Den kosmiska världsbilden, som kommer att bli framtidens högintellektuella världsuppfattning, framträder för varje levande väsen i tre helt enkla, eviga analyser, nämligen de tre kosmos. För att komma i fullkomlig kontakt med den verkliga, kosmiska världsmoralen är det mycket viktigt att man också lär känna världsbildens framträdande i dessa tre analyser. Ingen som inte förstår dessa tre analyser kan komma i kontakt med det fullkomliga livet och representera enheten eller detta att vara ett med Gudomen. Dessa tre analyser är liksom alla de övriga kosmiska analyserna av världsbilden så enkla och uppenbara att man här inte behöver ha så invecklade formler att endast en Einstein kan förstå dem. Om världsbilden vore så invecklad, hur skulle då den ovetande stackaren ha någon glädje och förståelse av sin tillvaro, av livet? Och utan denna förståelse, hur i all världen skulle det då vara möjligt att göra moral till allmän vetenskap? Tidigare var moralen baserad på allmän tro, men i dag måste moralen baseras på allmänt vetande, eftersom människan inte längre kan tro. Då den rätta förståelsen av världsbilden är det absolut enda som i dag kan skapa fred i världen, förstår man att det brådskar. Vätebomber och andra geniala ödeläggelse- eller helvetesskapande ämnen tillverkas ju blixtsnabbt och kommer att förstöra kulturskapelsen, livet och tillvaron för miljoner människor genom årtusenden, ja, människorna kommer att släpa sig fram som ett andligt och fysiskt proletariat, samtidigt som de besitter intellektualitet och en långt framskriden etisk utveckling. Detta slaveri kommer inte att vara så enkelt som i människornas förflutna då de också var slavar, men till invigda kungar och faraoner som i kontakt med sina hjälpare var de enda som hade förstånd och insikt. Den övriga hopen var ointellektuell och fann sig väl till rätta med att följa deras diktat. Så är det inte i dag. Mänskligheten kommer att bli hopplöst olycklig om diktaturen så som nu med blixtens hastighet breder ut sig över hela världen. Den nuvarande kulturmänskligheten med sina skolor och läroanstalter och sin utomordentligt stora förmåga att behärska elementen är inte avsedd att vara andligt och kroppsligt bunden av primitiva, själlösa maktuppkomlingar, som uteslutande bara kan använda sin makt till att skapa förstörelsemedel och mordvapen till fördärv för mänskligheten.

Att hejda detta helvete på jorden låter sig inte göras genom att skapa geniala förmågor och material för att ödelägga och bryta ned kulturen och folklivet, det låter sig inte göras genom att låta mänskligheten vara i krig med mänskligheten. Det finns endast en mänsklighet på jorden och den kan omöjligt bli lycklig eller få någon verklig glädje av sitt liv på jorden, så länge dess främsta uppgift är att ödelägga sig själv. Det enda nödvändiga för denna mänsklighet är därför detta att lära känna sig själv och målet med sin placering på jorden och därmed i världsalltet. Denna mänsklighet har inte någon världsbild, eftersom den vidareförda världsbilden inte ger någon näring för förståndet. Det är endast sköna dogmer baserade på att utgöra ett fundament för känslan. Det fattas ett episkt sammanhang. Den uttrycker inte någon sammanhängande tankekedja eller kosmisk analys, uppenbar för intellektualiteten. I världspressen berättas det att den materialistiska vetenskapens mest intelligente överstepräst Albert Einstein nu har skapat en formel som är uttryck för världsbilden, men den är så ofattbar och invecklad att bara han själv och ett par andra nästan lika begåvade "einsteinare" kan förstå den och ännu alls inte praktiskt bevisa den. Hur ska denna världsbild nå fram till att behärska mänskligheten och avskaffa eller stoppa atombombsvanvettet? Tror man verkligen att det kan vara till någon nytta att tala om för människorna, att deras kultur kommer att utplånas om de inte stoppar detta vansinne? Tror man verkligen att detta docerande kan tjäna någonting till när det endast kan baseras på något som kräver en sådan ofantlig hjärnutveckling, att det fortfarande kommer att dröja årtusenden innan allmänheten kan fatta det? Denna världsbild kommer ju att till dess endast vara ett postulat, en dogm, som kräver tro precis som den vidareförda religiösa världsbilden. Och då människorna intill leda, trivialitet och vämjelse nu genom årtusenden har fått sin trosförmåga utsliten skulle mänsklighetens andliga och fysiska situation för ögonblicket vara tämligen hopplös, om inte den räddande världsbilden och det därigenom framträdande avslöjandet av den kosmiska moralen var lättillgänglig på ett annat sätt, inte enbart för känslan, utan också för förståndet och intuitionen.

