Omedelbart intill den fysiska världen gränsar en, för den vanliga jordiska människan, osynlig värld. Eftersom denna värld är en andlig värld, finns den inte här eller där utan är överallt. Alla andliga världar är nämligen detsamma som mentala tillstånd. Den fysiska världen är också en andlig värld, men denna har inkarnerat i fysisk materia och förnims genom fysiska sinnen. Och för levande väsen som inte kan förnimma kosmiskt blir det därför en stor skillnad i deras inställning till den andliga världen och till den fysiska. Ja, eftersom den andliga världen inte direkt kan förnimmas med fysiska sinnen och väsendena inte kan förnimma kosmiskt, kan de ju alls inte se den andliga världen. Denna värld blir därför ett mycket omdiskuterat problem. Och i värsta fall förnekar man denna världs existens. Men denna värld är i verkligheten alls inte så otillgänglig för de fysiska sinnena som den stora allmänheten vanligtvis tror. Som jag tidigare nämnde, gränsar den ända fram till den fysiska världen, ja, avspeglar sig ända in i denna, så att det rent av blir en fysisk zon där den andliga världen ännu är en allt dominerande faktor i individens eller jagets framträdande. Men ett fysiskt väsen i vilket den andliga världen är den allt dominerande faktorn, är ju detsamma som ett sovande väsen. Detta sovande tillstånd är ett fysiskt uttryck för ett helt annat tillstånd än det fysiska. Det är ett tillstånd i vilket de fysiska upplevelseredskapen har satts ur funktion och det blir därför en fysisk medvetslöshet.

I den fysiska världen visar sig sålunda tydligt dessa två tillstånd: ett vaket tillstånd, där man förnimmer genom de fysiska sinnena eller upplever genom sin fysiska organism, och ett tillstånd i vilket man inte förnimmer och därför inte befinner sig i detta vakna fysiska tillstånd, men icke desto mindre ändå existerar. Sömnen är sålunda ett direkt fysiskt synligt uttryck för ett annat livstillstånd än det fysiska. Nu kanske man framhåller att detta är ett medvetslöst tillstånd, men hur vet man nu det? Vad bevisar att sömnen är en total medvetslöshet? Att det under sömnen blir en paus i den fysiska upplevelsen är ju en självklarhet, eftersom det just är de fysiska sinnena som har satts ur funktion, har försatts i vila. Om man inte ser, hör, förnimmer eller upplever något fysiskt, måste det fysiska livet helt naturligt forma sig som en "icke-upplevelse" i stället för en upplevelse i den tidrymd där de fysiska sinnena har satts ur funktion. Men en icke-upplevelse är ju detsamma som en form av "medvetslöshet". Men varifrån är det som sömnen ser ut som medvetslöshet? Är det inte just genom de fysiska sinnena? Men eftersom dessa inte är avsedda för annat än fysisk förnimmelse, hur skulle man då genom dem kunna uppleva vad jaget företar sig under sömnen? Den sida av det andliga tillståndet som är vänd mot den fysiska världen, kan ju omöjligt direkt visa sig på annat sätt än som ett medvetandemässigt tomrum. Men även om man eventuellt inte ser den andra sidan av den andliga världen, den som är vänd bort från den fysiska världen, bevisar detta dock inte att den inte finns. De jordiska människorna ser ju också endast den ena sidan av månen, den sida som är vänd mot jorden. Men det finns säkert ingen som av den anledningen tror eller vill påstå att månen inte har en annan sida. Men eftersom denna andra sida sålunda alls inte är tillgänglig för de jordiska människornas fysiska sinnen, är ju också den ett helt oskrivet blad, ett detaljlöst område, precis som den andliga världens baksida eller den sida som är vänd bort från den fysiska världen. Men liksom månen har två sidor, så har varje skapat ting, varje manifestation eller uppenbarelse, nödvändigtvis också två sidor, nämligen en som är vänd mot oss och en som är vänd bort från oss. Och följaktligen har den andliga världen också två sidor. Och den sida av den andliga världen som är vänd direkt mot det fysiska väsendets sinnen, är alltså sömnen eller den fysiska medvetslösheten.

