Vi är alla underkastade en fysisk lag som gör att vårt medvetande inte ständigt kan bäras av den fysiska kroppen, eftersom den blir föråldrad, så att de för en full fysisk tillvaro- eller upplevelseform nödvändiga funktionerna i fortsättningen inte kan befordras genom denna. Vi får därför alla förr eller senare oundgängligen uppleva det ögonblick då vår fysiska kropp helt vägrar att fungera vidare, och våra vänner och vår omgivning upplever att vi dör. De ser nämligen hur vår kropp tynar av, och den kraft som tidigare strålade ut från våra ögon och fick vår tunga och våra läppar att vibrera ut ord och tankar mot vår omgivning har helt försvunnit, liksom den värme som genomströmmade vårt kött och blod långsamt viker bort. Vårt hjärta har stannat, vår hand och vår fot har stelnat och kallnat. Vår fysiska kropp är inte längre besjälad med vår ande och vårt liv och måste nu gå sin upplösning till mötes.

Att denna process, som alla fysiska väsen alltså måste genomgå, har blivit ett stort mysterium för mänskligheten, är naturligtvis givet. Eftersom den jordiska människan ju befinner sig i en zon av spiralkretslopppet där hon realistiskt och konkret endast kan förnimma fysiskt, är hon inte i stånd att iaktta dödsprocessen längre än i dess rent yttre fysiska förlopp. Hon kan inte se den del av väsendet som utgörs av andliga eller kosmiska materier. Hon kan endast konstatera vad som försiggår med de döende fysiska materierna. Och eftersom dessa materier endast representerar en död massa, är de liksom allt annat animaliskt avfall utsatt för förruttnelse eller upplösning, om inte andra väsen griper in. Den jordiska människans rent fysiska sinnen gör det sålunda i själva verket till faktum att det väsen som hon tidigare har känt och kanske har utväxlat tankar, hjärtevärme och kärlek med, nu endast är ett lik, vilket vill säga en hög hälsofarligt avfall.

Nu skulle man ju kunna tro att detta till synes fysiska orubbliga faktum helt måste behärska den jordiska mänskligheten. Vilken som helst tro på att döden inte skulle vara ett fullständigt förintande av det levande väsendet, måste ju vara en omöjlighet inför en så levande fysisk syn av saken. Men så är det inte i livet och utvecklingen. Tvärtom. Oändliga energimängder, både fysiska och andliga, har utlösts i världen genom tvivlet på döden. Vad är de väldiga världsomfattande religiösa samfunden, med kolossala tempel, kyrkopalats och auktoriserade myndigheter, som rent av gjorde det till dödssynd eller kätteri att inte tro på ett liv efter döden? Är de inte just företeelser som uteslutande grundar sig på tvivlet på döden? Detta tvivel har visserligen omformats och utarbetats som en lära om ett "evigt liv", men detta förändrar ju inte principen.

