För alla människor med undantag för de så kallade invigda är livet ett mysterium. Ja, för alla oinvigda är dessa invigda väsen också ett mysterium, som de har svårt att tro på. Många människor menar absolut att dessa väsen lever i en inbillad värld, en fantasivärld. Men då det trots allt är dessa väsen som alltid har skänkt mänskligheten dess verkliga kulturfundament och den moralbasis som utgör grundvalen för ett mänskligt uppträdande, har man aldrig kunnat och skall aldrig helt komma att ignorera dessa invigda väsens särskilda mentalitet och uppfattning om livet. Man har kallat dem mystiker, därför att de visat mentala egenskaper som den vanliga människan inte äger och som hon alls inte kan fatta eller förstå utan att stå på ett visst utvecklat intellektuellt stadium.

Människorna på jorden kan indelas i två kategorier, de invigda och de oinvigda, av vilka den förstnämnda gruppen utgörs av endast ett mycket litet antal väsen i förhållande till den andra gruppen. De invigda människorna på jorden är ännu endast mycket få, och om det gäller totalt invigda väsen, verkligen fullkomliga människor, skulle man, även om man räknade med alla dem som under tidernas lopp levt på denna jord, inte nå längre än till ett ensiffrigt tal. Detta är en mycket liten procentdel, då man ju vet att jordens samlade invånarantal i dag skrivs med ett tiosiffrigt tal. Det har emellertid levt en del människor som haft lokal invigning, dvs. en mer eller mindre konstlad invigning av begränsad art som i forna tider gavs till kvalificerade människor som var utsedda att vara ledare och styresmän för en stor grupp medväsen. Alla de väsen som, innan konungaprincipen degenererade, blev invigda, smorda och krönta till konungar var sådana lokalt invigda väsen som var invigda i vissa psykiska företeelser, vilka det var nödvändigt att ha kunskap om för att på bästa sätt kunna styra och vägleda de dem underställda folken och föra dem vidare i utvecklingen fram mot en kommande invigning i framtiden. Invigningen till konungar innebar inte att dessa väsen fick kosmiskt medvetande eller uppnådde det medvetandetillstånd där de blev "ett med vägen, sanningen och livet". De kunde få vissa psykiska förmågor utvecklade och kontakt med den andliga världen och blev därigenom i stånd att se på livet och människorna i ett större perspektiv. De kunde se när de skulle vara stränga och när de skulle vara kärleksfulla för att gagna sina undersåtar, som såg upp till dem som representanter för Gud eller gudarna.

Den verkliga invigningen eller upplevelsen av kosmiskt medvetande kunde i dessa avlägsna tider inte fås på jordklotet; de få väsen som hade denna invigning hade upplevt den på andra planeter som hade nått längre i utveckling än jorden. Först sedan ett sådant totalt invigt väsen, vars uppträdande var en organisk, fullkomlig kärlek till nästan, hade varit inkarnerat bland de jordiska människorna, inte som konung utan som ett väsen som tvärtom kom att sluta sin förhållandevis korta jordiska tillvaro i den största yttre förnedring, har det blivit möjligt för de jordiska människorna att, genom att ta hans liv och uppträdande som förebild, en gång i framtiden nå fram till det psykiska och fysiska tillstånd där de blir "ett med Fadern". För dessa totalt invigda väsen är kärleken inte äktenskaps- och parningskärlek, men total kärlek till nästan, en kärlek som gör att de hellre själva vill lida än att deras nästa skall lida, ja, är beredda och inte fruktar att gå i döden, om de därigenom kan medverka till att skapa bättre utvecklingsmöjligheter och livsvillkor för andra levande väsen.

För nationerna i väst står världsåterlösaren Kristus som ett sådant totalt invigt väsen. Hans invigning överglänser vida den invigning som forna tiders invigda konungar och överstepräster satt inne med. Ja, så hög är denna kristusinvigning eller kristusmentalitet att den inte på något sätt kan överträffas. Ingen kan komma högre än till att uppleva sig fullkomligt ett med livet, ett med världslagarna, ett med medväsendena eller nästan, ett med livsvägen, livssanningen och därmed med själva livets upphov, Gudomen eller Fadern. Att det uppträdande och de uttalanden som utgick från en sådan mentalitet, går över huvudet på alla de människor som i dag har medvetandet fullt av materialistisk kunskap och endast koncentrerar sig på upplevelser från det förnimmelseområde där de upplever genom fysiska sinnen, är förståeligt. De lever i själva verket i två världar, men då de har stängt av för den ena, är de ovetande om detta och tror att de endast är fysiska väsen. En gång hade de förbindelse med den andliga eller psykiska världen genom tron och sin religiösa instinkt, och de var på den tiden på sätt och vis mer kosmiskt levande väsen. Därför kunde Kristus också säga: "Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket."

