Universum eller världsalltet utgör den samlade helheten av allt som existerar. Det är världens alla olika rörelsearter eller skapade ting och icke skapade ting. Det är både "det synliga" och "det osynliga". Det är både stillheten och larmet, det är både "det onda" och "det goda", det är både kärleken och hatet, kort sagt, det utgör alla existerande kontraster. Men när universum således utgör alla existerande kontraster, alla existerande motsatser, kommer vi ju till det resultatet att det i själva verket inte kan ha någon analys alls. När det är lika gott som det är ont, när det är lika svart som det är vitt, när det är lika mycket mörker som det är ljus, kan man ju inte säga att dess framträdande är ont eller gott, att det är svart eller vitt, att det är mörker eller ljus, då varje analys som vi således skulle ge det genast skulle upplösas av den analysens motsats, som det ju också representerar i lika hög grad. Något som har alla analyser på samma gång, kan inte vara det ena mer än det andra. Det vill alltså säga, att universum i denna kosmiska helhet endast kan ha en enda analys, nämligen "något som är". Vi kan ju inte avlägsna universum, vi kan inte komma ifrån att det existerar. Vi är därför nödsakade att uttrycka det som "något som är".

Men vi kommer likväl till det resultatet, att denna analys inte är heltäckande. Det skall mer till än vad som kan täckas med endast detta att vara till. Detta något har liv. Vi kan inte komma ifrån att vi själva existerar, och tillsammans med oss existerar det miljoner och åter miljoner levande väsen, ja, till och med en droppe dikesvatten rymmer myriader livsformer. Vad är då livet? – Livet är upplevelsen av vår egen existens. Denna upplevelse är ju ett orubbligt faktum. Och denna upplevelse består just i att kunna skilja det svarta från det vita, kunna skilja mörkret från ljuset, det onda från det goda. Till universums analys måste vi alltså lägga denna uppfattningsförmåga. Det är alltså ett orubbligt faktum, att detta "något som är" har liv. Universum är levande. Men när något är levande måste det alltså ha en upplevelseförmåga, vars minsta manifestation inte kan ligga under aningen, ty då skulle det betyda total medvetslöshet, som är detsamma som döden. Och den kan inte vara högre än upplevelse av sanningen, ty då skulle den besjäla sitt upphov med osanningen eller overkligheten, som i sin tur är detsamma som tron på något som inte existerar. Denna tro blir i sin kulmination identisk med tron på den inbillade föreställningen, som vi kallar "döden". Det blir således här till faktum för oss att universum inte bara existerar som "något som är", utan detta "något som är" har förmåga att organisera alla de motsatser eller kontraster, som det består av, på ett sådant sätt att det kan uppleva den ena kontrasten med hjälp av den andra.

Varje form av uppfattning kan ju endast existera som markerad med hjälp av dess motsats. Detta vill alltså säga att universums kontraster existerar som de markerade svarta och vita fälten på ett schackbräde. Men liksom ett schackbräde ju inte betyder något utan schackspelare, så skulle universum heller inte betyda något utan det osynliga något, som spelar på kontrasterna och genom dem kan vinna eller förlora spelet. Men liksom de svarta och vita fälten på schackbrädet inte är nog för att spelet skall kunna manifesteras, utan det måste till schackpjäser, så måste det osynliga "något som är" också använda schackpjäser för att kunna jonglera med motsatserna eller kontrasterna och därmed vinna eller förlora spelet, som i detta fall heter "livet". Dessa schackpjäser, som används av universums upphov, är de levande väsendena. Dessa utgör således kungar, drottningar, bönder eller schackspelets övriga figurer i det stora schackspelet, som heter livet. I detta stora schackspel existerar både vinst och förlust. Vinsten här heter "livet" och förlusten heter "döden". Men som förut nämnts är vinsten här detsamma som "sanningen", och förlusten detsamma som "osanningen". Livet är alltså verkligheten, medan döden är overkligheten eller den inbillade föreställningen. Alla existerande motsatser eller kontraster i universum är således inte blott existerande som "något som är", utan de är organiserade på ett sådant sätt att ett osynligt något kan uppleva och tillkännage sin existens. Men det är inte enbart denna upplevelse och insikt det är i stånd att manifestera. Det är också i stånd att med hjälp av dessa kontraster ge sin upplevelse kolorit. Det kan ge denna upplevelse alla existerande nyanser både kroppsligt och själsligt, både i primitivitet och intellektualitet, både i verklighet och overklighet, både i liv och i död.

