För den människa som söker efter den absoluta sanningen i livet eller i själva livsmysteriets lösning, är det av stor betydelse att hon också sätter sig in i analysen av tiden, rummet och evigheten, ty med kunskapen om denna analys blir det levande väsendets odödlighet till teoretiskt faktum. Vi skall därför här titta något på denna analys.

Vi kallar ovannämnda avstånd från ett tings tillblivelse till dess upphörande för dess "livstid" eller "ålder". Denna ålder eller livstid utgör sålunda ett "rum". Men detta rum är alltså inte något fysiskt rum och kan därför endast utgöra ett psykiskt eller andligt rum. Då vi allesamman på grund av vår fysiska kropp har en ålder, betyder det att vi allesamman inte blott lever i ett fysiskt rum, men att vi också lever i ett psykiskt eller andligt rum. Eftersom inga som helst skapade realiteter eller ting kan existera utan att ha en ålder, som alltså är detsamma som "tidsrum", kan inga som helst skapade realiteter eller ting existera i den fysiska världen utan att vara inneslutna i detta tidsrum, vilket vill säga att de inte kan existera utan att vara inneslutna i ett andligt rum. Detta betyder åter att alla existerande invånare på det fysiska tillvaroplanet inte blott är invånare i den fysiska världen, men att de lika realistiskt är invånare i den andliga världen. Vi möter alltså här den av många materialistiska människor förnekade andliga världen som ett första orubbligt faktum i form av tiden. Men denna i form av tiden framträdande osynliga andliga värld är helt uppfylld av de för sinnena tillgängliga "skapade tingen". Det är dessa skapade ting som tillsammans utgör det vi känner som det fysiska tillvaroplanet. Alla detaljer här, alltifrån planeter, solar och vintergator till mellankosmiska och mikrokosmiska detaljer, levande väsens organismer osv., förekommer alltså inte blott i den fysiska världen, utan finns också i den andliga värld som döljer sig under begreppet "tiden". Tiden utgör alltså vårt första realistiska möte med den andliga världen.

Vad är då alla de många skapade tingen, vilkas existens eller livstid är identiska med tiden? – Då alla dessa realiteter eller skapade ting utgör en form av materiellt rum, representerar de alltså det vi i dagligt tal kallar "rummet". Men vad förstår man nu i absolut mening med rummet? – Rummet är identiskt med de skapade tingen. Det finns inte något som helst skapat ting som inte utgör ett rum, liksom det inte finns något rum som inte utgör ett skapat ting. Men vad är då ett skapat ting? – Ett skapat ting är en logisk uppbyggnad av materia, vilket vill säga att det skall fylla ett ändamål. Alla skapade företeelser i naturen, såsom luft, vatten, kontinenter, hav, solar, planeter och vintergator, alldeles bortsett från de många skapade ting som är en livsbetingelse för de levande väsendenas existens på det fysiska tillvaroplanet, utgör rum.

De skapade tingen kan inte ha skapat sig själva. De visar sig endast vara materieuppbyggnader. Men då materien i sin djupaste analys endast är rörelse i olika kombinerade former, kan den omöjligt vara upphov till logiskt uppbyggda eller skapade ting. De logiskt skapade tingen avslöjar intelligens. Men en rörelse kan inte vara upphov till intelligens. Den logiska uppbyggnaden visar att det skapade föremålet skall fylla ett syfte. Men att det skall fylla ett syfte eller en avsikt, avslöjar alltså en önskan. Men en rörelse kan absolut inte vara upphov till en önskan. Hos vissa skapade ting visar sig syftet eller avsikten vara att manifestera förbannelse, förstörelse, död och undergång, medan syftet hos andra skapade ting visar sig vara att utlösa glädje och välsignelse. Detta betyder åter att de skapade tingen kan vara avsedda att utlösa såväl hat som kärlek. Men hat och kärlek är känsla, och en rörelse kan absolut inte ha känsla. Den kan varken hata eller älska. Vi ser här en uppenbarelse av att det bakom de skapade tingen, som i sig själva endast är rörelsekombinationer, finns önskan, känsla, intelligens, alltså önskan att skapa hat eller kärlek.