Nej, vägen till lyckan och freden är inte att bli en "einstein" och komma att leva på en mental nivå som man inte kan uttrycka, förklara eller bevisa för andra än sig själv. Vägen till lyckan är lyckligtvis helt annorlunda, lättillgänglig och träder fram på ett språk som är lätttillgängligt för den vanliga, intelligenta jordmänniskan. Ja, den är inte ens tillnärmelsevis så svår som utredandet och förståelsen av strukturen i de olika moderna atombombstyperna. Och det är alltså en sida hos denna världsbild som jag här ska uttrycka för er. Det är den sidan av världsbilden som jag i mina kosmiska analyser har betecknat som de tre kosmos. Det är ett faktum för varje normal kulturmänniska att hon lever på en jord och har en himmel ovanför sig. På denna himmel ser hon en mängd klot, solar och stjärnhopar. Tillsammans med henne själv lever det många arter av synliga medmänniskor, djur och växter. Dessa kända levande väsen representerar något som man inte precis omedelbart är klar över även existerar ute i himlarymdens företeelser, på planeter och solar och bortom jordklotets fysiska klotkropp. Man har snarare inom den materialistiska världen benägenhet att endast anse dessa himlarymdens företeelser som sterila och öde materier, energier eller krafter och därmed det kända livet på jordklotet som universums enda och därmed högsta livsform. Denna livsform har jag i Livets Bog eller i min kosmiska analyskedja kallat "mellankosmos". Detta mellankosmos består alltså av vårt eget medvetande och de kända levande väsendenas organismer. Allt som ligger utanför dessa kända former av liv är vi vana vid att kalla naturen.

Vad är det för fel på vetenskapens inställning eller forskningsmetod? Felet är just att den har glömt att det finns något som heter livet, och vetenskapen är därför uteslutande inställd på materien och finner därför endast materiefacit, materieegenskaper samt materiens mått och vikt, som alltså inte på något som helst sätt ger något avslöjande. Den materialistiska forskaren utnyttjar alltså inte sin fulla kunskap. Han vet mycket väl att han själv och de kända medväsendena utgör något mer än enbart döda, tillfälliga energiutlösningar. Han vet mycket väl att hans egna handlingar blir till genom några av hans vilja utlösta eller uppenbarade tankar, önskningar och begär. Han ser att inom den mänskliga skaparförmågans område kan en logisk skapelse omöjligt äga rum av sig själv eller som enbart en tillfällighet. Men dessa verkliga, vetenskapliga fakta ignorerar han totalt i sin forskning, som därmed blir utomordentligt naiv och ovetenskaplig och kosmiskt sett helt betydelselös, hur intelligensmässig och logisk den än måtte vara i rent materialistiskt hänseende. Han har en överblick över hela mellankosmos och ser att det bakom varenda en av dessa skapelseprocesser inte förekommer någon som helst skapelse annat än i kraft av levande väsen. Men när det här inte kan äga rum någon logisk skapelse annat än med ett levande väsen som upphov eller grund, varför då inte också ställa in sig på att de ofantliga energiuppenbarelser och skapelseprocesser i hela denna kolossala energimassa, som utgör himlen eller världsrymden eller makrokosmos, skulle vara desamma som just de som äger rum i mellankosmos? Här är den stora bristen i den materialistiska vetenskapens inställning som gör den materiella vetenskapen ovetenskaplig och därmed krigsbefordrande och andligt ödeläggande.

