Vi upplever år efter år. Efter vintersolstånd kommer vårdagjämning, sedan sommarsolstånd och höstdagjämning, och så har det blivit vinter igen. Åren går, tiden går. Tiden går, och tiden kommer, säger man. Och tiden är något många människor är rädda för, bl.a. därför att de fruktar att den skall upphöra med att "gå" och "komma", när döden infinner sig. Mitt föredrag i dag skall ägnas åt "tiden", vad är egentligen "tid" för något?

Tiden är detsamma som evigheten uppdelad i andliga rum. Detta låter kanske genast något märkligt, eftersom man när man talar om rum vanligen endast tänker på den fysiska världen. Men man använder dock i dagligt tal uttrycket "tidrymd", vilket visar att man likväl har en förnimmelse av att också tiden har med "rum" att göra. (Detta illustreras måhända än tydligare av det danska ordet "tidsrum", men även det svenska ordet "tidrymd" kan tjäna som jämförelse, eftersom "rymd" och "rum" egentligen är synonyma begrepp; övers. anm.) Liksom ingenting i denna fysiska värld kan vara till utan att befinna sig i ett fysiskt rum så kan heller inget som helst existera utan att befinna sig i ett andligt rum. Vad är då ett andligt rum? Det är ett rum som uteslutande består av tankemateria. Tiden existerar över huvud taget inte på det fysiska planet, den är en andlig realitet. Överallt där tid nämns eller konstateras, utgör den i sig själv en andlig detalj eller realitet hos tingen. Den är inte tingen själva, utan "något" som konstateras som oupplösligt förenat med tingens existens. Det är denna tidens förbindelse med tingen vi kallar "ålder". Ingenting kan existera i vår värld utan att ha en ålder och därmed vara knutet till tiden, men då tiden är ett andligt rum, en anhopning av andliga detaljer, betyder detta att ingen som helst fysisk framtoning kan existera utan förbindelse med en andlig realitet eller en andlig värld, som existerar parallellt med den fysiska.

Tänker vi t ex på den del av året som gått, erfar vi att den faktiskt ännu existerar i vår tankevärld. Det är förfluten tid, men det är en andlig realitet, det är något vi har inom oss i den meningen att det utgör ett andligt rum för en hel serie av våra upplevelser och erfarenheter, det är en andlig skådeplats för ett visst avsnitt av vårt liv. Föregående år utgör ett annat avsnitt eller andligt rum i vår tillvaro. Men det är ju inte endast i år och årtionden som tiden indelar vårt liv, den indelar det också i månader, veckor, dygn, dagar, nätter, timmar, minuter, sekunder och bråkdels sekunder. Dessa realiteter är likaså var för sig andliga rum, vari avsnitt av vårt liv äger rum. Tiden är alltså en företeelse som så att säga numrerar eller katalogiserar varenda detalj av våra upplevelser av livet. Den sätter alla våra livsupplevelser på plats, så att varenda en får sitt eget lilla rum. Genom denna markering är det möjligt för den människa som kan läsa och skriva att nedteckna sitt livs detaljer, om hon har lust. En människa som för dagbok skapar rent av ett kartotek över sina upplevelser, varigenom hon kan få överblick över några av sitt livs detaljer. Hon kan, när hon senare slår upp olika datum i boken, ja, kanske klockslag, i minnet se och återuppleva vad som skedde för flera år sedan. Det skrivna väcker minnena till liv i medvetandet, tankebilder träder fram och blir levande. Vad är det som sker vid ett sådant tillfälle?

Dagboken skrevs på sin tid, medan händelserna och upplevelserna stod tydliga i minnet, och det är kanske också minnet som är orsak till att man nu slår upp i boken, därför att det är särskilda händelser man kommer ihåg men inte kan minnas i detalj. Medan man läser, dyker det hela upp igen, det kommer fram i dagsmedvetandets ljus och sätter i gång tankar och känslor som annars var gömda i sinnets djup.

Den fysiska dagboken skrevs medan vi hade händelserna i färskt minne, men minnet fortsätter inte att vara "färskt" i vårt dagsmedvetande, eftersom så många andra händelser i nuet kräver vår koncentration och uppmärksamhet. Känslans och intelligensens utveckling och inbördes harmoni är det väsentligaste för den jordiska människan på hennes nuvarande utvecklingssteg, och denna utveckling främjas inte av att vi är i stånd att minnas alla detaljer från vårt förflutna, tvärtom, det skulle bara verka distraherande. Men i det ögonblick vi står inför en händelse, arbetar vårt minne i bråkdels sekunder. Vi vet genast om vi har upplevt något liknande förr, och i så fall vet vi också vad vi skall göra i den givna situationen. I det ögonblicket sätts hela vår kraft in på att hämta material från vårt "andliga kartotek", och detta sker som ren automatfunktion, utvecklad genom många inkarnationer. Vi säger att vi handlar utifrån våra erfarenheter, erfarenheterna är i själva verket detaljer i vårt andliga rum.

