Det kan lätt konstateras, att det levande väsendets livsupplevelse inte kan försiggå utan att vara ett resultat av dess förhållande till sin omgivning. Det måste först och främst äta och dricka. Den mat det t.ex. nödvändigtvis måste ha, får det från sin omgivning. Den fysiska organism det lever i är också uppbyggd av och måste vidmakthållas genom material från omgivningen. Dess tankeförmågas utveckling och därmed dess medvetenhetstillstånd betingas också av dess förhållande till andra levande väsens tankeförmåga och medvetenhetstillstånd. Att dessa andra levande väsen kan existera och därmed likaså det självt, betingas ju uteslutande av att de befinner sig i en energivärld som ger alla de betingelser som krävs för att det i denna skall kunna finnas levande väsen. Men för att det i denna energivärld sålunda skall kunna finnas levande väsen, måste den vara – levande. Om den inte var levande, skulle den utgöra en död värld. Men en död värld kan endast utgöra absolut stillhet, absolut orörlighet och därmed absolut oföränderlighet; ja, kosmiskt sett kan det överhuvudtaget inte finnas någon sådan värld. Men då en sådan värld inte kan existera, blir likaså varje slag av livsaktivitet och livsupplevelse där en total omöjlighet. Det levande väsendet lever sålunda i en energivärld, som är levande. Men en energivärld som är levande kan endast existera som en – organism. Men då en organism endast kan existera som ett redskap för ett jags upplevelse och manifestation av liv, kan den levande energivärld som utgör de levande väsendenas omgivning sålunda också endast existera som redskap för ett jags manifestation och upplevelse av liv. All vår omgivning: mineraler, växter, djur och människor m.m. befinner sig alltså i ett levande väsens organism. Då denna organism utgör jordklotet, visar sig jordklotet här som ett levande väsen. Vi ser att detta väsen också befinner sig i en logisk och levande energivärld, som utgör en organism för ett ännu större levande väsen och så vidare uppåt i större och större organismer. Det är dessa organismer vi känner under begreppen solsystem och vintergator. De utgör vad vi kallar "makrokosmos". Makrokosmos är sålunda inte på något som helst sätt uttryck för något dött och livlöst. Det utgör en kulmination av energi och rörelse, och rörelse är som bekant inte dödens, utan livets förnämsta och orubbliga kännetecken.

Det finns ett gammalt talesätt som säger: "Som i det lilla, så i det stora." Detta bekräftas i hög grad av vad som ovan anförts. Vi lever som där framhållits i ett levande väsens organism. För den allra största delen av jordens befolkning har denna uppfattning ännu inte blivit allmän och är därför närmast mystisk eller otrolig. Men i själva verket försiggår samma livsordning i vår egen organism. Det är inte längre någon okänd företeelse, att vår organism är boning för myriader levande väsen, såsom organ, celler, molekyler, atomer osv., och att alla dessa mikrolivsformer är en livsbetingelse för vår organisms bestånd, liksom dennas bestånd också är en lika stor livsbetingelse för dessa små väsens existens. Det blir därmed ett faktum, att vi existerar som makroväsen för dessa våra egna mikroväsen. Vårt eget inre utgör sålunda för vart och ett av dessa små väsen yttre livsbetingande omgivning för deras manifestation och livsupplevelse, precis som vårt makroväsens inre utgör yttre livsbetingande omgivning för vår manifestation och livsupplevelse.

Denna makrokosmiska och mikrokosmiska livsordning av de levande väsendena utgör sålunda ett livsbetingande fundament för varje levande väsens manifestation och upplevelse av liv. Hur skulle vi kunna ha en så fullkomlig organism, ett så fullkomligt redskap för manifestation och upplevelse av liv som fallet är, om inte detta redskap utgjordes av levande väsen? – Hur skulle vi på det hela taget kunna manifestera och uppleva livet, om inte vårt makroväsen existerade och var ett levande väsen?

Då ett väsens livsupplevelse och manifestation betingas av dess förhållande till nämnda tre kosmos, är det inte likgiltigt hur detta förhållande är. Det kan vara av en sådan natur, att väsendet befinner sig i den skönaste harmoni med alla tre kosmos. Det är då både kroppsligt och mentalt eller fysiskt och psykiskt fullständigt friskt och har ett både för sig självt och andra väsen värmande och livgivande, kärleksfullt uppträdande. Det utgör då den färdigutvecklade människan i Guds avbild, honom lik. Men jordens människor är inte färdiga människor, tvärtom. De lever i krig och ofred, de mördar och dräper, torterar och lemlästar varandra i stor utsträckning. Det mellankosmiska området sjuder och kokar som en vulkan, som när som helst kan komma till utbrott. Med det mellankosmiska området menas alla de livsformer vi känner som människor, djur och växter. Vi ser att växtlivsformerna utvecklas bort mot den dräpande principen och så småningom blir till djur. Och här blir det i stor utsträckning en livsbetingelse för väsendena att döda för att leva. Den största ljuspunkten i väsendenas öde här är parningsdriften, äkta partnern och avkomman. Deras medvetande leds i hög grad av instinkt. Vi skall inte här gå närmare in på detta område av det mellankosmiska ödestillståndet, utan endast framhålla, att nämnda område kan betecknas som den blivande fullkomliga människans fosterområde. Från detta område utvecklas väsendet vidare fram mot det stora slutresultat som är målet för denna utveckling, nämligen: människan i Guds avbild, honom lik. Och här i den sista delen av djurriket framträder väsendet som den icke färdiga jordiska människan. Hon har nu nått så långt i sin utveckling, att hon blivit till ett väsen som står under lagen: du skall älska din Gud över allting och din nästa såsom dig själv. I samma grad som hon kan uppfylla denna lag, är hon fullkomlig. I samma grad som hon inte kan uppfylla nämnda lag, är hon ofullkomlig.