Nu kanske man vill påstå att minnet inte är en fysisk, utan en andlig förmåga, och som följd härav skulle man då genom den kunna komma ihåg vad man i sömnen har företagit sig, eller det andliga upplevelsetillstånd som man har befunnit sig i under sömnen. Om sömnen i realiteten också är ett vaket dagsmedvetet upplevelsetillstånd, måste det ju finnas en hel serie av minnen från denna den andra sidan av livet. Ja, men är detta då helt uteslutet? Finns det någon människa som aldrig någonsin har upplevt något under sömnen? Har inte alla människor upplevt det vi kallar drömmar? Är inte de mest fullkomliga av sådana drömmar lika realistiska och verkliga i upplevelseögonblicket som de fysiska upplevelserna? Om väsendet inte vaknade upp ur "drömtillvaron" och kom in i det fysiska dagsmedvetandet, skulle det ju aldrig någonsin kunna upptäcka att dess dröm inte var en realistisk fysisk upplevelse. Händelse på händelse skulle följa i varandras fotspår precis som på det fysiska planet. Det är ju först när väsendet vaknar till det fysiska dagsmedvetandet som drömmen eller upplevelsen från det andliga tillståndet förlorar sig i den fysiska världens larm och buller som ett slags overklighet. Att drömmar i renodlad form är verkliga realistiska upplevelser, blir till faktum genom den omständigheten att väsen i drömmar ibland har upplevt och deltagit i händelser som verkligen ägde rum, trots att deras fysiska kroppar befann sig i djupt sovtillstånd eller i djup trans många mil från den plats som var skådeplatsen för händelserna. Det är riktigt att det inte är allmängiltigt att man minns sina andliga upplevelser under sömnen, men man kommer ju inte heller ihåg när man själv föddes eller de allra första åren av sitt liv, och ändå kan man inte förneka vare sig denna födelse eller dessa första år, helt bortsett från alla de övriga upplevelser vi glömmer. Vi kan ju inte ens redogöra för varje enskild minut av det vakna liv vi har upplevt sedan i morse.

Men eftersom minnet inte ens kan hålla oss helt ajour med den vakna fysiska upplevelsen i själva den fysiska världen, hur ska den då kunna hålla oss ajour med detaljerna i upplevelser som förekommer i ett helt annat upplevelsetillstånd i en helt annan värld – helt bortsett från att det alls inte är minnets uppgift här i den oinvigda jordiska människans fysiska sfär att hålla henne ajour med den andliga världens detaljer. Det är ju just det som förebådades Adam och Eva. De skulle "döden dö", vilket alltså vill säga att de skulle mista förmågan att uppleva sitt eget odödliga tillstånd och därigenom komma att tro att de var underkastade döden, var skapade företeelser. Därför blir drömmar också för den vanliga jordiska människan en abnormitet som infinner sig på grund av förhållanden som gör sömnen osäker, såsom dålig mage, nervösa besvär, oro, sorg och bekymmer etc., varigenom sömnen blir ofullkomlig och utan den nödvändiga vilan. Den sunda trötta människan drömmer inte, utan sover sin fulla sömn i ett sträck och känner sig utvilad när hon vaknar. Drömmarna utgör sålunda den lilla rest av ett andligt upplevelsetillstånd eller det lilla undantag som bekräftar regeln. Men det är alls inte meningen att den andliga världen ska fortsätta att på det fysiska planet endast kunna upplevas som en tvivelaktig drömtillvaro. Hela mitt arbete eller den andliga vetenskapen eller världsåterlösningens princip går ju ut på att föra den andliga upplevelseförmågan in i den jordiska människans vakna fysiska dagsmedvetande, så att hon därigenom uppnår den så kallade invigningen, som i mitt huvudverk Livets Bog betecknas som "den stora födelsen". Men denna sida av saken hör till ett annat föredrag. Att jag har fört dessa saker på tal är för att klargöra det ansvar vi alla har inför det "sovande livet" i tillvaron.

Det är ju alls inte någon ringa del av det vi förnimmer i den dagliga tillvaron som är uttryck för det levande livets sovande tillstånd. Sovtillståndet framträder för oss redan ända nere i mineralriket. Alla dessa energisvängningar, atomer och elektronsystem, alla former av mikroenergier i materierna, är uttryck för levande andligt liv, som sett genom fysisk förnimmelse endast blir en i medvetandemässigt hänseende "sovande tillvaro". Ända in i växtvärlden är denna fysiska sida av den andliga tillvaroformen ännu alltjämt ett sovtillstånd. Växten kan börja ana på det fysiska planet. Den förnimmer värme och kyla i form av behags- och obehagsaning. Därutöver har den ingen medveten fysisk upplevelseförmåga. Djuret däremot har blivit mer vaket. Det kan nu uppleva fysisk tillvaro till en viss grad, en grad som den jordiska människan för länge sedan har överskridit. Den jordiska människan är alltså det fysiskt mest vakna väsendet av alla de levande väsendena på jordklotet. Utvecklingen är alltså i sig själv en helt långsam uppvakningsprocess till livet. Och detta uppvaknande kommer alltså att fortsätta till dess att väsendenas andliga förmågor är av en sådan standard att de i vaket fysiskt tillstånd kan uppleva den andliga världen.