Denna kolorering och utdetaljering av livet är till och med organiserad i en särskild bestämd evig form. Denna organisering är återigen detsamma som det vi kallar kretsloppet. Det är denna organisering som bestämmer dag och natt, vinter och sommar, födelse och död, barndom och mandom. Det är denna organisering som bestämmer den föregående "invecklingen", som betingar väsendenas efterföljande utveckling. Den bestämmer således alla mineralföreteelser, växt- och djurarter såväl som mänskliga raser, religioner och kulturer. I kraft av denna organisering av universums kontraster blir universums funktioner här synliga som uttryck för mentalitet, medvetande eller liv. Och vi är ju var och en i kraft av vårt framträdande så lyckligt lottade, att detta universums liv bor inuti var och en av oss. Vi är besjälade av den store schackspelarens liv. Vi är var och en ett evigt organ, genom vilket den store schackspelaren kan bringa kontrasterna i den obalans till varandra som markerar över- och underbalansen, vilket återigen vill säga vinsten och förlusten eller segern och nederlaget, livet och döden. Nu är det bara den skillnaden i livets stora spel, att det inte är ett tillfälligt tidsfördriv mellan två spelare som kan upphöra närhelst dessa finner det för gott. Det är tvärtom en evig, orubblig och livsbetingande organisering som omöjligt kan ändras. Det är själva strukturen av Försynens eller Gudomens medvetande, viljeföring och skapelseprocess. Vi ser att målet för denna process är skapelsen av liv och död, vilket vill säga skapelsen av en högsta och en minsta upplevelseform av liv.

Den högsta formen för upplevelse av liv är kulminationsupplevelsen av intellektualitet, kunskapen om sin eviga, orubbliga identitet med det eviga "något som är", medvetet placerad och upprätthållen i kraft av den eviga placeringen i den likaså evigt livsbetingande organiseringen, som avslöjar universum för oss, inte bara som ett dött "något som är", utan också som ett levande, tänkande och allomfattande väsen, en ocean av mentalitet, tanke och vilja, insikt, skapelse och upplevelse av liv. Men då vi således har kommit till insikt om att universum är mentalitet, medvetande, tanke, liv och skapelse, blir det också klart att denna skapelse måste ha en grundton. Denna grundton måste vara den energianvändning som får det förnämsta, det mest lysande och fullkomliga resultatet i denna universums stora medvetandeskapelse. Och det kan inte förnekas att det blir den delen av spiralkretsloppet som kulminerar i högintellektualitet, vilket vill säga i kulminationen av förnuft. I universums förnämsta eller mest fullkomliga och lysande skapelser måste vi ju orubbligt se målet för hela universums skapelseakt. Då alla de oceaner av olika energiutlösningar som äger rum, oavsett om dessa energiutlösningar är tårar, krigsdramer, blodsutgjutelser, tortyr, sorg, sjukdomar, svält, nöd och elände, koncentrationsläger, gaskamrar osv., leder till ett slutfacit som betyder inblåsning av erfarenheter, mentalitet, visdom och därmed den kulmination av högintellektualitet eller "livsande", som skulle göra Adam eller det levande väsendet till en människa som Guds avbild, blir universums grundton således "förnuftet". Detta vill återigen säga, att allt som existerar eller utlöses av krafter, skall bringas till att utlösa ett absolut nyttigt ändamål. Men ett nyttigt ändamål är ju detsamma som en välsignelse. En välsignelse är i sin tur detsamma som en smekning. En smekning är ju åter detsamma som uppenbarandet av kärlek. Universums grundton blir alltså kärlek.