Erfarenheter som vi gjorde föregående vecka, föregående månad eller föregående år, går vi inte och koncentrerar oss på att minnas, vi har annat att koncentrera oss på. Men står vi inför en händelse som påminner om de nämnda erfarenheterna, kommer vi automatiskt genast i förbindelse med vårt "kartotek", och vår reaktion på händelsen präglas av vår tidigare erfarenhet. Denna automatfunktion verkar dock inte bara i samband med erfarenheter vi gjorde föregående vecka, föregående månad eller föregående år, utan också i samband med de erfarenheter som vi gjorde i föregående inkarnation eller längre tillbaka i tiden. "Kartoteket" korresponderar via automatfunktionen med vårt medvetande på så sätt att också tidigare livs erfarenheter och talanger kommer oss till godo i vårt nuvarande liv. Just därigenom blir det fråga om en utveckling. Vi har talangmässigt och erfarenhetsmässigt nytta av den del av vårt andliga rum som skapades århundraden och årtusenden tillbaka i tiden, även om vi inte kommer ihåg detaljer från dessa tidigare upplevelser. Men en gång, då människans herravälde över sitt eget medvetande är långt större än nu och då hon blandar grundenergierna på ett annat sätt i sitt medvetande än hon gör nu, kommer hela hennes "andliga kartotek" med varje "rum", varje liten händelse och upplevelse att framträda som "guldkopior" eller dagsmedvetna minnen, som är skönare och rikare än någon fysisk dagbok kan beskriva dem.

Tiden är en absolut nödvändig markering i det levande väsendets tillvaro, utan den skulle man inte kunna tala om en evig livsupplevelse. Det levande väsendet skulle utan tidsupplevelse endast existera i ett evigt "nu" utan kontraster, upplevelse eller skapelse. Om det inte fanns tid, skulle man ju inte heller kunna förnimma tid, och det skulle inte finnas något som hette "före" eller "efter", ingen urskillningsförmåga, inget perspektiv. Om "nuet" inte kunde övergå i "förfluten tid", skulle det inte heller finnas någon "framtid", och ett tillstånd utan förfluten tid och framtid är totalt utan fysisk och andlig markering, vilket vill säga att det är helt omanifesterat och utan förbindelse med någon upplevelseförmåga och livsyttring och därför inte verkligt levande. Men vi är levande, vi har en förfluten tid och vi går genom nuet en framtid till mötes. Det vi kallar "nuet" är i själva verket upplevelsen av vårt jagmedvetande, vår fasta punkt. Det är själva evigheten. Uttrycket "det eviga nuet" täcker alltså en realistisk upplevelse, men det skulle inte vara någon upplevelse eller realitet för det levande väsendet om det inte fanns en kontrast till den fasta punkten, nämligen rörelsen. Genom upplevelsen av rörelsers förhållande till andra rörelser upplever det levande väsendet inte blott rörelserna, utan också – kanske utan att tänka på det – stillheten eller sitt eget jag, som är själva evigheten.

Genom upplevelsen av rörelsen i tiden kan upplevelsen av evigheten alltså bli en realitet. Tiden är vårt andliga rum, vårt upplevelsekartotek, och vår upplevelse av förfluten tid, nutid och framtid är ett bevis på att det parallellt med den fysiska världen finns en andlig värld. Då varenda fysisk detalj, genom att representera en ålder, är knuten till tiden och representerar ett andligt rum, indelas tiden i lika många andliga rum som det finns fysiska detaljer. Tiden framträder här som själva den andliga världen. Att förstå detta riktigt är att se den andliga världen som en realitet, även om man för närvarande är dagsmedveten endast på det fysiska planet. Att förneka en andlig världs existens skulle vara detsamma som att förneka tidens existens. När den jordiska människan kommit vidare i sin utveckling och de sex grundenergierna kombineras på ett annat sätt i hennes medvetande än som nu är fallet, kommer hon att uppleva tiden i ett större perspektiv. Hon kommer att korrespondera mera medvetet med detaljerna i sitt andliga rum, och hon kommer inte att vara rädd för att den gångna tiden skulle vara försvunnen eller för att hon själv skulle kunna gå under. Hon kommer att se tiden under evighetens synvinkel och veta att hon själv alltid är centrum för sin egen tillvaro, alltid "mitt i evigheten."

