Vi lever i en tid då det sker mycket stora omvälvningar i jordmänsklighetens liv. Vi har sett väldiga krig rasa över jordens kontinenter och hav. Och vi lever i dag ännu i skuggan av människornas inbördes misstänksamhet, avundsjuka, förtal, hat och förföljelse. Det är inte bara de religiösa sekterna och sammanslutningarna som lever i inbördes intolerans och misstänkliggörande av varandra, utan de långtgående politiska rörelserna, som ju endast är en materialistisk eller jordbunden, gudlös religiositet har också vigt sin största arbetskraft och inställning åt att förfölja alla annorlunda tänkande medmänniskor. Följden av hela denna allas krig mot alla blir inte bara skattebördor, kultursammanbrott, arbetslöshet, fattigdom och amoralitet samt uppblomstring av svindel, brottslighet, svarta börsen, plundringar och bedrägeri, utan det medför också sjukdomar, livsleda, depression och nervsammanbrott. Vi ser således här en uppfyllelse av vad mänsklighetens största andliga ledare redan för länge sedan har bebådat måste komma över mänskligheten. Vi upplever således den domedag eller det ragnarök, som skulle bli födslovåndorna till uppkomsten av en ny himmel och en ny jord för människorna.

Då denna förutsägelse av domedagen eller allas krig mot alla har kommit med omåttlig precision, ja, rentav den av profeterna bebådade dräpande elden och svavlet som skulle falla ned från himlen, och de eldspyende "hästarna" eller djuren har blivit till verklighet i form av bombflygplan respektive tanks, varför skulle inte då en därpå följande ny himmel och ny jord också bli till verklighet? Varför skulle profeterna ha tagit miste här, när de med sådan noggrann precision har förutsagt mörkret?

Nej, det finns alls ingen anledning att inte tro på att ljuset lika väl som mörkret skall få sin domän på jordens kontinenter och hav. Och för övrigt, varifrån härstammar då detta väldiga mörker som människorna våndas i? Härstammar det inte just från människorna själva? Strålar inte en värmande och lysande sol varje dag över jordens kontinenter och hav, en alltgenomträngande livskälla som genomtränger allt med sitt liv, förgyller allt med sitt ljus? Utan den skulle vi inte kunna uppleva vare sig ljus, värme eller färger. En permanent iskall natt skulle dominera där vi i dag ser sköna sädesfält, blomsterängar och gröna skogar, leende åar och bäckar. En dödens totala stillhet skulle ruva där vi i dag hör sköna fågelröster sjunga och jubla över sina liv upp mot himlen, upp mot den evige Allfadern. Utan solens ljus skulle ingen av de företeelser eller materiella värden existera, som den jordiska människan i dag jagar efter att få tag i, dräper och mördar sin nästa för att erövra. Utan solen skulle inget som helst existera av den slags skönhet och kolorit, som den jordiska människans sinnen i dag kan reagera inför. Ja, varje fysisk förnimmelse eller upplevelse av de väsen, som i dag har blivit föremål för vår kärlek och för oss betyder livet, skulle vara en omöjlighet. Vi lever således på ett klot som i själva verket genom sina väldiga utvecklingsepoker och med hjälp av solens ljus nu har omvandlats till att vara ett paradis.

Jordklotets livgivande möjligheter för en fullkomlig fysisk tillvaro är så enorma, att den skulle kunna ge brödföda åt flera gånger det antal människor som nu befolkar den, och varav ett stort antal miljoner människor årligen dör, enbart av svält. Med den utvecklade tekniken och vetenskapen som jordmänskligheten i dag besitter, och med vilken de till och med dirigerar in elementen under sitt herradöme, skulle de vara i stånd att ha både gratis föda, kläder och husrum. En sådan överdådig givmildhet från naturens sida, att den helt har skänkt människan allt som hon över huvud taget känner av skönt och gott, av konst och vetenskap, av föda, kläder och husrum, gör det till faktum att världsalltets eller naturens grundton är kärlek. När människorna lever så olyckligt, som fallet är, beror det alltså inte på naturen eller jordklotets astronomiska eller fysiska förhållanden. Det är i sig självt ett paradisiskt klot. Människornas olyckliga tillstånd kan alltså uteslutande endast sökas i deras eget skapelse- och viljeutlösningsområde. Det är således i själva verket endast inom människornas domän som olyckorna och lidandena florerar. Det är inte naturens mening att människan skall lida av kräfta eller andra livsfarliga svulster och sjukdomar. Det är självklart inte naturens mening att de levande väsendena skall svälta och frysa. Det är självklart heller inte livets högsta mening att de levande väsendena skall förfölja, förtrycka och dräpa varandra, vara avundsjuka, svartsjuka och egoistiska. Naturen visar överallt att dess skaparlag är detta, att allt skall tjäna alla, eller att man endast genom att tjäna andra kan uppnå det fullkomliga och lyckliga ödet, freden och välsignelsen eller den absolut orubbliga glädjen över att vara till. Överallt där det finns obehag är det endast på grund av ett ofärdigt tillstånd.

Men när universum således är kärlek, är det också uttryck för logik. En logik är återigen uttryck för planmässighet, som i sin tur endast kan existera som ändamålsenligt kombinerade tankekedjor, som återigen är detsamma som medvetande eller mentalitet. Men mentalitet kan ju omöjligt existera utan att utgöra en egenskap hos ett jag eller genom att vara ett levande väsens medvetande. Och vi kommer alltså här till denna den förut nämnda kärlekens upphov eller den realitet som döljer sig under begreppet "Gud". Det är alltså Guds tankar och Guds vilja, som uppenbaras här för oss på det tjugonde århundradets kontinenter och hav ännu mer realistiskt än någonsin. Guds röst ljuder alltså åter genom trädgården.