Eftersom den jordiska människan är det mest vakna levande väsendet på jordklotet och alla de andra levande väsendena eller livsformerna såsom djur, växter och mineraler är uttryck för ett i högre grad sovande tillstånd än den jordiska människan, blir den jordiska människan ju den som har det största ansvaret på hela klotet. Ty den vakne måste ju ändå beskydda den sovande och inte omvänt. Och det är inte så märkligt att detta att älska sin nästa som sig själv är alla lagars uppfyllelse. Och ju mer sovande ett väsen är, desto större krav ställs på det vakna livet att ta sig an det sovande. Att det är på det sättet har i högsta grad gjorts till åskådningsundervisning i form av det jordiska eller djuriska fortplantnings- och befruktningstillståndet. Här ser vi det sovande livet överlämnat åt det vakna livets beskydd.

När ett andligt väsen ska inkarnera i den jordmänskliga sfären, sker det i form av en "befruktning". För en sådan befruktning behövs för den jordiska människans vidkommande två fysiska väsen, en man och en kvinna. I kraft av sina sexuella organ omsluts sådana två väsen i en atmosfär som i sig själv inte är av fysisk natur, eftersom den just är "salighetsenergi". Att de omsluts eller överstrålas av denna energi, betyder i verkligheten endast att deras aura kommer på våglängd med den del av den andliga världen som gränsar in i jordzonen, nämligen salighetsriket. I denna värld eller i detta rike finns alla de levande väsen i den andliga världen som är mogna att födas in i den fysiska världen. Genom att fysiska väsen omges av denna andliga världs atmosfär genom sitt samlag, blir det möjligt för ett diskarnerat väsen att förena sig med dessa två väsen. Och det är denna förbindelse som vi kallar befruktning. Att det diskarnerade väsendet rent fysiskt är ett sovande väsen i moderlivet, blir ju här självklart. Att fadern är skyddsängel och modern ärkeskyddsängel för det lilla himmelska väsendet, är här i denna analys inte svårt att förstå. Att modern är bestämd till att, i kraft av sin organiska struktur, kunna ge det lilla, ännu ofödda och därför ännu överjordiska väsendet suveränt beskydd och att fadern är bestämd till att dela ansvaret härför, är ju ett obestridligt faktum.

Att den stora massan, staten eller samhället har ansvar för att dessa båda föräldrar ges möjlighet att utföra denna sin uppgift är lika självklart. Men i den missförståndens mörka dalsänka, i vilken civilisation och kultur i våra dagar befinner sig, förekommer det diskussioner om, ja, rent av propaganda för fosterdråp. Man önskar få lagar som tillåter fosterdråp. Det kan vara att en födelse är oönskad, att man inte vill ha det besvär som är förenat med att ha barn, eller att man är så fattig och redan har så många barn att man inte kan föda eller klä fler, eller det är otrogna äkta makar som "råkar i olycka" eller unga flickor som blivit förförda och inte ens vet vem och var barnafadern är, etc. Men är nu detta i kontakt med livets lagar? Ingen enda av dessa motiveringar kan frita modern, fadern eller staten från ansvaret för sitt handlingssätt mot det till dem under deras beskydd överlämnade lilla ofödda väsendet. Att döda individer, antingen de nu är "sovande" eller "vakna", blott för att bli fria från sitt ansvar mot dem, leder inte till en varaktig fred eller lycka i en civilisation eller stat. Tvärtom! Är inte detta anarki i vilt och ohämmat tillstånd? Man åberopar att om det inte blir lagligt för föräldrarna att döda fostret, då kommer de att göra det illegalt med hjälp av kvacksalvare. Statens lag ska alltså kräva att läkarna ska bli legala fosterdråpare, mördare, blott för att befria staten och föräldrarna från att ta sitt ansvar. Tror man då att läkarna inte har något ansvar? Nej, det är inte läkarna som ska råda bot på samhällets ovilja att hjälpa de barnrika men fattiga föräldrarna, utan politikerna. Självklart kan samhället inte acceptera och långt mindre vara betjänt av att individer som i särskild grad är befruktningsdugliga och sätter sunda och friska barn till världen, inte ska understödjas och beskyddas av staten. En familj med åtta barn och med en inkomst som endast räcker till att föda ett barn är naturligtvis ett fel hos samhället och inte ett fel hos ifrågavarande föräldrar. Att dessa människor ska tvingas att dräpa foster på samma sätt som många människor dräper kattungar, därför att man inte tycker om att ha så många katter, kan ju inte vara smickrande för en stat eller ett samhälle och alls inte höra in under begreppet kultur.