Tiden och evigheten eller det föränderliga och det oföränderliga, rörelsen och den fasta punkten, är de kontraster utan vilka en evig livsupplevelse skulle vara omöjlig. Vi använder i vår dagliga tillvaro här på det fysiska planet ett instrument, som är en utmärkt symbol på denna kontrastprincip: uret. Uret är inte bara en praktisk uppfinning, utan också, därför att det är i kontakt med livslagarna, en genialisk symbol på livets eviga princip. Urtavlan med sitt centrum och sin fasta punkt är symbol på evigheten, det fasta och oföränderliga. Visarna symboliserar skaparförmågan, som skapar tiden, rörelsens stadier, vilka i sin tur markeras av siffrorna, som bildar rummet med dess detaljer, vari markeringarna och livsyttringarna utvecklas. Uret visar sig också här som symbol på den treeniga principen eller det levande väsendets analys: Jaget eller skaparen, skaparförmågan och det skapade.

Samtidigt som man förstår att tiden är den nödvändiga kontrast som markerar evigheten, har det lika stor betydelse att få insikt i att utan evigheten skulle begreppet tid alls inte existera. Rent fysiskt yttrar sig tiden som "ålder", men vad innebär det att något är t ex 25 år gammalt? Det betyder inte att det funnits till oföränderligt i 25 år. Det finns ingenting skapat eller manifesterat som kan det. Allt i tidens och rummets värld förändras och förvandlas. Det betyder inte heller att skaparen eller jaget bakom det manifesterade är 25 år, ty det som är själva evigheten har ingen ålder. Vad rymmer då kosmiskt sett uttrycket: "Den unge mannen är 25 år gammal"? Det vi i dag upplever av den unga människan såg helt annorlunda ut för 25 år sedan, det representerar något som kommit till med åren. Hon har en helt annan längd och vikt, och hon representerar en helt annan begåvning. Varken längden, bredden eller begåvningen är 25 år, utan har kommit till så småningom. Begreppet 25 år uttrycker däremot de andliga rum inom vilka det nämnda väsendets jag åstadkommit den förvandlingsprocess i materien och medvetandet som vi kallar hennes fysiska liv. Nämnda "jag" har haft 25 andliga rum att skapa förvandling i, men väsendet självt har inte blivit en enda liten sekund äldre. Vi är alla i enlighet med vårt innersta väsen eviga realiteter, vi har alla i vårt fysiska liv haft en tid som ettåring, en tid som tvååring osv., hela vårt liv är indelat och klassificerat i andliga rum. Och det är i dessa andliga rum som vi med minnesförmågan kan hitta tillbaka till och andligen återuppleva de tidigare fysiska upplevelserna.

Med hjälp av tiden markerar livet vår fysiska kropps födelse och dess ålder och kommer en gång att markera det vi kallar "döden", vilket vill säga denna fysiska kropps avskiljande från vårt jag och vårt medvetande eller vårt andliga rum. Men efter detta avskiljande har det inte skett någon förändring i princip, endast i detaljerna. Det levande väsendet befinner sig alltjämt i sitt eviga nu mellan förfluten tid och framtid, mellan medvetanderörelser som hon själv skapat och skapar. Det har dock skett en förändring genom "dödsprocessen", nämligen den att väsendet under en tid inte upplever intryck genom fysiska sinnen eller skapar i fysisk materia. Det upplever nu i en annan "tidsdimension" och måste lära sig att anpassa sig efter denna. Omedelbart efter döden dirigeras väsendets dagsmedvetande ännu av vanor och tankar som hör den fysiska världen till, även om det inte längre har en fysisk kropp med organ och redskap, varigenom det kan växelverka med det fysiska planet. Detta första tillstånd efter "döden" kan i vissa fall bli en "skärseld" för väsendet, om det varit alltför beroende av sina fysiska vanor och har svårt att omställa sig till en rent andlig tillvaro. Likaså blir det en "skärseldsupplevelse", men av mer obehaglig karaktär, om väsendets andliga rum är uppfyllt av hat, vrede, bitterhet, ångest eller dåligt samvete. Detta är dock alltsammans något som väsendena kommer att hjälpas ut ur. Men det är viktigt att understryka att ingen behöver uppleva sådana obehagligheter, om de själva vill göra något för att undvika det.

