För varje tänkande människa kan det inte vara utan betydelse att stanna upp litet och reflektera över vad som ligger bakom begreppet öde. Varje dag berättar tidningarna om olyckor eller mer eller mindre våldsamma händelser. Än är det ett flygplan som störtat, än är det en båtkatastrof, en järnvägs- eller fabriksolycka som man läser om. Ofta är det människornas egna nerver som inte håller, så att de begår mord eller självmord. Och i vår tid är krig, revolutioner och uppror något man kan läsa om i tidningarna nästan varje dag. På ett eller annat håll i världen är det krig, där maskingevär, bomber och granater utövar sin förödande verkan inte bara mot soldater, utan också mot civilbefolkning, mot gamla människor, kvinnor och barn. Varje barn som föds på denna jord föds till en ocean av möjligheter att få sin organism lemlästad eller dödad. Somliga väsen förföljs redan i moderlivet, eftersom fosterdråp hör till de moderna företeelser som mer eller mindre legalt utförs av både läkare och okunniga människor. En del barn föds hos föräldrar som inte hyser särskilt stor kärlek till sin avkomma, och andra föds hos sådana som skämmer bort och avgudar dem över alla gränser, vilket på sitt vis kan vara lika illa.

Redan i moderlivet eller i barndomen finns det alltså möjlighet för att den jordiska människan skall utsättas för lidanden och olyckliga händelser eller för något som, även om det måhända för ögonblicket är behagligt, kan skada henne på längre sikt. Det är ingenting att säga om att människorna med ordet "öde" i allmänhet menar något mörkt och hotfullt, medan de, då det gäller de ljusa och glädjande upplevelserna inte så mycket tänker på ödet. Är det då livets mening att de jordiska människorna skall förföljas av ett hårt och bittert öde och inte få uppleva den fred och glädje som de i själva verket längtar efter? Det är det inte. Det är meningen att människorna på jorden så småningom skall få uppleva ljusa och lyckliga öden, ty öde kan absolut vara något ljust och lyckligt. Men de måste lära sig hur det är möjligt att skapa ett sådant öde.

Ödet är inte något blint och tillfälligt, ödet är lagbundet liksom allt annat i livet och naturen, och lagen för ödesskapande är något av det som för den moderna människan är allra viktigast att lära sig. Människan vet att det finns något som heter naturlagar, men hon är benägen att tro att dessa naturlagar är något som gäller i naturen och inte i hennes egen värld. Hon glömmer att hon själv är en del av naturen. Hon är utsatt för precis samma lagar som mineralerna, växterna och djuren, men hon upplever lagarna på annat sätt än dessa väsen, därför att hon har ett högre utvecklat medvetande. Detta högre medvetande är emellertid ännu inte så högt utvecklat att människorna på alla sätt inrättar sitt liv i enlighet med lagarna. De gör det delvis, det visar hela den moderna tekniska utvecklingen, som baseras på den fysiska vetenskapen. Denna vetenskap är ju just en undervisning i levande väsens förhållande till naturlagarna. Den visar oss att överallt där naturen genomfört sitt verk, ser vi endast genialitet eller höjden av fullkomlighet i dess skapelseprocess. Varje vår ger en ny gudomlig uppvisning av fullkomligt logiskt skapande. Det nya lövet spricker ut som ett led i en logisk plan, och ur den mörka mullen spirar gräs och säd och en mångfald färgsprakande blommor. Resultatet därav blir frön och frukter som både tjänar till förökning av växterna och till föda för djur och människor. Människan har lärt av naturen att så och skörda, och hon vet att om hon sår havre, kan hon inte vänta sig att få skörda korn eller vete. Men samma jordiska människa, som höjt sig över det egentliga djurriket och är i färd med att göra sig jorden underdånig, vet ännu inte att naturlagarna också råder i hennes egen inre värld, hennes tankevärld, som också är en del av naturen. Också där gäller det att man måste skörda det man sått, och även om människorna längtar efter fred, lycka och harmoni, kan de inte få uppleva det förrän de sår fred, lycka och harmoni i den värld som omger dem.

