Livet är för de flesta människor alltjämt ett mysterium. Det finns olika åskådningar i fråga om livsmysteriets lösning, men de är alla baserade på tro. Somliga människor tror absolut på ett evigt liv, medan andra lika absolut förnekar en evig tillvaro. Hur kan det över huvud taget uppstå en sådan divergens? Finns det någon möjlighet att på tankens väg komma till klarhet över vem som har rätt? Finns det ett evigt liv eller är människans jordeliv från vaggan till graven hela hennes existens och tillvaro?

Att se ljuset, att höra ljudet, att förnimma behag och obehag är gamla och allmänt kända förmågor hos den jordiska människan, men att uppleva evigheten är något som ännu är helt nytt för människorna och endast har upplevts av en mycket liten procent av dem. Förmågan att se, höra, känna, lukta och smaka och förmågan att erfara behag och obehag genom sin förnimmelse, är en upplevelse av kontraster eller motsatser. Det är att uppleva ting med hjälp av deras avvikelse från andra ting. Det är att uppleva tingens begränsning. Att se att något är svart är detsamma som att se ett område eller en sak som mer eller mindre avviker från vitt. Att höra ett ljud är detsamma som att förnimma något som avviker från stillhet. Att förnimma något som obehag är att förnimma ett område som avviker från behag. Mellan två ting som avviker från varandra måste det finnas en gräns, och något som har en gräns är alltså begränsat. Denna begränsning utgör grundvalen för att tingen ska kunna förnimmas med fysiska sinnen, och den vanliga förnimmelsen hos djur och människor är endast en förnimmelse av ting som är begränsade, vilket vill säga ting som förnims som kontrast till andra ting.

Ting som förnims jämsides med andra ting förnims ovillkorligen som utfyllande en "plats", som i sin tur är detsamma som "rum". Den dagliga förnimmelsen är detsamma som att förnimma plats eller rum, det är förnimmelse av en särskild art. En förnimmelseart är detsamma som en dimension, och med varje särskilt sinnesorgan som det levande väsendet är i besittning av, kan det uppleva en förnimmelsedimension. Så är till exempel ljuset en förnimmelsedimension som vi inte skulle känna till det minsta om vi inte hade ögon. Detsamma gäller ljudet, som inte skulle finnas för oss, om vi inte hade öron. Med vårt luktsinne, vår smakförmåga och vanliga känselförmåga upplever vi också särskilda förnimmelsedimensioner, som helt skulle ligga utanför vårt upplevelsefält och därmed vår insikt, om vi inte hade de speciella sinnesorgan som dessa förmågor är knutna till. Om vi ser tillbaka på de levande väsendenas utveckling, ser vi att deras förmåga att förnimma efter hand har utvecklats till att rymma fler och fler dimensioner. I växt- och djurriket har efter hand de sinnesorgan blivit till, som vi i dag betraktar som en självklarhet att ha. Men det har tagit årmiljoner att utveckla så fina sinnesorgan som de jordiska människorna har. En gång kunde de levande väsendena alls inte se, höra, lukta eller smaka, de kunde endast nätt och jämt ana en odefinierad behags- eller obehagsförnimmelse. Sådana väsen finns det ju också i dag. Vad berättigar oss att mena att utvecklingen av sinnesorgan skulle ha upphört med den jordiska människans nuvarande tillstånd? Är det inte dåraktigt att tro att det inte skulle finnas förnimmelsedimensioner som den jordiska människan inte kan uppfatta? Hur skulle man motivera en sådan uppfattning? Att den blinda inte kan se är ändå inte något bevis på att ljuset inte skulle finnas. Finns det i människan något som skulle kunna tyda på att hon är på väg mot en ny förnimmelsedimension? Ja, det gör det. Varför söker och utforskar människan, och varför finns det i hennes medvetande ett behov att ständigt utvidga sin horisont? Därför att hon innerst inne förnimmer att hon är på väg mot något som hon ännu inte vet vad det är. Det är i själva verket skapandet av nya sinnen som är det egentliga målet för människans längtan och sökande.

