan höra och se, väga och mäta. För människor med denna inställning är dessa analyser inte avsedda, ty för sådana väsen har livet ett helt annan och mer drastiskt tal i beredskap. Men låt oss se på väsen som med ett mer eller mindre utvecklat kosmiskt medvetande har lett människorna fram till i dag. Vi kommer då att se att gudsförnekelsestadiet och förkastandet av kunskapen om kosmiskt medvetande inte är ett stadium som befinner sig bortom det kosmiska medvetandestadiet. När vi betraktar dessa utvecklade väsen och deras medvetandetillstånd, visar det sig att detta är ett stadium som kommer först efter det att man har genomlevt materialismens kalla gudsförnekelsestadier. Det är först efter det att man har levt sitt liv utan någon som helt helst tro på en gudom eller en försyn, som detta kosmiska stadium inträder i människans liv. Då det således ligger efter de kalla, materialistiska väsendenas placering på utvecklingsstegen, kommer det alltså att vara ett stadium som materialisterna ännu inte har passerat. Därav deras kalla, naiva inställning, därav deras mörka, intoleranta medvetandeinställning.

Vad är då kärnan i detta nya förnimmelseområde? Ja, detta förnimmelseområde ligger i verkligheten dolt under allt som omfattas av begreppet evigheten. Det är det första uttrycket för den nya världen. När väsendena får kosmiskt medvetande, förnimmer de evigheten och oändligheten. I dag förnimmer de endast det som är begränsat och allt som är begränsat är endast tid och rum. Men att förnimma tid och rum är ju endast en torftig syn för den blivande människan som Guds avbild. Hon måste också utveckla en förnimmelseförmåga, i kraft av vilken hon kan uppleva just det som tid och rum är detaljer i, det som är upphovet till tid och rum, ty tid och rum är inte vad det ser ut att vara. Det är endast illusioner, det är endast skapade ting. Men när det endast är skapade ting, måste det ju finnas en realitet som existerar högre eller över det skapade. Så länge som detta högre något eller frambringaren eller skaparen inte har upptäckts, kommer människan inte att ha den totala freden i sinnet. Och så länge som mänskligheten inte heller har funnit denna skapare som ett realistiskt faktum eller som vetenskap, lever den fortfarande på en övertro, på ideal som är dödsbringande och kulturödeläggande i stället för att vara kulturskapande.

Denna nya förnimmelsedimension är inte en uppsättning av nya yttre fysiska sinnen. Det är ett speciellt sätt att tänka, en speciell inställning av medvetandet. Det är en inställning av medvetandet, där man inte söker mått- och viktfacit. Man söker just uttryck för liv. Det har inte längre något att göra med hur långt eller kort, hur tjockt eller tunt ett ting framträder. Det är inte avstånd, tids- eller rumsbegrepp man söker. Man söker i stället något som använder sig av tid och rum, avstånd, mått och vikt. Något som tillkännager sig genom dessa yttre skapade företeelser. Man ställer hjärnmässigt in sig på det som gagnar det ena eller det andra. Varför finns det sommar eller vinter? Varför finns det ljus och mörker? Varför finns det dag och natt? Varför upplever det ena väsendet lycka och det andra väsendet olycka? Svaret på detta kan aldrig vara ett mått- och viktfacit. Det måste vara ett ändamålsfacit, det måste vara en livsyttring, ett tillkännagivande av medvetande och liv. Det måste vara ett levande väsens handlingssätt. Allt som äger rum i naturen måste vara ett resultat av tanke och medvetande. Att det skulle vara ett resultat av tillfälligheter, är ett svar som aldrig någonsin kan vara tillfredsställande. Det mättar inte den andliga hunger som ligger bakom mänsklighetens andliga strävanden, antingen i form av religiös kult, politik eller skapandet av humanitet. Att universum är en tillfällighet, att det levande väsendet är en produkt av materien, ett något, som lika gärna aldrig någonsin kunde ha blivit till, är ingen lösning. Detta kan aldrig någonsin skapa ett moraliskt fundament, kan aldrig vara något som man kan motivera moral och humanitet med. Tvärtom. Om allt var tillfälligheter, skulle den mest geniala hänsynslöshet, orättfärdighet och mordlust vara de allra högsta orubbliga idealen, då de skulle vara de enda berättigade medlen för att skapa ens egen lycka.