Men önskan, känsla och intelligens eller hat och kärlek kan endast finnas som egenskaper hos ett levande väsen. Men vem eller vad är detta levande väsen? Det kan absolut inte vara materien, ty den består ju av olikartade rörelsekombinationer. Och man har aldrig sett att en rörelse, en vindpust, ett tågs eller en bils rörelse kan önska, kan ha intelligens, kan hata och älska. Vi kommer sålunda här oundgängligen till ett osynligt upphov till de nämnda önskningarna, till den känsla och intelligens, till det hat eller till den kärlek som utlöses genom materien eller de skapade tingen. Vi kommer till ett "något" som har medvetande och skaparförmåga. Detta "något" är alltså de skapade tingens upphov. Om det är de skapade tingens upphov, kan det omöjligt självt vara ett skapat ting. Men om det inte är skapat, utgör det inte något som är uppbyggt eller sammansatt. Men om det inte är uppbyggt eller sammansatt, kan det varken nedbrytas eller upplösas. Det kan därför varken ha början eller slut. Vi ser därför här att det är evigt, ja, utgör själva "evigheten". Men då evigheten alltså är "något" som inte är rörelse, inte är materia, inte är skapat och därför inte har början eller slut, kan det endast existera som världsalltets absolut enda existerande "fasta punkt".

Evigheten är alltså identisk med ett "något" som utgör den absoluta motsatsen till allt vad vi är i stånd att förnimma eller iakttaga som det synliga världsalltet, som i sig självt endast utgör kombinationer av rörelsearter, vilka åter är detsamma som "skapade ting". Vi har alltså här kommit fram till orubbliga realiteter i världsalltets analys eller livsmysteriets lösning, nämligen den "fasta punkten" och "rörelse". Rörelsen visar sig utgöra skapelseprocesser. Resultatet av dessa, nämligen de skapade tingen avslöjar sig själva som utgörande ett resultat av önskan, av känsla och intelligens. Eftersom dessa företeelser endast kan existera som egenskaper hos ett levande väsen, framträder det "något" vi betecknar som "evigheten" här som ett "levande väsen", i synnerhet som det absolut inte finns något som helst annat bortom materien, rörelserna och skapandet i världsalltet.

Evigheten är sålunda något annat och mycket mer än blott och bart ett begrepp för oändligheten i tid. Den utgör alltså en "fast punkt", som visar sig vara upphovet till all rörelse och därmed till allt skapande samt resultatet av detta skapande. Evigheten eller den "fasta punkten" i världsalltet visar sig alltså vara ett "gudomligt något" som har medvetande, i kraft av vilket det befordrar önskningar, känsla, intelligens m.m. genom skaparförmågan och genom vilket det också kan uppleva verkningarna från denna sin skapelse- och manifestationsprocess. Vi ser sålunda här att världsalltet uppfyller precis de tre betingelser som krävs för att ett "något" skall kunna framträda som ett "levande väsen". Detta levande väsen utgör alltså ett upplevande och skapande "evigt något", som är detsamma som detta levande väsens "jag". Som nämnts har detta "något" eller "jag" en skaparförmåga. Denna skaparförmåga är delvis identisk med jagets eviga del, som utgör dess övermedvetande, och delvis identisk med dess skapade timliga förnimmelse- och skaparförmåga, som utgör väsendets undermedvetande. Hit hör bland annat väsendenas fysiska kropp. Denna kropp och övriga organ i undermedvetandet hör in under "det skapade", medan förnimmelsen och skapandet hör in under skaparförmågan. I mina kosmiska analyser i Livets Bog har jag betecknat världsalltets grundanalys som en treenig princip, som närmare är att beteckna som X1, X2 och X3, vilka utgör jaget, skaparförmågan respektive det skapade. Dessa tre principers oskiljaktighet och ömsesidiga supplering av varandra utgör alltså "det levande väsendet". Om vi ser på världsalltets analys: evigheten, tiden och rummet, får vi precis samma analys. "Evigheten" är världsalltets jag eller X1. Då tiden har visat sig vara en psykisk eller andlig sida hos vartenda existerande skapat ting och denna andliga sida är "rörelse" och rörelse åter utlöser förvandling, som återigen är detsamma som skapande, är tidsegenskapen sålunda en medverkande faktor i det levande väsendets skaparförmåga. Det är denna tidsegenskapens medverkan i skapelseprocessen som gör att inget som helst skapande kan äga rum utan att också vara ett skapande av "tid". Allt skapande av tid sker liksom allt annat skapande i kraft av principen X2. Därigenom blir tiden en produkt av skapande och hör hemma under principen X3. – Vi har alltså här genom vår iakttagelse av evigheten, tiden och rummet kommit till världsalltets stora grundanalys: den treeniga principen, som är detsamma som "ett levande väsen".