Hur blir sinnen över huvud taget till? Genom en yttre påverkan av de levande väsendena från de förnimmelsedimensioner som redan finns. Ögonen skulle aldrig ha blivit till om det inte hade funnits ljus, motsvarande gäller också för den jordiska människans övriga sinnesorgan. Om inte energierna eller vibrationerna utifrån hade påverkat de levande väsendenas organismer, skulle sinnesorganen aldrig ha uppstått. Den blinda förnimmelsen av ljuset har gradvis blivit till syn, liksom den ljudlösa förnimmelsen av ljudens vibrationer till sist skapade hörseln. Således blev koncentrationen på behags- och obehagsförnimmelserna efter hand till de sinnesförmågor varigenom förnimmelserna kunde definieras i särskilda detaljer. Ett sådant väsen med förmåga att uppleva detaljerade sinnesintryck har vi i den jordiska människan. Men detta väsen kan ju ännu endast uppleva kontraster och begränsningar, det kan endast uppleva tids- och rumsdimensionellt, det är ännu ett primitivt, icke färdigt väsen. Detta blir till faktum genom den omständigheten att det i dess medvetande finns en mängd obesvarade frågor. Frågor som det inte är likgiltigt utan rent av en livsbetingelse för väsendet att få svar på. Hur kan sådana frågor uppstå? De kan endast ha uppstått genom en okänd påverkan, en påverkan som dess nuvarande sinnen inte kan klara, för i så fall vore det inte något problem. Inför vissa stora livsproblem står människan på samma punkt som det väsen som blint anar ljusets existens. Detta väsen kommer en gång att se, och den jordiska människan kommer också en gång att bli i stånd att medvetet uppleva sin identitet som ett andligt, evigt väsen, som existerar som en gudason i det eviga universum.

En yttre påverkan får människan att ana dimensioner, vilkas existens hon förnimmelsemässigt ännu inte kan uppleva i detaljer. Det är också en yttre påverkan som skapat de redan existerande sinnena. Varför skulle då inte en ny påverkan kunna skapa nya sinnen hos människan? Denna nya påverkan upplever människan som ett allt större behov att utforska och förstå livets och universums logiska sammanhang. Det finns människor som känner att de alls inte kan få frid i sitt sinne om de inte finner lösningen på livsmysteriet. Många forskare anar i dag att de står vid en gräns till en högre förnimmelsedimension. De börjar också bli klara över att deras forskning inte kan baseras på samma metoder som den fysiska vetenskapen baseras på: vikt, mått och hastighetsbedömningar. Den förnimmelsedimension människorna står inför att få uppleva är inte tids- och rumsdimensionell, därför kan den inte analyseras genom mått- och viktfacit. Vad är det för en dimension som människorna i högre eller lägre grad börjar ana? Det är evighetsdimensionen, och detta kommer att spela en stor roll i människornas dagliga tillvaro och helt förändra deras livssyn och uppträdande, efter hand som deras aning av denna dimension gradvis förändras till förståelse, upplevelse och insikt.

Vad är det för frågor som då kommer att besvaras? Det är bland annat frågan om det finns ett liv efter döden. Det finns i varje människa ett naturligt behov att få denna fråga besvarad. Det är också frågan om varför det råder en sådan skenbar orättvisa och slump i världen, särskilt i människornas liv, och det är frågan om "det ondas" existens och om det inte skulle vara möjligt att skapa fred i världen. Dessa frågor och många fler kan inte besvaras genom mått- och viktfacit eller tids- och rumsdimensionella upptäckter. Även om forskarna har lyckats tränga längre och längre ner i mikrokosmos och längre och längre ut i makrokosmos i sitt sökande, har de inte funnit någon lösning på världsgåtan. Varför söker de i det ofantligt stora och det oändligt lilla? Är det inte en lösning på världsgåtan de söker? Det gör de därför att de anar att en sådan lösning finns. Om de inte anade det, skulle det inte finnas någon som helst drivande kraft i medvetandet att söka efter den. Något man inte anar att det existerar, kommer ju över huvud taget aldrig fram i tanken eller medvetandet, Endast aningar, tro och insikt kan förmå människan att handla. Utöver detta finns endast den totala medvetslösheten, och man vill väl inte påstå att det är en medvetslöshet som får vetenskapen att söka. Man vet bara ännu inte var man ska söka.