Hur kan man göra något för att inte behöva genomgå en eventuell obehaglig "skärseldsupplevelse", när man lämnat sin fysiska organism? Det kan man genom att rensa sitt medvetande från negativa tankar och känslor, medan man lever i den fysiska världen. Därigenom rensar man sitt andliga rum på sådana detaljer som kan ge obehagliga upplevelser. Dessutom kan man göra något för att utveckla sin tankevärld genom andliga och intellektuella intressen. Då är man inte beroende av ett rent fysiskt betonat vanemönster, utan kan genast med andliga väsens hjälp vänja sig vid livsupplevelsen i en icke-fysisk värld, som har så mycket att erbjuda varje människa som besitter nästakärleksförmåga och ett tanke- och känsloliv som hon naturligt kan leva vidare på efter "döden". De levande väsendena kan inte lära sig att tänka i den andliga världen, det kan man bara på det fysiska planet, där det gör ont att tänka fel. Därför måste väsendet som förlorat sin fysiska organism på nytt inkarnera i den fysiska världen, till dess att det till fullo lärt sig att tänka i överensstämmelse med livets lagar, vilket betyder detsamma som att rörelserna i dess andliga rum vibrerar på våglängd med grundtonen i universums andliga rum, som är detsamma som Guds medvetande.

Innan väsendet inkarnerar på nytt, får det dock först uppleva ett kretslopp i de andliga rum som omger alla jordiska människors andliga rum, nämligen jordklotsväsendets andliga kroppar, som är detsamma som jordklotsväsendets medvetande. Jordklotsväsendet har naturligtvis också sin tidsupplevelse eller markering av sin evighetsupplevelse. Men där spelar perspektivprincipen in på så sätt att det som för makroväsendet eller jordklotet endast är ett ögonblick, är en stor tidrymd för mikroväsendet eller den jordiska människan. Detta är förhållanden som i framtiden kommer att upptäckas av alla utvecklade forskare, så att man kan se det naturliga i att "tusen år kan vara som en dag och en dag som tusen år".

När väsendets dagsmedvetande genom den så kallade dödsprocessen överförts till det andliga eller strålformiga rum där det inte finns avstånd men tillstånd och där man inte mödosamt skall röra en kropp i rummet, utan endast behöver tänka för att materien skall lystra till tanken, då är väsendet genast efter dödsprocessen, såsom tidigare nämnts, inneslutet i sin egen tankevärld. Det är som ett foster före en födelse. Men nu är det den andliga världen som det skall födas till. I detta "fostertillstånd" och endast där är det som en eventuell "skärseldsupplevelse" kan äga rum, om väsendets tankevärld är mycket materialistiskt betonad eller negativ. Men också där finns "födslohjälpare" eller skyddsandar, som efter väsendenas bön om hjälp suggererar bort de mörka tankarna. Befriade från sitt eget mörker (som de själva skall lära sig att övervinna i en senare inkarnation) har väsendena nu upplevelsemöjligheter genom de positiva mänskliga förmågor och talanger som de har i sitt medvetande eller andliga rum. Med dem kan de komma på våglängd med andra väsens andliga rum och med klotväsendets och universums andliga rum begränsade av sitt eget moraliska och intellektuella stadium. Men hur små väsendenas förmågor och talanger av gudomlig-mänsklig karaktär än må vara, kommer de dock att ge dem de skönaste upplevelser bl.a. i växelverkan med "gamla vänner" och med väsen som nu är hemmahörande i de andliga världarna. På ett visst stadium i sina upplevelser i dessa världar kommer de jordiska människorna att känna en önskan att vända tillbaka till den fysiska världen för att utveckla sin tanke- och nästakärleksförmåga genom att övervinna motstånd. Ty motstånd finns inte i de andliga världarna. Där lystrar materien till tanken och viljan. När man tänker, så står det där. Den jordiska människan skall nu åter födas, men denna gång till den fysiska världen. Hon skall skörda den framtid hon sått i sitt förflutna, och hon skall så en ny framtid. Hon skall försöka skapa ett andligt rum som är mer på våglängd med universums grundton eller nästakärlekslagen än det hon tidigare lyckats med. Hon skall i nuet i en fysisk värld möta sitt förflutna som ödesskapelse och genom sin mer mänskliga reaktion skapa ett nytt och bättre öde. Hennes medvetande eller andliga rum skall fyllas med erfarenheter, förmågor och talanger som skall göra hennes nästa vistelse i de andliga världarna efter hennes nästa "död" ännu rikare och skönare än förut. En gång kommer hennes andliga rum – "med tiden" – som man säger, att vara av en sådan ljuskvalitet eller erfarenhetsrikedom att hon övervunnit mörkret eller okunnigheten. Då kommer hon att kunna inkarnera på det fysiska planet utan att födas, nämligen genom att utifrån sitt andliga rums vetande och kunskap på ett ögonblick materialisera en organism. Då har hon herravälde över tiden, därför att hon har herravälde över sitt andliga rum. Då är hon människan som Guds avbild och honom lik, hon har blivit tidens och rummets herre. Och det finns inte en enda jordisk människa som inte en gång skall bli detta.