Eftersom de allra flesta jordiska människor på sitt nuvarande utvecklingssteg är rädda för att dö, är frågan om det levande väsendets odödlighet en av de stora gåtor vars lösning väsendet inte kan fortsätta att leva förutan. Redan detta att frågan över huvud taget kan uppstå, visar att det här finns en längtan eller hunger. Men då det omöjligt kan uppstå en hunger eller ett begär utan att detta är en följd av en organisk funktion i det levande väsendets struktur, bevisar detta för den utvecklade forskaren att det också finns en tillfredsställelse av denna hunger eller detta begär. Till vad nytta annars med hungern eller begäret? Eftersom begäret, i detta fall frågan om väsendet är odödligt eller ej, är en organisk funktion och därigenom en naturlig hunger, kan det endast vara livets mening att denna hunger ska mättas. Det finns alltså "föda" för denna hunger. Frågan om väsendets odödlighet kan alltså besvaras.

Men för att denna fråga ska kunna besvaras, måste det naturligtvis först och främst ha blivit en "fråga". Så länge det inte är en fråga, finns det ingen hunger, inget begär. Och där det inte finns en hunger eller ett begär, finns det ingenting att mätta eller att tillfredsställa. Då kan man fråga: "Finns det situationer där odödlighet inte är en fråga?" Ja, det gör det. Även om en mycket stor del av jordens människor i dag bär på en hunger efter att få en lösning på denna livets största gåta, finns det utomordentligt många människor för vilka detta ämne inte är någon fråga. Denna del av den jordiska mänskligheten utgörs av alla de så kallade religiöst "troende". Så länge man orubbligt tror att man är odödlig, är ju detta ämne inte en fråga. Då är det endast uttryck för att förnimmelsen av odödlighet ännu finns i medvetandet som en instinkt. Detta betyder åter att odödligheten inte har blivit en vetenskapligt och därmed orubbligt underbyggd kunskap från väsendets nuvarande jordeliv. Förmågan att tro är däremot den sista bortdöende resten av en i ett tidigare spiralkretslopp ägd absolut eller kosmisk kunskap om att det levande väsendet är odödligt. Att det är just på det sättet, blir till faktum därigenom att instinkten blir starkare och starkare ju längre vi går tillbaka i jordmänsklighetens utveckling. Naturmänniskorna har alltså en långt mer orubblig tro på att de är odödliga än kulturmänniskorna har.

För en naturmänniska finns det ingenting som heter "tvivel". Odödligheten är, utan att väsendet med sin hjärna eller sitt förstånd kan förklara eller motivera det, något absolut självklart. Men ju längre fram vi går mot kulturmänniskan, desto svagare blir tron, ja, så svag att "tvivlet" uppstår. Och till sist kan väsendet alls inte längre tro på odödligheten. Den mycket kallt materialistiskt och vetenskapligt inställda individen förnekar till och med odödligheten. Sedan hans religiösa instinkt således upphört, har han endast de rent materiella eller timliga företeelserna att hålla sig till. Eftersom dessa endast och allena visar sig vara underkastade "början" och "slut", och individen för övrigt endast kan se tingens analyser i form av mått- och viktfacit, menar han sig därmed ha bekräftat att det levande väsendet endast är en "dödlig" eller "timlig" företeelse. Men dit skulle det levande väsendet ju komma, nämligen att det helt har förlorat medvetandet om sig självt, sin egen odödlighet eller eviga tillvaro. Detta mentala tillstånd är ju uppfyllelsen av det gudomliga ordet till "Adam" att han skulle "döden dö" om han åt av "kunskapens träd". "Ätandet av kunskapens träd" är ju detsamma som väsendets fullständiga uppgående i "materien", "det timliga" eller "det livlösa". Detta måste orubbligt leda till att individen till sist uteslutande är fylld av timliga facit och ser allting i form av mått och vikt, i form av tid och rum. Han ser därför också sig själv endast i form av mått och vikt, i form av tid och rum. Han ser att han väger så och så mycket. Han är så och så många år gammal. Eftersom han således endast ser sig själv med början och slut, ser han endast en lokalitet av sig själv eller av sin eviga existens och tror att denna lokalitet utgör helheten eller är själva livsgåtans lösning.