De blint troende individerna inom alla religioner lever på resterna av ett tidigare kosmiskt spiralkretslopps kosmiska medvetande, som yttrar sig som religiös instinkt. Men denna energiutveckling har liksom all annan energi sitt kretslopp att följa. Varje kretslopp har sin utveckling fram mot kulmination och därefter en gradvis degeneration, som leder mot ett latent tillstånd, varefter ett nytt kretslopp börjar. Genom den religiösa instinkten får vi ett slags odödlighetsbevis, eftersom denna degenererande faktor i människans medvetande en gång måste ha befunnit sig i ett kulminerande tillstånd eller i sin fulla utveckling. Människan har alltså en gång varit i ett tillstånd där hon levde till hundra procent kosmiskt och där hennes förhållande till den andliga verkligheten inte bara var en instinkts mer eller mindre automatiska funktion, utan en dagsmedveten detaljerad livsupplevelse, alltså det som i Bibeln kallas "paradiset". Det kosmiska medvetandets degeneration är det som i samma skrift har betecknats som "syndafallet". Denna degeneration utgör ju den "död" som skulle bli resultatet av att äta av frukterna på "kunskapens träd". Efter denna det kosmiska medvetandets död, måste det ju komma ett slags utestängning av väsendet från det kosmiska tillvaroplanet, det måste komma ett slags materialistisk tillvaro, ett tillstånd i vilket individen tror sig fullständigt ett med det skapade, med materien. Detta är det kosmiska kretsloppets vinterzon, den kosmiska döden, den enda form av död som existerar och som inte betyder utplåning eller upphörande av liv, utan ett tillstånd där individerna tror på döden och tillfälligt har förlorat kontakten med det verkliga livet. Det är ett slags sovande tillstånd, en kosmisk "vintersömn", ur vilken det levande väsendet på nytt skall vakna till kosmiskt medvetande eller till medvetande om sin eviga tillvaro och sin identitet som "gudason".

De jordiska människorna kan jämföras med växterna som övervintrar, med de avlövade träden i skogen eller med dahliorna, vilkas rötter skenbart är förvissnade om vintern men som inte desto mindre är fulla av livsgroddar, som utvecklar en strålande färgprakt i sommarens ljus och värme. Alla hårdkokta materialister och ateister är sådana "blomrötter", som lever en mörk, hoptorkad tillvaro, till synes förvissnade och döda. Men inte desto mindre kommer de, när de en gång utplanteras i en kosmisk "vår", att växa och i en kosmisk "sommar" utveckla ett färgskimrande kosmiskt liv. "Mitt rike hör inte till denna världen", sade Kristus. Vad var det för ett rike han talade om? Det var "himmelriket", som inte är en plats, utan ett tillstånd, ett medvetandetillstånd, vars kärleksmanifestation kom till uttryck på ett sätt som man aldrig hade upplevt maken till på denna jord. Han dog en förbrytares död på korset utan vrede eller bitterhet, men med en bön till Gud för sina bödlar och domare, "ty de vet inte vad de gör". Han sådde med utvecklandet av sitt kosmiska medvetande en säd som slagit rot och börjat spira i många människors sinnen. Han var en "vårens budbringare" i "vinterskogen", och den kosmiska våren kommer att bryta fram på jorden i människornas medvetande i förhållande till hur mycket de söker leva efter hans exempel och gör hans uppträdande till sitt eget.

Men har då inte människorna i vår tid kommit bort från Kristi ord och uppträdande i betydligt högre grad än tidigare generationer? Man brukar ju säga att världen avkristnas, och vetenskap, teknik, materialism och kall intelligens tycks nästan vara enarådande, i varje fall dominerande faktorer i människornas liv. Människorna har blivit i stånd att låta naturens krafter arbeta åt dem, men då de är kosmiskt döda väsen och tror på döden och utvecklar mer dödsenergi än livsenergi, låter de också dessa element utveckla dödsbringande kraft i stället för att göra dem till sina tjänare som kan gagna hela mänskligheten. Visserligen använder de tekniken också till att på många områden göra arbetet lättare för människor, men då skapas det arbetslöshet. Och monopol, maktkamp, klasskamp, "kallt krig" och så småningom också "hett krig" gör den värld som med hänsyn till människornas skaparförmåga och tankeförmåga skulle kunna vara ett fredens "himmelrike", till ett krigets "helvete". Människorna saknar förmågan att njuta gott av det herravälde de har över den fysiska materien. Materien binder dem, och även om slaveriet är avskaffat, har det aldrig funnits fler slavar på jorden än just i vår tid. Detta frihetsberövande har dock inte orsakats av fysiska krafter. Det är psykiska krafter som är orsaken.