Vi har nu kommit så långt i vår iakttagelse av världsalltet att vi har sett att det utgör ett evigt existerande levande väsen. Men hur förhåller det sig nu med oss själva som levande väsen? – Ja, det skulle nu, sedan vi sett världsalltets grundanalys, inte vara svårt att upptäcka vår egen situation i detta världsallt. Vi såg att världsalltet består av tre eviga realiteter, som betingar att det framträder som ett levande väsen. Det har ett över alla skapade företeelser höjt och för direkt förnimmelse otillgängligt "levande något". Då detta "något" inte är skapat, kan det endast ha denna enda analys att det är "något som är" och att det utöver denna beteckning i sig självt är namnlöst. Vi har därför betecknat detta som X1. Vi såg att detta "något" har en skaparförmåga, som likaså är namnlös, därför att inte heller den är skapad och därför är evig. Den har vi därför betecknat som X2. Därefter kommer de evigt skiftande resultaten av jagets genom skaparförmågan manifesterade skapelser. Denna princip med de skiftande resultaten av skaparförmågan är naturligtvis lika namnlös, eftersom inte heller den har början eller slut, men däremot utgör en evig realitet. Vi har därför kallat denna princip, som tidigare nämnts, för X3, men eftersom världsalltet också består av levande väsen såväl i mikrokosmos och makrokosmos som i mellankosmos, måste ju dessa väsen utgöra det som gör världsalltet till ett levande väsen. Alla existerande levande väsen utgör vart för sig samma treeniga princip, nämligen ett jag, en skaparförmåga och de evigt skiftande resultaten av denna skaparförmåga, som utgör X1, X2, respektive X3. Alla existerande levande väsen utgör tillsammans en oskiljaktig enhet. Det är denna enhet vi kallar "världsalltet". Världsalltet utgör åter, som vi redan tidigare nämnt, en evigt allomfattande, arbetande organism. Jaget eller X1 i denna organism består av alla existerande levande väsens jag eller X1 tillsammans. På samma sätt består detta, av alla jag sammansatta, gigantjags skaparförmåga av alla levande väsens skaparförmågor eller X2 tillsammans. Och likaså utgör resultatet av de levande väsendenas skaparförmågor eller X3 tillsammans nämnda gigantväsens X3, vilket är detsamma som det för sinnena tillgängliga världsalltet. Att alla existerande levande väsens tre X tillsammans kan utgöra nämnda gigantväsens eller Gudomens "något som är" eller dess tre X, beror just på att alla existerande väsen sålunda är en organiskt samarbetande enhet. Denna samarbetande enhet i form av världsalltet är Gudomens fysiska och psykiska uppenbarelse av sig själv som alla existerande levande väsens eviga fader och upphov. Alla existerande levande väsen finns alltså som Gudomens förnimmelse- och skapelseredskap. Utan dessa sinnesorgan ingen som helst Gudom och utan Gudom inga som helst sinnesorgan och därmed inte heller något som helst levande väsen. Sålunda är Gudomen och de levande väsendena en oskiljaktig enhet.

Då alla existerande levande väsens jag tillsammans utgör Guds jag, kan de levande väsendena omöjligt dö, upphöra eller förgås. De kan inte ha haft någon som helst början och kommer aldrig någonsin att kunna få ett slut eller dö. Den dödlighet väsendenas fysiska organismer är underkastade är endast något som förekommer i eller sker med materien. Den berör inte väsendets jag eller övermedvetande. Döden innebär endast att väsendet befrias från en defekt eller mer eller mindre obruklig organism. Väsendet kan sålunda utbyta kroppar eller organ just genom att det har ett evigt jag och ett lika evigt övermedvetande. Det är detta utbyte av fysiska kroppar eller organismer vi betecknar som reinkarnation eller återfödelse. Vårt jag är sålunda inte blott odödligt, utan det har också förmåga att utbyta organ och kroppar när dessa blir gamla och utslitna. Det kan därefter i kraft av särskilda företeelser inkarnera i nya och friska kroppar eller organ och får därmed tillgång till evig livsupplevelse. – Tiden, rummet och evigheten är sålunda i sin kosmiska analys en uppenbarelse av vår odödlighet eller eviga existens som levande väsen i den absolut enda sanna Gudomen, i vilken vi lever, rör oss och är till.