För att det ska kunna vara fråga om att något kan komma tillbaka till livet, måste detta "något" finnas i ett "dött" tillstånd. Vad är då detta "något" som är "dött"? Det är alla levande väsen av animalisk natur eller alla väsen på jorden som ännu alls inte uppnått någon kosmisk invigning eller är medvetna i den heliga anden. Detta betyder i sin tur att så gott som alla jordiska människor av i dag, världen över, kosmiskt sett är "döda" väsen. När dessa väsen icke desto mindre är rädda för att dö, betyder det alltså i verkligheten att de är rädda för något som de under omätliga tidsperioder, ja, under en mängd liv redan har varit. Men detta beror ju uteslutande på den omständigheten att de är offer för den övertron att de levande väsendena kan utplånas helt, att deras individualitet helt kan upplösas och bli materia, stoft eller aska. Härav orden: "Av jord är du kommen, jord skall du bli, och av jord skall du åter uppstå", som ju är kärnan i den statsauktoriserade begravningsritualen. Denna begravningsritual uttrycker alltså en kunskap om att det levande väsendet kan bli "jord", bli materia, samtidigt som den erkänner att det åter ska uppstå av "jord", liksom det en gång först har uppstått eller "kommit av jord". Dessa statsauktoriserade ord avslöjar alltså en kunskap om att det levande väsendet kan vara något annat än "av jord", kan vara något annat än av materia, stoft eller stoff. Om det var jord eller materia hela tiden, fanns det ju ingen möjlighet för att det skulle kunna "komma av jord" eller "bli jord" eller åter "uppstå av jord". Det måste ju i all evighet vara jord.

Men vad är det för ett tillstånd som väsendet representerar när det har "kommit av jord" och sålunda inte längre är "jord"? Ja, det kan endast vara fråga om en enda sak som det levande väsendet kan vara, när det inte är materia eller "jord", nämligen "livet". Men de gamla meningarna berättar för oss att det levande väsendet också ska bli "jord". Det ska alltså bli något annat än livet. Men en tillvaro som är något annat än "livet", kan ju endast vara dess kontrast, nämligen "döden". Och orden blir sålunda detsamma som: "Av döden är du kommen, döden skall du bli, och från döden skall du åter uppstå." Men en "död" från vilken man ska uppstå, är inte någon död, också den kan endast vara en form av liv. Och den gamla kunskapen blir också detsamma som: "Av livet är du kommen, och livet skall du bli, och av livet skall du åter uppstå." Men detta vill ju i verkligheten säga att den auktoriserade begravningsritualen förkunnar reinkarnationen vid varje begravning eller uttrycker att den "döde" eller det väsen man begraver har "ett evigt liv". Men man uttrycker också samtidigt att detta eviga liv är en växelvis upplevelse av två kontraster: "döden och livet".

Att livet är liv vet ju alla normala jordiska människor, men att döden också är en form av liv och att en absolut eller verklig död är en absolut omöjlighet, är ett av den jordiska mänsklighetens största problem, ja, kanske den allra största gåtan eller mystiken. Med "död" förstår de jordiska människorna i allmänhet en total medvetslöshet och tror att "medvetslöshet" är detsamma som "livlöshet". Och de är naturligtvis nödsakade att mäta livet utifrån den form av livsupplevelse som de känner till eller är förtrogna med. Och eftersom de endast är förtrogna med den del av livsupplevelsen som heter "vaket dagsmedvetande", tror de att allt som ligger utanför detta är "död", med undantag av just det tillstånd vi kallar sömn. Men denna är de ju så förtrogna med och vet att de alltjämt har livsfunktioner under den och åter kan vakna upp från den till vaket dagsmedvetande. På grund av denna sin mycket ringa kunskap om dödens verkliga kosmiska analys, hyser de en sann rädsla för döden, alltså för en total utplåning, upplösning eller tillintetgörelse av deras individualitet. Om dessa människor visste att de just utgör själva spiralkretsloppets "döda" väsen och att deras tillvarosfär är själva dödsriket eller dödssfären i spiralkretsloppet eller i deras eviga tillvaro, skulle de knappast vara så oroliga.