Bakom alla manifestationer i universum och härmed också bakom alla företeelser i det dagliga livet ligger det en högre energiutlösning, som bringar alla utlösningar till att utgöra slutfacit förnuftet, som alltså är kärlek. Och det är i kraft av detta varje människa kommer att få skörda det hon sår, eller kommer att få uppleva att det man gör mot sin nästa, det gör man mot sig själv, alldeles oberoende av om det rör sig om behagliga eller obehagliga manifestationer. Man kan endast bygga upp sitt eget öde genom sitt förhållande till sin nästa. I kraft av denna universums eviga energiorganisering kommer varje handling således förr eller senare att föra individen till det fullkomliga förnuftet eller kärleken, nämligen den som icke söker sitt. Universum genomströmmas alltså av denna alltbehärskande energivåg eller utstrålning. Att få in den i medvetandet, så att man förnimmer den genom sinnena och upplever den som tanke, som medvetande, är alltså det mål som den jordiska människan nu mer och mer är ställd inför. Att bli besjälad av kärleken medför en alltöverstrålande känsla och hängivenhet för allt levande, ett oövervinnerligt behov av att totalt ge sig hän i skapandet av glädje, ljus och frid i alla sinnen, i alla hjärtan. Att smeka alla väsen med livets högsta vetande och kunnande är den förnimmelse, som universums kärleksvåg skapar i alla sinnen i vilka den helt eller permanent är tillstädes. Men denna närvaro betyder invigning, det betyder den stora födelsen, det betyder människan som Guds avbild.

Och således är universum eller allt som sker, mycket gott. Också när individen befinner sig i olycka och är förvirrad, betyder det inget annat än att universums grundton eller världsförnuftet kommer att föra individen tillbaka till freden och kontakten med sig själv, men i en i visdom och förstånd förädlad eller förhärligad form. Att snabbast möjligt komma till klarhet över denna universums grundton eller världsförnuftet och bringa sin egen förnuftsförmåga i kontakt med denna, leder alltså individen frälst genom alla företeelser, genom alla olyckor och lidanden. Varför då begå självmord, varför bli vred, hata och hämnas, varför förtvivla, ropa och förbanna andra väsen, livet och tillvaron? – Varför inte ropa ut detta: "Fader, ske icke min vilja, utan din", när man med detta rop förbinder sig med världsförnuftet, bringar det in i sin hjärna och i sitt hjärta? – Varför inte ropa ut detta: "Fader, i dina händer befaller jag min ande", när man därmed avlägsnar de sista resterna av dåraktigt motstånd mot sin egen andes direkta inlemmande i världsförnuftet eller Guds vilja? – Varför inte snabbast möjligt ge sitt liv till fördel för alla andras väl, när man därigenom avlägsnar alla hinder som utestänger världsförnuftet från det direkta skapandet av sitt eget sunda välbefinnande? – Varför inte i dag ge upp dyrkandet av nationalism och det överdrivna avgudandet av fäderneslandet, som i dag hindrar världsförnuftet att komma att spela en roll i skapandet av fred? – Den moderna kulturmänniskan måste lära sig att förstå att hon har i sin makt med den redan nu utvecklade intelligens hon besitter, att kunna bringa världsförnuftet i direkt användning i sitt dagliga liv, så att hon direkt omskapas till fullkomlighet i stället för att endast indirekt genom många tårar och lidanden komma i kontakt med världsförnuftet. Formeln för att få in denna väldiga, lysande kraft i sitt eget inre är väldigt enkel. Den består blott i att bakom alla önskningar och begär sätta: "Fader, ske icke min vilja, utan din". Och världsförnuftet kommer genast att börja lysa och stråla på vår väg framöver.