Den fysiska döden med sin likbildning och förintelseprocess är sålunda inte i stånd att få bort tron på ett evigt liv. På vad grundar sig denna tro på ett "evigt liv"? Bland de fysiska företeelserna finns det inte något som kan berätta för det primitiva eller ointellektuella väsendet att det är ett evigt väsen. Alla de yttre företeelser som är tillgängliga för ointellektuella väsen visar att allt som föds når fram till en kulmination, varefter det dör. Att det finns en oändlig mängd företeelser av finare fysiska detaljer som gör ett evigt liv till fysiskt faktum för det högintellektuellt eller kosmiskt begåvade väsendet är en sak för sig. Men eftersom det primitiva väsendet, som på grund av sin sinnesuppsättnings outvecklade tillstånd inte kan fatta eller förstå dessa företeelser, ändå har en fundamental tro på ett evigt liv, kan detta endast bero på något som måste vara medfött i dess medvetande, något som mentalt sett blir till med dess fosterbildning, liksom dess ögon, öron och övriga rent fysiska, kroppsliga företeelser blir till. Föreställningen om det eviga livet är alltså något som på ett visst utvecklingsstadium oundgängligen blir till i den jordiska människans medvetande, helt oberoende av hennes yttre fysiska fakta eller upplevelser och helt oberoende av om dessa fakta går stick i stäv mot denna medfödda föreställning. Hoppet eller tron på ett evigt liv är alltså en medfödd mental företeelse, liksom ögon eller öron är medfödda fysiska företeelser. Eftersom ögon och öron liksom alla andra normala medfödda företeelser i organismen endast finns därför att de ska uppfylla ett syfte, blir det endast logiskt att anta att den medfödda mentala företeelsen också måste ha ett syfte att uppfylla. Att påstå det motsatta är att gå emot alla naturlagar. Det syfte som tron på ett evigt liv ska uppfylla kan ju endast vara ett enda, nämligen att vara ett slags mental kompass för hela individens mentala ledning. Detta betyder alltså att det ska få individen att tänka och handla som om det var ett evigt väsen. Detta innebär alltså i sin tur att det ska medverka till att förhindra att individen handlar som om det blott och bart var ett timligt eller dödligt väsen. Att det är just så, blir ytterligare till faktum genom de stora religionernas och det härmed förenade religiösa livets existens. Denna existens grundar sig ju uteslutande på väsendets medfödda behov att vara i kontakt med ett evigt liv.

Men eftersom naturen alltså har nedlagt något i det levande väsendet som ska få det att inordna sitt liv som om det var ett evigt väsen, måste det finnas ett sammanhang mellan detta levande väsen och det eviga livet. Om detta eviga liv alls inte fanns för det levande väsendet, skulle denna medfödda mental-organiska företeelse som åstadkommer denna levande och orubbliga aning eller tro på ett evigt liv, ju vara helt meningslös. Aldrig i naturens övriga skapelseprocesser har man blivit vittne till att den skapar ögon där det inte finns ljus och öron där det inte finns ljud. Tvärtom. Är det inte just så att där det inte finns ljus, måste väsendenas ögon degenerera? Måste inte alla andra sinnen, organ och lemmar, som inte används, undergå samma öde, vissna och dö?

Men eftersom det finns en sådan evig tillvaro och den dagliga fysiska tillvaron måste omformas till förmån för denna tillvaro, måste den fysiska tillvaron sålunda vara denna eviga tillvaro eller detta eviga liv underordnad. Att forma det fysiskt timliga livet utan någon som helst hänsyn till denna eviga tillvaro skulle alltså strida mot naturens lagar och tillfälligt avlägsna individens medvetande från denna dess andliga position och gudomlighet. Att det därigenom blir ännu svårare och besvärligare för individen i detta tillstånd att förstå den överfysiska eller andliga, eviga tillvaron bortom den fysiska är naturligtvis en självklarhet. Och vi återfinner här den kalla, gudlösa materialisten. Denna väsenstyp är alltså ett väsen som föraktar det inre medfödda anlaget eller det svaga medfödda fröet till förnimmelse av den eviga tillvaron.

Eftersom väsendet alltså i sin mentala struktur har en företeelse som, trots yttre fysiska motsägande fakta, icke desto mindre får det att mer eller mindre forma sitt liv och sin tanke i kontakt med en annan form av liv och tillvaro än den som gör sig gällande för de rent fysiska sinnena, måste det finnas en sådan annan tillvaro. Att naturen maktpåliggande skulle få individen att förneka den tillvaroform som visar sig som yttre fysiskt faktum till förmån för en tillvaroform som alls inte finns, är det väl ingen som vågar åberopa som fullkomlig logik, sann filosofi eller verklig andlig vetenskap? Det finns därför ingen väg utanför detta naturens eget tal. Man måste räkna med att det verkligen måste finnas en sådan evig tillvaro bortom den yttre timliga fysiska tillvaron.