Allt vad naturen frambringar genomgår flera stadier innan det uppnår det tillstånd som är fullkomligt. Det sker en mognadsprocess som tar sin tid. Sura stadier måste genomgås innan frukterna blir mogna. De principer vi har överblick över i växtriket, alltifrån fröet som gror, plantan som växer, knoppas, blomstrar och sätter frukter med nya frön eller kärnor, är universella principer, som också gäller inom kosmiska livsbanor, vilka den jordiska människan ännu inte har överblick över. Detta gäller också för hennes egen livsbana, som inte började vid avlelsen och födelsen och inte slutar med döden. De jordiska människorna är frukter på "livets träd" som ännu är omogna och sura, de är ännu inte fullkomliga människor, men de är på väg att bli det. Hela utvecklingen från mineral till människa, som skett under miljarder år, är en process som alltjämt pågår. De jordiska människorna är frukterna av denna kolossala utvecklingsprocess eller skapelse, de är på väg att bli det som symboliskt i gamla testamentets skapelseberättelse betecknas som "människan som Guds avbild". Hela det "ödesdigra" tillstånd som de jordiska människorna upplever för närvarande visar att de inte är färdiga människor, utan ännu omogna och ofullkomliga.

Hur kommer det mogna människotillståndet då att bli? De jordiska människorna har redan början till det i sina tankar och förhoppningar. De talar om "en värld", om internationalism, fred och nästakärlek. De äger också i sitt medvetande anlag för ett sådant livsutvecklande, även om det ännu snarare är som möjligheter än som något som förverkligas. De egenskaper och anlag som i särskild grad utvecklas som uppträdande och därmed görs till öde, är anlag för vrede, hetsighet, bitterhet, hat, egoism och maktbegär. Dessa anlag utvecklas såväl av nationerna som av de enskilda individerna. Det utvecklas både nationalegoism och personlig egoism. Dessa talanger och anlag sås som ogräsfrön skäppvis, och ändå tror människorna att de kan skörda fred. De irriteras över andras uppträdande, de hetsar upp sig och kallar sin irritation och upphetsning "helig vrede" och "rättfärdig harm", de blir besvikna och bittra, därför att andra människor inte är sådana som de vill att de skall vara. De känner sig förföljda av ödet, ja, känner sig rent av som martyrer och menar att de förtjänat något bättre.

Här är vi just vid sakens kärna. Det människorna nu i allra högsta grad behöver lära sig och förstå, är att ingen är martyr. Ingen blir förföljd, hatad, förhånad eller på annat sätt utsatt för ett obehagligt eller kanske rent av lidandesfyllt öde utan att själv vara den innersta orsaken till dessa händelser.

Naturens skapelsemetoder, som är detsamma som Gudomens skapelsemetoder, visar sig alltså som en stor förvandlings- eller utvecklingsprocess, där de levande väsendena långsamt glider från ett tillstånd till ett annat och utvecklar nya förmågor och talanger som gör sig gällande såväl i deras organismskapande som i deras livsutvecklande och livsupplevelse. Vi vet från den fysiska vetenskapen att däggdjuren, till vilka den jordiska människan hör, en gång i en för länge sedan svunnen tid utvecklats från djur som levde i vattnet. I vissa fiskarters organismer utvecklades början till ett lungsystem och till lemmar varmed de kunde röra sig på marken. Luften blev deras livselement i stället för vattnet. På jordklotet finns alltså två livselement för de levande väsendena, vattnet och luften. I vattnet lever väsen som andas med gälar, och i luften lever väsen som utvecklat ett lungsystem. Man kan inte låta dessa båda slag av väsen byta plats och låta väsendena med gälar leva i luften och väsendena med lungor leva i vattnet, det skulle vara liktydigt med den fysiska döden för dem. Men fiskarna kommer helt gradvis att utvecklas till att kunna leva i luften. Detta kommer naturligtvis att ta oerhört lång tid, men det har också tagit lång tid innan de väsen som nu är jordiska människor utvecklades till däggdjur, till primitiva och därefter till civiliserade jordiska människor. Då fiskarna en gång börjar kunna leva i luften, är de inte längre fiskar i renodlad form, de är övergångsväsen till luft- och lungtillståndet.