Men väsendenas ödesområde baseras inte blott på deras uppträdande gentemot sina medmänniskor och övriga mellankosmiska medväsen. Det baseras i lika hög grad på deras uppträdande gentemot mikroväsendena i deras egen organism. Dessa små väsen hör också med till den nästa man skall älska som sig själv. Att detta hittills inte så mycket omtalats i världsåterlösningens vägledning och föreskrifter och därmed inte heller i religionernas bud, beror på att människorna ännu inte hade fått tillräcklig erfarenhet eller utveckling för att här i detta mikroområde förstå vägledning eller upplysningar. Och det är egentligen först nu från det tjugonde århundradet och framåt som människorna skall komma att inse, att kärleksbudet inte blott gäller att älska sina medmänniskor, utan också att skapa välsignelse och sunda livsvillkor för de mikroväsen på vilka hela vår organisms existens beror. Detta är en lika viktig karmisk livsbetingelse som att älska sina medmänniskor. Men här är jordmänniskorna ännu i överväldigande grad sovande väsen, vilket blir till faktum genom den ocean av sjukdomar eller kroppsliga lidanden vi är vittne till på världens av sjuka människor överfyllda sjukhus. Här finns miljontals mer eller mindre förstörda organismer, som läkare och sjuksköterskor med all kraft söker bota. Att dessa sjukdomar i värsta fall rentav är ett helvete för ifrågavarande organismers upphov är ytterligare ett faktum.

Förutom det mellankosmiska ödet, som utgör verkningarna av eller vedergällningen för vårt förhållande till våra mellankosmiska väsen: medmänniskorna och djuren, och det mikrokosmiska ödet, som utgör verkningarna av eller vedergällningen för vårt förhållande till mikroväsendena i vår egen organisms inre, har vi också ett tredje slag av öde, nämligen vårt makrokosmiska öde. Eftersom vi med vår organism utgör universum eller boning för mikroväsen i dess inre, utgör vi dessa mikroväsens makrokosmos. Då det ligger inom vårt område att kunna göra såväl gott som ont för dessa mikroväsen, får vi också här öde eller vedergällning, alltefter det uppträdande eller den hänsyn vi manifesterar gentemot dessa väsen. Vi vet redan att vi med olämplig kost och bruk av tobak, alkohol och narkotika, genom utsvävningar, brist på sömn och andra för organismens hälsa och normalitet nedbrytande förhållanden mer eller mindre fördärvar livsbetingelserna för dess mikroväsen. Vi skapar med detta uppträdande ett eländigt makrokosmos för dessa våra livsbetingande mikroväsen i vårt eget inre. Vissa kategorier av de normala mikroväsendena kan alls inte leva i sådana fördärvade områden av sitt makrokosmos. I vissa fall inkarnerar då mikroväsen av lägre utveckling i dessa områden. Men detta hindrar inte, att väsendet här i motsvarande grad är invalid och mer eller mindre visar sig som ett vrak, som ett degenererande och långsamt döende subjekt. Detta öde utgör verkningarna av att väsendet inte uppfyllt sin förpliktelse som makroväsen. I stället för att göra sin organism till ett sunt och gott universum, ett lysande och värmande livsrum, en gudomlig boning för sina livsbetingande levande väsen i sitt eget inre, har det för dessa väsen gjort sin organism till ett mörkrets universum, ett lidandenas eldorado, vars helveteslågor i form av smärta besätter organismens nervsystem, medvetande och psyke och fördärvar väsendets allmänbefinnande, tills döden befriar det. Tusentals och åter tusentals människor världen över befinner sig i detta förfärliga öde, därför att de i sin egenskap av makrokosmos för sina mikroväsen inte uppfyllt kärlekslagen, utan genom misskötsel och onaturliga njutningar fördärvat sin organism. Men fördärvade organismer kan omöjligt vara något fullkomligt makrokosmos för mikroväsen, ja, är närmast mer eller mindre ett helvete för dem. Men ett väsen som gjort sin organism till ett fördärvat makrokosmos eller helvete för dess mikroväsen, kan inte vänta, att dess kommande öde skall bli en solskensplats, en lyckans och kärlekens sfär i det makrokosmos vari det självt skall uppleva livet. Det kommer här att få leva i en omgivning där det kan få liknande mörka ödesmässiga upplevelser som dem det med sin defekta organism skapade för dess livsbetingande mikroväsen. Väsendets missförhållanden och vanskötsel av sin organism skapar sålunda inte bara sjukdomar och lidanden i den, utan är också medbestämmande i väsendets förhållande till sitt makrokosmos: naturen eller dess omgivning. Det är detta ödestillstånd vi måste beteckna som "makrokosmiskt öde". Allteftersom väsendet är ofullkomligt, skapar det alltså ett brutalt och mörkt öde genom här nämnda tre kosmos, vilket i värsta fall måste betecknas som själva helvetet eller lidandenas kulmination.