Saken är nämligen den att djurriket eller den dräpande principens zon uteslutande är dödsriket och att det absolut inte finns någon annan dödssfär. Därför är denna zon, som ju också är lidandenas, mörkrets eller hatets zon, också detsamma som "helvetet". När vi känner till den mentala domedagsorkan, genom vilken den jordiska mänskligheten just har raserat världens annars så vackra kontinenter, riken och länder och lagt stora delar av dess kulturella produkter i ruiner och rivit sönder sig själv, sina egna individer, till blods, ja, till livslång invaliditet, där den inte försökte utrota sig själv genom gaskamrar eller andra mord- och utplåningsåtgärder, torde väl ytterligare kommentarer vara överflödiga. Den absoluta eller verkliga döden är alltså något man ska uppleva i verkligt vaket, dagsmedvetet tillstånd och inte något man ska uppleva som medvetslöshet.

Vad sker då när ett levande väsen förlorar sin fysiska organism, slås ihjäl eller råkar ut för den process vi i dagligt tal kallar "döden"? Är inte detta en upplevelse av "medvetslöshet"? Är det inte en förlust av förmågan att uppleva? Jo, det är riktigt att man med förlusten av den fysiska kroppen förlorar fysiska upplevelsemöjligheter, som man endast hade tillgång till genom denna kropp. Men det levande väsendets samlade livsupplevelseförmåga är inte så osäkert garderad att den endast grundar sig på en för lemlästning eller tillintetgörelse så mottaglig företeelse som en organism av kött och blod. Hela livsupplevelseförmågan grundar sig ju enligt kosmiska analyser på inte mindre än sex olika kroppar, vilka var för sig utgör ett speciellt upplevelseorgan med säte i en annan kropp, som är helt utanför död och undergång, nämligen individens evighetskropp, vari dess ödeselement och talangkärnor är rotfästa. Denna evighetskropp är detsamma som individens "övermedvetande", medan de sex organen eller kropparna tillsammans utgör individens "undermedvetande", som åter är att indela i individens dagsmedvetande och nattmedvetande. Eftersom livsupplevelsen grundar sig på många upplevelsearrangemang, torde det inte vara svårt att förstå att det levande väsendets existens eller tillvaro inte står och faller med förlusten av den fysiska kroppen. Den förändring som därigenom sker är alltså endast av lokal natur och ingår därför i helhetsupplevelsen – inte som ett upphörande av denna, men däremot som en ny lokal upplevelse. Genom denna eviga livsupplevelsestruktur kan lemlästning eller förlusten av en organism inte sätta individen i stånd att uppleva "döden". Döden kan inte vara detsamma som ett förökande eller ett berikande av individen med nya upplevelser. En sådan död är ju endast ett förökande av livet och skulle aldrig någonsin kunna bli en kontrast till själva livet. Vad man än gör med ett animaliskt väsens fysiska organism i form av mord eller dråp, en absolut död kan man därmed omöjligt utsätta ifrågavarande individ för. Man berikar väsendet med en ny upplevelse. Denna består visserligen i ett berövande av den fysiska upplevelseförmågan, men eftersom detta berövande ingår i dess medvetande genom andra kroppar, är det ju alltjämt vaket dagsmedvetet och mottagligt för upplevelser, om än inte av direkt fysisk art.

Eftersom alla väsen som avskilts från sina fysiska kroppar och därför av de överlevande uppfattas som "döda", alltjämt upplever livet i en vaken dagsmedvetandeform, är denna uppfattning alltså en illusion. Döden finns alls inte här. Det är idel levande väsen med samma livfulla medvetande som de hade på det fysiska planet minus förlusten av den direkta fysiska upplevelseförmågan. Dessa väsens skiljande från de ännu i kött och blod förekommande levande väsendena är endast en tillfällig nyansskillnad, som alls inte berör de högre andliga förmågorna såsom känsla, intelligens, intuition osv. Väsendena är, även om de förlorar den fysiska kroppen, på samma andliga steg, har samma medvetandevitalitet, är på samma begärs- och humanitetssteg som innan de förlorade den nämnda organismen. Hur skulle de annars komma till världen igen på samma steg och fysiska nivå som den de lämnade med förlusten av den föregående fysiska kroppen? När människor föds av människor och inte av hundar eller katter, och katter föds av katter och hundar av hundar och inte av människor, tror man då inte att detta beror på medvetandets fortsatta oföränderlighet genom dess andliga tillstånd?