Något liknande kan man säga att de jordiska människorna för närvarande är. De lever också i två livselement och håller på att lämna det ena till förmån för det andra. Dessa båda livselement är emellertid inte av fysisk, utan av psykisk art. Det ena är allkärleken, det andra är kriget eller kärlekslösheten. Den absoluta allkärleken är ett kosmiskt luftelement, i förhållande till vilket kriget och intoleransen är som ett kosmiskt vattenelement. De fullkomliga människorna är det kosmiska livets lungväsen, medan de ofullkomliga eller icke färdiga människorna är kosmiska gälväsen, som i högre eller lägre grad börjar anpassa sig till ett nytt livselement allteftersom de utvecklar kärleksförmågan i sitt medvetande. Och i samma grad som de ännu sår krig, hämnd, hat, bitterhet och intolerans omkring sig, lever de i det mentala livselement som kan jämföras med havets undre värld, där solens ljus är förmörkat eller borttonat av vattenmassorna. Alla människor befinner sig i dag mer eller mindre i mörkret eller i ljuset, i de mörka havsdjupen eller uppe i den rena luften och det strålande solljuset, där man kan se ut över vattnet och se Guds ande sväva över detta vatten.

De jordiska människorna är inte längre helt och hållet mentala mörkerväsen, men de är inte heller fullkomliga mentala ljusväsen, de lever i ett övergångstillstånd från ljus till mörker. De tumlar oftast om i det mentala vattenelementet, i själviskhetens element, som deras vanor och böjelser, utvecklade genom många liv, passar till, liksom fiskarnas gälar passar till vattnet. Där är de naturligtvis också omgivna av väsen vilkas medvetande är anpassat till själviskhetens element. Dessa väsen "sår och skördar" i växelverkan med varandra, och det de sår är oftast krig, olyckor, lidande, irritation och allt det andra av liknande slag som de kommer att få skörda som mörka öden. Människorna beklagar sig ofta över sin omgivnings uppträdande, men varför utgör just dessa mer eller mindre obehagliga människor deras omgivning? Därför att dessa människor ännu är en del av deras naturliga livselement. Hur befriar man sig då från detta element? Genom att utveckla de andliga organ som så småningom kommer att förena en på ett naturligt sätt med det nya element man längtar efter. Det som skall utvecklas är förlåtelse, förståelse och kärlek. Man kan ju inte förebrå en fisk att den är en fisk och inte en fågel eller ett däggdjur. På samma sätt kan man inte heller förebrå jordiska människor som på ett eller annat sätt är obehagliga mot en att de är sådana. De kan inte vara annorlunda för ögonblicket, även om de en gång skall bli det. Och de obehagligheter vi möter genom dessa människor i mörkrets element, har vi själva sått i mörkrets element, annars skulle vi aldrig ha mött dem.

Men när upphör då denna till synes oändliga kedja av själviskhetens sådd och skörd? Den upphör då det levande väsendet, även om det möter en krigets eller själviskhetens säd som det sått i förgången tid, låter bli att svara igen med själviskhet och krig. Där kärlekens, toleransens och förståelsens andliga organ utvecklas hos den jordiska människan, tonar "himmelriket" fram som livselement, och krigets eller "helvetets" livselement degenererar. Där uppstår också i människans aura det enda beskydd mot mörkret som finns, nästakärlekens tankeklimat. Detta kommer efter hand också att bli den faktor som beskyddar människor mot sjukdomar, olyckor, naturkatastrofer och mycket annat som hör mörkrets tankeklimat till. Men varför finns det då så många goda och kärleksfulla människor som för närvarande drabbas av sjukdomar, olyckor eller andra lidanden och obehagligheter? Denna fråga möter man gång på gång, Jo, därför att dessa människors önskan att få leva i nästakärlekens och fredens livselement håller på att gå i uppfyllelse och helt kan gå i uppfyllelse först då den säd de sått i kärlekslöshetens livselement skördats som de erfarenheter som skapar de andliga organen för det nya livselementet. Det vill säga, då den nödvändiga farofantasin, samvete och förståelse och medkänsla för andra levande väsen blivit en väsentlig grundval för människans livsmanifestation. Detta är rent av en invigning, ett prov på andlig mognad. Kan människan ta svårigheterna och övervinna dem utan bitterhet och irritation, blir hennes medvetande mer och mer ett med kärlekens tankeklimat eller det livselement Kristus kallade "himmelriket".