Människorna tänker inte på att de inte bara lever i en fysisk värld, utan lika mycket i en psykisk värld. De lever i två världar, som är högst olika och som inte kan förnimmas med samma sinnen. Man kan inte direkt se den psykiska världen med de fysiska ögonen och inte höra den med de fysiska öronen. Här krävs psykiska sinnen, liksom det krävs fysiska sinnen för att man skall kunna förnimma den fysiska världen. Har människorna då sådana psykiska sinnen? Ja, absolut. Till vad nytta vore annars de materiella upplevelserna? Den psykiska världen är ju människans egen tanke- och föreställningsvärld, med andra ord hennes mentalitet eller medvetande. Den kan vara "himmel" eller "helvete" allteftersom människans tankekombinationer är koncentrerade på kärlek till nästan eller på vrede, bitterhet och egoism. Medvetandet är uppbyggt av sinnesintryck. Dessa blir till tankar, tankarna byggs upp eller kombineras i föreställningar, som utgör tro och vetande. Verklig kunskap frigör individerna från falska föreställningar och ger dem ett liv i riktiga föreställningar, dvs. i överensstämmelse med livets lagar. Ur detta framspringer ett handlingssätt som är i kontakt med livslagarna och därmed den livsupplevelse som åter är detsamma som ett fullkomligt, harmoniskt liv, ett liv i kosmiskt medvetande.

Men om världen till synes avkristnas, hur kan människorna då komma i kontakt med de tankar och föreställningar som avlägsnar kriget och skapar fred på jorden? Hur skall man komma att tänka de tankar och skapa de föreställningar som genom handlingssätt och uppträdande kan förvandla kriget till fred? Det är endast skenbart som vår värld avkristnas. Även kristendomen har sitt kretslopp, och den har inte, som en del människor tror, passerat sin kulmination. Den har tvärtom bara genomgått sitt första stadium i kretsloppet, barndomens eller vinterns zon, och går nu mot sin vår. Som dogmatisk religion är den degenererande, dogmer, ritualer och sakrament förlorar mer och mer sin inspirerande kraft, därför att människornas intelligens kräver ett förhållande till Gudomen som inte är baserat på religiös suggestion, utan på insikt och förståelse av livslagarna. Liksom människorna, som en gång levde som primitiva stenåldersmänniskor, nu behärskar de fysiska krafterna, måste de också lära sig att behärska de psykiska krafterna. Inom det psykiska området är de ännu stenåldersmänniskor, prisgivna åt stormar, åska, blixt och andra katastrofer, liksom de en gång var det i fråga om de fysiska krafterna. De måste lära sig att skydda sig mot dessa psykiska krafter, som utlöses i deras dagliga tillvaro som krig, sjukdomar, skilsmässor, skvaller, intriger och liknande former av obehagligt öde. Vad kan hjälpa dem till det?

Det kan den psykiska eller andliga vetenskapen, som visar livets psykiska struktur och andliga lagar. Den har kommit in i världen vid en tidpunkt då människorna så smått börjar bli mogna för den efter att först ha lärt känna den fysiska vetenskapen och med hjälp av den behärska de fysiska krafterna. Men den andliga vetenskapen är inte bara en kulturfaktor som fortsätter där den fysiska vetenskapen inte kan komma längre med mått- och viktfacit. Den är också den levande faktor som kan hjälpa många sökande människor som inte längre inspireras av dogmatik att öppna sitt medvetande för de kosmiska impulser som ständigt vibrerar i jordklotets atmosfär. Men nu skall det inte längre vara mystik, det skall bli dagsklar vetenskap. Människorna kommer en gång i skolan, liksom de i dag lär sig fysik och kemi, att lära sig kosmisk kemi, dvs. de kommer att lära sig hur människan skall blanda de kosmiska energierna i sina sinnen, för att resultatet skall kunna bli fred och kärlek till nästan. Så långt har vi inte kommit ännu. Men den kosmiska vetenskapen finns, och den människa som verkligen vill studera den och söka leva efter dess analyser kommer efter hand att få större makt än all världens härar med sin dödsbringande teknik och kemi. Då detta att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv blir något människorna förstår och förverkligar i vardagen, kommer kristendomens vår att vara en realitet på denna jord. Men det måste ske därigenom att den magiska kraft som heter kärleken strålar genom den enskilda människans psyke in i den fysiska världen, inte bara som känsla, utan som klara skapande tankar.