Guds röst, Guds ord och handling är alltså något mycket mer realistiskt än prästers och kyrkliga myndigheters tal, som nu endast är ett bortdöende eko av ord som Gud i forna tider har uttalat. Varför klamra sig fast vid ekon, när själva originalrösten således är levande och hörbar både från jorden och himlen? Varför tro att enbart kyrkan är "Guds hus" när vi till den grad är i Faderns boning och ser hans närvaro överallt, så att kyrkan på sin höjd endast kan vara en fattig symbol för det? Varför tro att dop och nattvard är nycklar till himmelriket, när vi redan vandrar omkring i detta rike och upprätthåller hela vår tillvaro på detta rikes värden? Är det inte den heliga nattvarden som vi åtnjuter i form av sommardagens strålande, livgivande härligheter? Är det inte det verkliga dopet vi i form av dagens ljus, luft och värme tar emot från själva livets källa? Vad inviger människan mer till Gud än det dagliga livets erfarenheter och den härigenom växande insikten i naturen och de härigenom uppenbarade gudomliga tankarna och manifestationen av kärlek? Nej, man måste lära sig att förstå hur den verkliga gudstjänsten eller Guds tal till det levande väsendet inte är något som bara sker sön- och helgdagar i kyrkan eller vid de religiösa rörelsernas bönemöten, utan är en realitet som vi alltid och var som helst är ställda inför. Alla händelser och upplevelser är Guds sanna tal. Utan detta tal skulle varje utveckling vara totalt omöjlig. Det gäller därför att uppmärksamt lyssna till detta tal och bli expert i att utnyttja den härav uppenbarade dagliga praktiken gentemot vår nästa i mellankosmos och mikrokosmos och därmed bli en fredens cell i vårt makrokosmos eller universum.

Skall paradiset upplevas måste vi avlägsna de hinder som döljer paradiset för oss. Det enda som kan vara ett hinder för paradiset, är alltså våra egna oparadisiska handlingar. Ju mer vi manifesterar dessa handlingar, desto mer oparadisisk blir terrängen eller omgivningen omkring oss och är alltså för den vanliga jordmänskligheten så förtätad och ogenomskinlig att både Gud och paradiset har försvunnit för människorna, fastän de befinner sig mitt i detta gudomliga rikes terränger. Vägen till klarhet, vägen ut ur dimman, så att paradiset blir synligt, är alltså inte att betvinga, behärska och utnyttja vår nästa. Det är heller inte detta att krampaktigt kritisera eller göra om vår nästa. Många har en mani att absolut kräva att andra skall vara paradisiska, fastän deras egna terränger håller på att gå under av ogräs. Det handlar i stället om att överallt och i alla situationer avlägsna de oparadisiska företeelserna från vårt eget medvetandefält, så att detta kan blottas för vår omgivning. Det är ju inte nog med att vi kan se paradiset, vi skall ju också utgöra paradiset. Och paradiset kan endast bestå av kärleksmentalitet. Därför tjänar det ingenting till att vi till punkt och pricka känner till paradisets teori. Man måste också vara en utlösande cell i dess praktik. Först när man har blivit det, finns det inget mörker i världen längre. Då har det onda upphört att existera. Vi ser att alla de många lidanden och besvärligheter i världen representerar ett stycke ofärdig terräng i den gudomliga skapelseprocessen, den process ur vilken vi själva är sprungna, nämligen Guds skapelse av "människan som sin avbild". Vi ser att alla de vi förut trodde var onda, endast är yngre bröder och systrar som på långt när ännu inte har kommit så långt i erfarenhetens eller upplevelsens skola, som vi har kommit. Men när de således är barnasjälar i det kosmiska spiralkretsloppet, är det klart att de har behov av de äldre brödernas och syskonens beskydd och inte deras förföljelse och nedtrampande. Vad vi gör emot dessa små, gör vi ju mot Gud.

Hela livsproblemet är inte något invecklat eller oförståeligt. Det är klart för varje normalt intellektuell människa att mänskligheten är en helhet, i vilken varje enskild individ är en cell. Om dessa enskilda celler är till fördel för helheten, blir denna helhet i hundra procents harmoni. Och varje cell kommer därigenom att leva i denna harmoni. Men om en cell avviker från att vara till glädje för helheten, vilket sker när den handlar egoistiskt eller själviskt och vill leva på sina medväsens bekostnad, leva på deras arbete och slit, leva på bekostnad av deras lycka och välfärd, är det klart att det åstadkommer disharmoni för helheten. Och ju fler det finns av sådana celler, desto mer disharmoni blir det i helhetens område. Och i samma grad som dessa disharmoniceller florerar, i samma grad blir terrängen eller tillvaroplanet oparadisiskt, blir till ett dödsrike, till ett helvete eller ragnarök.

Den kärlek med vilken naturen har fört jorden fram till att vara en så gudomlig boning för jordmänniskan, måste också växa och komma till uttryck i jordmänniskans mentalitet, för att himmelriket skall bli synligt invändigt. Ty så länge det inte är synligt invändigt i individens egen mentalitet, är det omöjligt för denna individ att uppleva samma himmelrike utanför i andra väsen och ting. Som solen sänder sin kärlekskraft villkorslöst till allt levande, till rika och fattiga, till högt utvecklade och lågt utvecklade väsen, så måste denna solkraft också villkorslöst stråla ut från individen till dennes omgivning, till allt levande, till dennes nästa. "Du skall älska din nästa som dig själv" blir således här synligt som livets största och absoluta livsbasis. Allkärleken är således "hela lagens uppfyllelse".