Varför skulle det inte vara intelligens, vilja, skaparbegär och skaparglädje bakom de logiska skapelseprocesserna i makrokosmos lika väl som bakom skapelsen i mellankosmos? När så små mikrobaktiga skaparprocesser som de som människorna företar sig, endast kan äga rum som uttryck för medvetande, vilja, begär och önskan, varför skulle då så ofantligt logiska skaparprocesser vara baserade på tillfälligheter? Hur kan en logisk skapelse vara ett resultat av tillfällighet? Ett sådant antagande är inte bara onaturligt, utan det är också livsfarligt. Och det är med ett sådant antagande man för närvarande uppfattar makrokosmos, en världsuppfattning som är materialistisk, gudlös, själlös, medvetslös och är uttryck för döden i stället för livet. Nej, tror man inte att det är bättre att börja tro att makrokosmos fortsätter att uttrycka liv, precis som mellankosmos överallt är hundra procent uttryck för liv? Tror man då inte att man mycket snart börjar finna bevis för liv? Bör inte hela den logiska lagbundenhet med vilken allt i universum styrs, vara uttryck eller bevis för liv? Bör inte logiskt skapande vara uttryck för liv? Var har man något bevis för det motsatta? Och är inte naturen logisk i alla de processer som människan har förmåga att överblicka? Varför då förneka liv bakom denna logik? Logik är detsamma som ändamålsenlighet, men ändamålsenlighet kan ju endast existera som avslöjande av föregående önskan, som återigen är detsamma som tanke. Och tanke kan väl endast existera som livets förnämsta bevis? Makrokosmos är alltså ett enda stort uppenbarande av logiska processer, av vilka jordklotet är ett för oss ändamålsenligt anpassat resultat. Vi måste alltså befinna oss inne i, inte en av en tillfällighet buren död materiemassa, utan en logisk, medveten och därmed av ande och vilja styrd materiemassa. Men en sådan av ande och materia styrd materiemassa utgör ju samma princip som vår egen organism. Den är också en logisk, medveten eller av ande och vilja styrd materiemassa. Då en sådan av liv styrd materiemassa eller materiekombination är ett levande väsen, blir makrokosmos här synligt för oss som ett levande väsen.

Men i vår kunskap om mellankosmos har vi ytterligare ett väldigt stort material som medför att vi är tvungna att uppfatta makrokosmos som ett levande väsen. Här har vi nämligen vårt vetande om de materiekombinationer som utgör ett levande väsen. Vi upplever oss själva som den dirigerande mittpunkten i vår egen organism. Till vårt jag strömmar alla förnimmelser in från organismens olika områden. Vi förnimmer både behag och obehag. Vi har blivit medvetna om att vår organism inte består av tillfälliga materier, utan att materien här utgör myriader av levande väsen som i vår organism "lever, rör sig och är till". Dessa små väsen lever, andas, äter, dricker, tänker och upplever allt liv inne i oss. Våra organismfunktioner är naturkrafter för dem, är i princip kontinenter och oceaner, är deras värld och tummelplats. Här har de sin glädje och sina sorger, sitt helvete och himmelrike. För dessa väsen är våra och våra medväsens organismer således makrokosmos, och vårt jag är deras makrojag och deras välbefinnande är detsamma som vårt: mår dessa inte bra, mår vårt jag inte heller bra. Men när vi alltså är ett med dessa, varför skulle inte också vi då vara underkastade samma princip? Varför skulle inte vi vara mikrokosmos inne i ett makrokosmos, varför skulle inte vi vara celler eller mikroväsen i en större organism? Varför skulle den tanken vara osannolik när det alltså finns en parallell till detta i vår egen organism och livsupplevelse? Därmed blir ju allt levande, och därmed blir det ju självklart att lagen för livet är skapandet av välsignelse, glädje och lycka och att det motsatta: sorgen, lidandet och mörkret eller helvetet endast kan äga rum där livslagen inte blir uppfylld. Om det endast var mellankosmos som var "levande", som var uttryck för liv, skulle det ju vara betydelselöst hur mikroväsendena levde. Om vi inte hade något liv och därmed ingen känsla eller förnimmelse i våra organ, i vår organism, skulle det ju vara betydelselöst för oss hur våra mikroväsen betedde sig. Men så är det ju inte. Vi är i utomordentligt hög grad beroende av att våra mikroväsen har det bra eller får sina livsvillkor uppfyllda, i motsatt fall blir vi sjuka: harmonin mellan dem och oss, eller vårt gemensamma samarbete, har upphört – och helvetet infinner sig. Varför skulle det inte vara samma förhållande mellan oss och det makroväsen, i vars organism (världsalltet) vi befinner oss? Vi framträder med en särskilt utformad organism som är avsedd att uppfylla en speciell uppgift i denna makroorganism. Mänskligheten är tillsammans således ett särskilt organ i denna organism, liksom lejon är ett, tigrar är ett, krokodiler är ett, apor är ett osv. – alla var och en med sin organism ägnad åt att uppfylla en särskild skaparprocess i denna makroorganism. Om inte denna process blir uppfylld är det inte bara vi själva som börjar må dåligt, utan makroväsendet får också sjukdomssymptom. Är det inte uppenbart att genom denna världsbild blir inte bara Försynen levande, utan det blir också tydligt att vi ska befinna oss i ett särskilt förhållande till denna Försyn, ska uppfylla ett särskilt ändamål, en särskild organverksamhet för att bli ett med denna Försyn och därmed uppnå lycka. Här börjar Gud alltså åter bli synlig för människan och bekräftar den eviga sanningen, att det är "i honom vi rör oss, lever, och är till".