Men denna lösning på livsgåtan kan i längden inte vara tillfredsställande. Bakom denna skenbart vetenskapliga lösning spirar ett hopp om odödlighet. Det finns trots allt något i väsendet som inte tillfredsställs av tanken att vara ett dödligt väsen och som gör att individen rent av med fasa ser fram emot döden. Och vi ser ju också att detta hopp blir starkare och starkare med utvecklingen, så att tidigare hårdkokta materialister efter hand har kommit till insikt om att det möjligen ändå finns odödlighet. Dessutom finns ju de "invigda" eller "kosmiskt medvetna" väsendena, för vilka odödlighet inte längre är ett mysterium, utan en vaket dagsmedveten realitet. Vi ser alltså att det materialistiska stadiet inte är något fast eller slutgiltigt stadium. Väsendena är alltså åter på väg mot insikten om odödlighet. Men eftersom de har förlorat sin från förgången tid nedärvda religiösa instinkt, kan de inte längre tro. De måste därför tillägna sig livsgåtans lösning eller svaret på sin mest brännande fråga, frågan om deras eviga vara eller icke-vara, som vetenskap, som faktum.

Men när det kan uppstå ett sådant begär i det levande väsendet, står vi ju här inför den hunger för vilken det också måste finnas en tillfredsställelse. Och denna tillfredsställelse kan alltså absolut endast täckas av odödligheten upplevd som faktum. Men när detta är den enda tillfredsställelsen, eftersom "timligheten" inte kan tillfredsställa denna mentala hunger och denna därför endast och allena kan tillfredsställas av odödligheten, blir det härmed till faktum att denna odödlighet finns och att det levande väsendet alltså är ett odödligt väsen. Men då är det ju inte så märkligt att tron på odödligheten finns alltifrån naturmänniskan till kulturmänniskan och åter blir till faktum för den längre framskridna, moraliskt och vetenskapligt utvecklade kulturmänniskan. Det är alltså endast i ett helt litet avsnitt av kretsloppet som det levande väsendet förnekar odödligheten. Just i det lilla avsnitt där väsendet så att säga är hundraprocentigt upptaget av materiella eller timliga företeelser, och odödligheten därför ligger helt utanför dess intressesfär.

När det levande väsendet alltså är odödligt, är det ju något helt annat än den fysiska företeelse som det på det fysiska planet visar sig som. Det måste bakom det fysiska yttre finnas detta odödliga. Och det levande väsendet kommer därigenom att framträda med en dubbel analys. Det framträder dels som det fysiska väsen vi känner, dels som ett där bakom existerande osynligt väsen som är mindre känt. Eftersom det förstnämnda väsendet består av fysisk materia, består av kött och blod, vill vi kalla detta för "materieväsendet", liksom vi vill kalla det bakom materieväsendet osynliga väsendet för "andeväsendet", därför att det endast framträder i andlig materia, vilket vill säga i en strålformig eller en högre form av elektrisk energi, den energi genom vilken vi utformar våra tankar. Detta andeväsen är vårt sanna jag. Det skiljer sig från vårt materieväsen eller vår fysiska organism och vårt fysiska framträdande därigenom att det överlever alla inkarnationer och på det hela taget står totalt höjt över tid och rum. Medan vårt materieväsen, i form av vår fysiska organism och vårt fysiska framträdande, måste genomgå alla stadier i kretsloppet såsom fosterstadiet, barnstadiet, ungdomsstadiet, det mogna stadiet och ålderdomsstadiet, har vårt andeväsen ett enda stadium, nämligen ett evigt "moget stadium". Vi är här ett evigt vuxet väsen. Om vi inte utgjorde ett sådant andeväsen, skulle vår inveckling och utveckling och det härav följande erfarenhetsskapandet och vår livsupplevelse vara en omöjlighet. Alla de på det fysiska planet förekommande och från det mogna stadiet avvikande tillstånden är endast materiekombinationer. Det vi kallar barndom och ungdom är endast uttryck för de begränsningar i vår manifestation som nödvändigtvis måste vara en följd av vår omogna kropp, liksom ålderdomen är uttryck för den försvagning och inskränkning i manifestationsförmågan som alltid måste finnas där manifestationsredskapet har förslitits och mer och mer går mot sitt förfall. På samma sätt är den fysiska döden också något redskapsmässigt.