Genom forskningen i makro- och mikrokosmos kommer de fysiska forskarna efter hand att bli nödsakade att inse att möjligheten att forska tids- och rumsdimensionellt upphör. Men man kommer naturligtvis för den skull inte att upphöra med att söka efter den lösning på livets gåta som man anar finns. När man kommer till insikt om att livsmysteriets lösning inte står att finna i den tids- och rumsdimensionella världen, som tycks fortsätta i det oändligt stora och det oändligt lilla, måste man nödvändigtvis komma in på att utforska själva det levande i stället för materien, alltså livsyttringsforskning. I stället för att endast studera rörelser, hastigheter, vibrationer och våglängder kommer man att koncentrera sig på det "något" som sätter i gång alla dessa rörelser, och därmed är man på den rätta vägen.

Evigheten är den stillhet utifrån vilken all rörelse kan konstateras. "Är den inte något annat", säger kanske en del människor, "stillhet är ju bara något abstrakt, ja, är det inte rent av uttryck för något dött?" Men evigheten, stillheten eller den fasta punkten är i allra högsta grad uttryck för något levande och varenda människa har möjlighet att uppleva denna realitet som sin egen centrumsförnimmelse, som hon har gett namnet "Jag". Om inte denna fasta punkt vore en realitet, skulle det över huvud taget inte finnas något som hette upplevelse. Men det är ju just ett faktum att vi upplever att vi existerar och skapar, och ute omkring oss i naturen utvecklar de så kallade naturkrafterna också manifestation och skapande. Då denna manifestation eller detta skapande är lika logiskt, ja, överträffar det mänskliga skapandet i logik och genialitet, finns det inte någon som helst anledning att anta att detta skapande inte skulle vara uttryck för tanke och viljeföring. Finns det något som helst inom människornas eget skaparområde som kan bli till utan tanke och vilja? Det finns det absolut inte. Och människornas skaparförmåga är endast ringa och dilettantisk i förhållande till det skapande som äger rum i naturen, vilken faktiskt är människornas läromästare. Genom sin påverkan i årmiljoner har den utvecklat både deras tankeförmåga och deras sinnesorgan, förutan vilka skapande och upplevelse i en fysisk värld vore en omöjlighet. Eftersom denna natur, som rymmer allt det skapade, alltså äger skaparförmåga, tanke och viljeföring, då måste samma natur också besitta en förmåga att uppleva och ha ett jag, för utan upplevelse skulle det inte finnas någon tanke och utan skapare inget skapande. Det vi kallar naturen eller universum framträder ju också för den utvecklade forskaren som ett levande väsen, en gudom, i vilken vi lever, rör oss och är till.

Denna eviga gudom önskar, som vi som barn fick lära oss i skolan, skapa människor till sin avbild, till att vara honom lika. Men sådana väsen är naturligtvis inte väsen som endast förmår uppleva tids- och rumsdimensionellt och därför tror på döden. De måste kunna uppleva både tiden, rummet och evigheten. Genom den skapelseprocess som har ägt rum som en utveckling på detta klot i miljoner år har Gudomen påverkat och påverkar alltjämt de levande väsendena. Detta sker genom naturens krafter. Men naturkrafterna är inte bara de fysiska vibrationer som nu upplevs av de jordiska människorna genom fint utvecklade fysiska sinnen och kallas ljus, ljud, dofter, köld, värme och så vidare. I naturen finns också ännu finare vibrationer eller kosmiska impulser av mental karaktär. Alla religioner är verkningar av sådana impulser som har medverkat till att människornas aning om evighetsdimensionen förstärkts. Men detta är endast en början. Genom sitt ödesskapande råkar varje enskild människa i dag ut för de händelser som så småningom kommer att öppna nya perspektiv i hennes tillvaro. Evighetsdimensionen påverkar människorna och får dem att ana, söka och forska också utanför tiden och rummet. Deras sökande kommer att bringa dem i kontakt med den vetenskap som kan lära dem att förstå reinkarnation och ödesskapande. Förståelsen kommer att förändra deras tankegång och livsföring, och så småningom kommer de att inse och uppleva att deras jag är ett med Gudomens jag, som är själva evigheten eller universums fasta punkt. De kommer att få uppleva att livet är evigt och att det som människan kallar döden blott är en illusion, eftersom det endast är den tids- och rumsdimensionella kroppen som kan dö och inte det eviga väsendet som en tid har den som redskap.